Sam Allardyce skulle få en sommar på sig att bygga något hållbart. Så blev det inte. Istället försvann Big Sam till förbundskaptensjobbet för England och kvar stod Sunderland utan tränare och med en, återigen, oviss framtid.

Mot alla odds lyckades Sunderland klara kontraktet i Premier League ännu ett år.
Laget har balanserat på gärdsgården så många år nu att det kändes som att det var deras ”tur” denna gång. Men Sam Allardyce kom in, gjorde sin grej, stagade upp defensiven, fick Jermain Defoe att peta in bollar och vips så stod Sunderland på säker mark.
Sam Allardyce och Sunderland kändes – utifrån det begränsade spelarmaterialet – som en ”perfect match” – men inte bättre än att Allardyce valde att bryta relationen när ett bättre jobb dök upp. Det är förstås förståeligt då han länge drömt om förbundskaptensjobbet i England.

Sunderland fick en ekonomisk kompensation och fick börja leta ny tränare. Ägaren Ellis Short handlade fort och anställde David Moyes, en tränare han försökt rekrytera ett flertal gånger.
David Moyes senaste uppdrag var Manchester United (sparkad) och Real Sociedad (sparkad), men han är ett bra namn för en klubb som Sunderland. Moyes är van från tiden i Everton att arbeta med små resurser och i Sunderland finns inga krav på ”underhållande fotboll”. Resultat kommer att räcka långt för att vinna kärlek på Stadium of Light.
Sunderlands silly season har varit förvånansvärt seg. Första halvan av sommaren ägnade man till att sälja av en del ”dödkött”. Inte en dag för tidigt.
Det dröjde innan man presenterade de första nyförvärvet, Papy Djilobodji från Chelsea. Han etablerade sig aldrig i Londonlaget utan lånades ut till Werder Bremen så hans nivå är svårbedömd. Idag anslöt Paddy McNair och Donald Love från Manchester United. Inga värvningar som får fansen att slå kullerbyttor men McNair ger åtminstone lite bredd och ungdomlig entusiasm i försvaret.

Jag tycker Sunderlands trupp ser oerhört tunn ut.
Försvaret blev betydligt bättre när Lamine Koné kom in i januari och bidrog med fysik och pondus. På mittfältet huserar fortfarande spelare som Lee Cattermole och Jack Rodwell. Sebastian Larsson blev kvar medan Wahbi Khazri var en av vårens positiva överraskningar. Adnan Januzaj har lånats in från Manchester United. Han debuterade under David Moyes och kanske han hitta harmonin igen? Längst fram vilar ett gigantiskt ansvar på Jermain Defoe. Det kan väl inte räcka till nytt kontrakt igen?
David Moyes måste handla innan utgången av augusti annars blir degraderingen ett faktum.

Tänkbar startelva:
Mannone – Jones, Koné, Kaboul, van Aanholt – Kirchhoff – Januzaj, Rodwell, Cattermole, Khazri – Defoe.
Nyckelspelare: Lamine Koné.
Håll ögonen på: Jermain Defoe.

Nyförvärv:
Paddy McNair – Manchester United £5m
Donald Love – Manchester United undisclosed
Papy Djilobodji – Chelsea £8m
Adnan Januzaj – Manchester United loan

Förluster:
Emmanuel Giaccherini – Napoli, undisclosed
Steven Fletcher – Sheffield Wednesday, free
Steve Harper – released
Wes Brown – released
Danny Graham – Blackburn, free
Martin Smith – Kilmarnock, free
Santiago Vergini – Boca Juniors, £0.77m
Mikael Mandron – Eastleigh, free
Liam Agnew – released
Adam Matthews – Bristol City, loan

* Uppdaterat 12 augusti.

För ett och ett halvt år sedan gnällde fansen över Sam Allardyces fotboll och det fanns en gnagande oro över om klubben skulle ha Premier League-status när man tog klivet in på den nya Olympiastadion. Nu är känslan är West Ham-land helt annorlunda.

Slaven Bilic kom in som en frisk fläkt och ruskade liv i en klubb som förlorat sin styrning och identitet. Med charmerande nyförvärv som Dimitri Payet och Manuel Lanzini inledde de säsongen med den minnesvärda vinsten mot Arsenal och sedan gick det av bara farten.
Det blev till slut en sjundeplats, före bland andra Liverpool och Chelsea och debutåret för Bilic kan inte beskrivas på annat sätt än succé.
Nu har West Ham flyttat in i sitt nya hem för det kommande seklet (läs mer i århundradets bästa arenadeal) och buzzen kring klubben känns i hela östra London.
Nu är det inte längre tal om att spela Big Sam-fotboll för att rädda kontraktet. Nu talas det på allvar om att hota om de mest attraktiva Europa-platserna. Kan Leicester borde West Ham kunna.
Truppen har förstärkts med Sofiane Feghouli och senaste dagarna André Ayew så konkurrensen på ytterplatser kommer att vara benhård. Inte ens förra årets succéspelare Michail Antonio är säker på en tröja i elvan (skador kommer innebära att alla får sina matcher ändå).
West Hams chans till att skrälla handlar mycket om de kan locka en striker av toppklass.

Just det sista är det jag saknar i dagens West Ham. De har en stabil backlinje, de har sitt fysiska mittfält där spelare som Mark Noble och Cheikhou Kouyaté fortfarande är gravt underskattade, de har sin Dimitri Payet kvar vilket betyder x antal mål på hörnor och frisparkar.
Skulle de även få in en målgaranti längst fram som är mindre skadebenägen än Andy Carroll ser det riktigt vasst ut.

Tänkbar startelva:
Adrián – Antonio, Reid, Obonna, Cresswell – Noble, Kouyaté – Ayew, Lanzini, Payet – Carroll.
Nyckelspelare: Dimitri Payet.
Håll ögonen på: Sofiane Feghouli.

Nyförvärv:
André Ayew – Swansea, £20.5m
Manuel Lanzini – Al Jazira Club, £9.4m
Arthur Masuaku – Olympiakos, £6m
Toni Martinez – Valencia, £2.25m
Havard Nordtveit – Borussia Monchengladbach, free
Sofiane Feghouli – Valencia, free
Gökhan Töre, Besiktas, loan
Domingos Quina – Chelsea, free
Ashley Fletcher – Manchester United, free

Förluster:
James Tomkins – Crystal Palace, £10m
Stephen Hendrie – Blackburn, loan
Elliott Lee – Barnsley, free
Jordan Brown – Hannover, free
George Dobson – Walsall, loan
Kyle Knoyle – Wigan, loan
Joey O’Brien – released
Nathan Mavila – released
Leo Chambers – released
Amos Nasha – released
Josh Cullen – Bradford, loan
Josh Pask – Gillingham, loan
Lewis Page – Coventry, loan

Hull City hade knappt firat klart avancemanget till Premier League innan problemen staplades på hög.
Nu är krisen total med dagar kvar till premiären.

Hull City tog sig till Premier League via playoff. Men det som skulle ha blivit en bejublad comeback i högstaligan ser ut att kunna bli ett rejält antiklimax.
I somras klev managern Steve Bruce av sin post. Det kom överraskande för utomstående, men för dem med insyn i Hull City var det naturligt. Steve Bruce kände vad som var på gång att ske.
Ägaren Assem Allam (en gång i tiden populär) har försökt sälja klubben och under förhandlingarna var Bruce förhindrad att handla spelare. Sedan gick inte försäljningen igenom och sedan dess har Hull City trampat i kvicksanden. Man står utan en manager och Mike Phelan, ex-assistenten till sir Alex Ferguson, kommer att leda laget tills vidare.
Lagfotot från träningslägret innehöll runt tio spelare i träning. Fler än så finns inte i truppen som har försvagats, inte förstärkts över sommaren. Mohamed Diamé såldes till Newcastle som precis ramlat ned i Championship.
Det finns andra bekymmer. Målvakten Allan McGregor är skadad till årsskiftet, liksom mittbacken Michael Dawson och högerbacken Moses Odubajo.
Hull City har kvar en del spelare med diger Premier League-rutin, som mittbacken Curtis Davies, ytterbacken/yttern Ahmed Elmohamady, Tom Huddlestone, Jake Livermore. Frisparksspecialisten Robert Snodgrass är hel igen. Senast han spelade Premier League-fotboll gick han sönder direkt och missade hela säsongen. Längst fram finns Abel Hernández som öste in mål ifjol i Championship.
Vem som tar över Hull City är oklart. Det spekuleras i Gianfranco Zola och Chris Coleman. Zola känns inte som ett namn för det här sjunkande skeppet. Då tror jag mer på Coleman.
Mitt tips är att Hull City panikvärvar spelare på free transfer och fixar några unga spelare från storklubbarna på lån innan fönstret stänger. Men det kommer inte räcka för att få ihop ett lag som räddar kontraktet.

Tänkbar startelva:
McGregor – Odubajo, Davies, Dawson, Robertson – Huddlestone, Livermore – Elmohamady, Snodgrass, Maloney – Hernández.
Nyckelspelare: Curtis Davies.
Håll ögonen på: Abel Hernández.

Nyförvärv:
Jonathan Edwards – Peterborough, free
Will Mannion – AFC Wimbledon, compensation

Förluster:
Mohamed Diamé – Newcastle, £4.5m
Max Clark – Cambridge, loan
Ben Clappison – York, free
Sone Aluko – released
Ryan Taylor – released

Spektaklet på Friends Arena slutade 4–2 till Barcelona. Jag har levererat några tyckarrader som ni kan läsa på Sportbladet.se. Här sammanfattar jag presskonferensen med Claudio Ranieri – med lite tillägg.

Ni vet ju hur det är med presskonferenser och tränarsnack i allmänhet. Det handlar inte alltid om att ge hela den uttömmande bilden utan om att sända ut rätt budskap. Inte säga för mycket, parera de svåra frågorna och styra in samtalet på något som passar den egna agendan.
Spelarna säger inte mycket alls. Det var bara tre Leicesterspelare som stannade och snackade i mixade zonen: Andy King, Wes Morgan, Kasper Schmeichel. Wes Morgan verkar vara en riktigt trevlig herre.
Shinji Okazaki stannade förstås och surrade med den utsände japanske reportern. De andra låtsades vara upptagna. Danny Drinkwater hade den sämsta bortförklaringen, han pekade på en skål med jordgubbar och menade att det var skäl nog att inte svara på ett par korta frågor.

Nåväl, när Claudio Ranieri satte sig vid podiet i katakomberna på Friends Arena ikväll talade han inför ett tiotal reportrar (fem-sex brittiska, ett par svenska, en norsk och en italiensk). Med ett så litet pressuppbåd fick man möjlighet att ställa några egna frågor.
Med sitt idiom, sin italiensk-engelska, kan Claudio Ranieri charma de flesta, det räcker med ett ”dilly-dong”. Det gjorde han idag också, och han avslutade pk:n med att skaka hand med de utsända reportrarna.
Jag försökte tyda hans svar, men framför allt läsa mellan raderna. Så det här är en specialversion av pk:n med Ranieri. Jag har skrivit ut vad han sa (vilket ibland kan vara svårt nog att förstå) – och vad jag tror han egentligen menade om han hade talat fritt ur hjärtat!

Engelsk reporter: Vad säger du om matchen och er insats?
– Det var en bra match, eft bra träningstillfälle, att få springa utan boll. Att springa utan boll mot Barcelona är inte enkelt. Men jag är mycket nöjd, jag var inte nöjd efter PSG-matchen. Ikväll förlorade men jag är nöjd med vår insats. Vi var väldigt disciplinerade och försökte spela vårt spel, och när vår fitness är bättre kan vi göra mycket mer. Det är svårt mot de stora lagen. Du täcker ytorna men de ”uppfinner” något ändå.
Vad han egentligen sa: ”Vi spelade bra försvarsspel, men mot Barcelona går det inte att försvara sig mot allt. De är helt enkelt för bra”.

Engelsk reporter: Barcelonas mål höll hög kvalitet.
– Ja, och när jag snackade med spelarna efteråt pratade jag om de små detaljerna.
Vad han egentligen sa: ”Jag pratade om de små detaljerna med spelarna, vad ska jag annars peppa dem med när de blev så utspelade?!”.

Engelsk reporter: Vad säger du om Ahmed Musas insats?
– Den var bra. Han är en internationell spelare och alla kunde se att hans insats var bra. Nu måste han förstå Premier League. Vi betalade mycket pengar för honom.
Vad han egentligen sa: ”Vi betalade mycket pengar för honom så det vore väl fan om han inte vore bra?! Men mål i träningsmatcher räcker inte, nu måste han visa att han kan leverera i ligan också”.

Jag: Vilka egenskaper bidrar han främst med i Leicester?
– Det ni såg idag. Snabbhet, kvalité, han gjorde ett mål som (Ranieri gör en handrörelse som ska demonstrera solorajden).
Vad han egentligen sa: ”Han bidrar med snabbhet och det passar oss eftersom vi parkerar bussen på egen planhalva och satsar på kontringsspel. Då behöver vi snabba spelare när vi ställer om”.  

Engelsk reporter: Vad säger du om nyförvärvet Bartosz Kaputska?
– Han är en väldigt bra spelare, hög kvalitet. Han är snabb, bra teknik. Han kan hjälpa oss. Våra yttrar kommer att behöva springa massor i alla turneringar och därför kommer jag att behöva rotera.
Vad han egentligen sa: ”Kaputska är en bra spelare och vi behöver till en ytter att rotera på eftersom vi kommer att spela många matcher kommande säsong”.

Engelsk reporter: Du startade Jamie Vardy, var det ett positivt tecken för honom?
– Ja, det var det. Han har bara gjort tre träningspass med oss. Han var okej, han rörde sig bra.
Vad han egentligen sa: ”Han har knappt tränat så vi ska inte ha för höga förväntningar på honom i en sån här match”.

Engelsk reporter: Du startade med Riyad Mahrez som striker?
– Ja, men jag har sagt till honom att ibland måste vi använda plan a och ibland plan b. Ibland kanske vi kan spela med Riyad Mahrez som släpande anfallare.
Vad han egentligen sa: ”För att motståndarna inte ska veta var Mahrez kommer att spela så kastar jag runt honom lite för att förvilla. Då blir det svårare att anpassa taktiken för att neutralisera honom”.

Engelsk reporter: Vet du vad ditt bästa lag är? Du har många alternativ nu.
– Ja, på söndag får du se vad mitt bästa lag är för tillfället.
Vad han egentligen sa: ”Nej, det vet jag inte, men svarar jag så här så får jag fundera på saken”.

Engelsk reporter: Du kommer att spela det bästa laget i den matchen?
– Ja, jag kommer spela det lag som är bästa laget som kan spela tillsammans.
Vad han egentligen sa: ”Jag kommer att spela de bästa laget som är fit for fight och inte riskerar sin fitness inför ligastarten.

Engelsk reporter: Har uppfattningen om vad som är ditt bästa lag förändrats efter dagens match?
– Alla ändringar jag gör kommer du att få se på söndag.
Vad han egentligen sa: ”Med tanke på att Ahmed Musa lattjade med Barcelona så har han givetvis stärkt sina aktier”.

Jag: Anser du att Musa och Vardy kan spela som ett anfallspar eller är de för lika som spelartyper?
– Lyssna, Musa kan också spela på ytterpositioner som han gjorde i CSKA Moskva. Vi känner till honom väldigt bra, han kan spela striker, släpande anfallare, höger, vänster. Det viktigaste är att hans fitness blir bättre.
Vad han egentligen sa: ”Nej, de passar egentligen inte ihop i ett tvåmannaanfall. Jag behöver en Leonardo Ulloa som target eller en Shinji Okazaki som vattenbärare. Men Musa kan spela på andra positioner så han kommer att kunna starta samtidigt som Vardy ändå”.

Expressens utsände reporter: Leicester möter Manchester United på söndag. Hur ska ni stoppa Zlatan Ibrahimovic?
– Hehe, det är svårt att stoppa honom, vi kommer att försöka. Vi respekterar Ibra mycket. Jag har mött honom många gånger i Italien. Vi måste göra vårt jobb tillsammans. Jag såg målet han gjorde (mot Galatasaray). Han är otrolig, en otrolig spelare. Han är okej.
Vad han egentligen sa: ”Zlatan är en fantastisk spelare, men vi har lyckats stoppa bra spelare förr. Det kommer nog att gå bra”.

Engelsk reporter: Hur viktiga är såna här matcher?
– Förra året spelade vi små matcher runtomkring Leicester. Nu arbetar vi så hårt utan boll i mötena med PSG och Barcelona och det har varit bra test för oss eftersom vi lär oss. Spelarna får möta stora lag.
Vad han egentligen sa: ”Det är viktiga lärdomar inför Europaspelet”.

Jag: Känner du att det här är en högre nivå än den nivån du normalt möter i Premier League?
– Det är svårt att säga, men det är klart, vi möter lag som har gått långt i Champions League. Barcelona… jag minns inte hur många gånger de har vunnit turneringen och PSG har försökt vinna de senaste fem åren. Det är så stor skillnad mot oss. Vi vill vara på säker mark, kan vi göra något mer är det fantastiskt, men vi flyger inte upp bland molnen för att vi vann titeln. Vi vet att det är många lag som har spenderat mycket pengar för att vinna Premier League-titeln. Det är fem-sex lag som är väldigt, väldigt starka, men bara en kommer att vinna.
Vad han egentligen sa: ”Ja, Barcelona har kvaliteter som vi inte ställs mot i Premier League. Vi kan inte mäta oss med de här lagen, och det är inte rimligt att tro att vi ens ska utmana om ligatiteln kommande säsong”.

Engelsk reporter: Känns ett sånt här möte med Barcelona som en stor händelse för Leicester?
– Ja, det är en stor händelse att spela mot dem. Mot mindre lag kan du göra misstag utan att spelarna vet att de gjort misstag. Då är det jag som förklarar vad de gjort för misstag. Jag har förklarat hur Messi kan hitta spelvägar. Nu förstår de (spelarna) de små detaljerna, vad de betyder.
Vad han egentligen sa: ”Ja, och nu får de se vilken hög individuell kvalitet de bästa spelarna har. Nu kan jag visa dem hur noggrann man måste vara i försvarsspelet för att hantera så här bra motståndare”.

Engelsk reporter: Hur definierar du framgång kommande säsong?
– Att vara på säker mark och slåss bakom de stora lagen.
Vad han egentligen sa: ”Vi är nöjda med en mittenplacering”.

Italiensk reporter ställer nån oväsentlig fråga om Champions League, om vilka lag Ranieri vill möta i CL.
Vad han egentligen sa: ”Han bryr sig inte om lottingen i Champions League ännu”.

Jag: Daniel Amartey spelade ju i Sverige tidigare. Ser du att han kan spela en större roll kommande säsong?
– Han har spelat högerback, han har spelat i en trebackslinje. Han är… jag kan inte ordet på engelska… ”joker”?
Presschefen skjuter in:
– Wild card?
Ranieri:
– He’s is versatile!
Vad han egentligen sa: ”Amartey kan spela på många positioner – det är hans räddning annars skulle han inte få många spelminuter!”.

Jag: Kommer han få fler chanser i år?
– Jag tror att han får en större roll, men till varje match måste jag välja elva spelare.
Vad han egentligen sa: ”Nej, hans roll kommer att se ungefär likadan ut som i våras – det blir korta inhopp”.

Engelsk reporter: Tror du att dagens match, som kräver extra hög koncentration på grund av Barcelonas kvalitet, är utvecklande för er?
– Ja, absolut. Vi pratade om de skapar trianglar med bollen. Det var viktigt för oss att när vi väl satte press, att vi gick tillsammans. Ibland gjorde vi det bra, ibland gjorde vi det inte så bra.
Vad han egentligen sa: ”Ja, vi fick träna vårt låga försvarsspel och vårt presspel mot riktigt bra motstånd och det var nyttigt för oss.

Missräkning i EM-elvan. Nu tar vi nya tag i Premier Manager.

Efter mitt debacle i EM-elvan – en seg start som jag aldrig hämtade mig ifrån – så det är det bara att ta nya tag.
Jag har anammat EM-trenden och bygger inledningsvis laget kring en tajt defensiv. Fembackslinje och förhoppningsvis lite sköna poäng som ramlar in tack vare att det blir tajta, täta matcher i början av ligan.
Som vanligt blir det en egen liga, ”Kalle Karlssons liga”, där segraren i den ligan vinner en Ipad.

Här skapar du ditt lag (länk).

MITT LAG I PREMIER MANAGER (5-3-2)

Heurelho Gomes, Watford 3,5 miljoner kronor
Kommentar: Watford har en ny tränare i Walter Mazzarri och han kommer att bygga laget bakifrån med en säker defensiv. Därför tror jag att Watford, i början av serien, kommer att försöka stänga till. Heurelho Gomes gjorde en stark säsong och valdes av lagkamraterna till årets spelare i klubben.
———————————————-

Laurent Koscielny, Arsenal 5,5 miljoner kronor
Kommentar: En given pjäs i Arsenals försvar och kan även bidra med mål framåt. Inte säkert att han är redo fysiskt när säsongen startar, men så fort jag får indikationer på att ”Kos” är fit for fight så kommer jag byta in honom i min elva.

Gary Cahill, Chelsea, 3,5 miljoner kronor
Kommentar: Ledare i en defensiv som kommer präglas av Antonio Contes minutiösa noggrannhet. Cahill har en förmåga att peta in en och annan boll på hörnor.

Leighton Baines, Everton 4,5 miljoner kronor
Kommentar: Skadefylld säsong ifjol, men nu är Baines hel igen och jag tror att han kommer att producera poäng igen.

Bacary Sagna, Manchester City, 3,5 miljoner kronor
Kommentar: Sagna var väldigt stabil i Manchester City ifjol och höll Pablo Zabaleta utanför laget.

Luke Shaw, Manchester United, 3,0 miljoner kronor
Kommentar: Shaw var Uniteds bästa spelare i inledningen av förra säsongen – innan han bröt benet. Nu är han hel igen och given som vänsterback.

———————————————

Eden Hazard, Chelsea, 7,5 miljoner kronor
Kommentar: Hazard vaknade till liv i slutet av våren och blixtrade till stundtals i EM. På väg tillbaka mot storformen?

Kevin De Bruyne, Manchester City, 7,0 miljoner kronor
Kommentar: Ultrabegåvad spelare som var en av ligans bästa när han väl var hel. Poängmaskin.

Jefferson Montero, Swansea, 2,5 miljoner kronor
Kommentar: Minns ni hur Montero charmade oss i början av förra säsongen? Branislav Ivanovic kan berätta mer om det. Ojämn, men han har hög kapacitet (och kostar inte skjortan).

———————————————-

Callum Wilson, Bournemouth, 3,0 miljoner kronor
Kommentar: En chansning av mig. Callum Wilson gjorde mål i början av förra säsongen innan han drabbades av en allvarlig knäskada. Nu är han tillbaka – har han kvar målkänslan? Jag hoppas det.

Anthony Martial, Manchester United, 6,5 miljoner kronor
Kommentar: Jag har inte råd med de allra bästa anfallarna så jag får ta Martial. Han kommer kunna pricka en viss Zlatan Ibrahimovic i höst och det ökar chanserna till assist.

***
Här skapar du ditt lag. Och glöm inte att anmäla dig till ”Kalle Karlssons liga”.

Zlatan Ibrahimovic är klar för Manchester United.
Här tittar jag närmare på hur svensken kan användas i José Mourinhos bygge.

Igår bekräftades det som varit på gång under en längre tid. Zlatan Ibrahimovic har skrivit på ett ettårskontrakt med Manchester United.
Vi kan diskutera länge och väl om det rätt väg för Manchester United att gå, om de inte istället skulle satsa på sina egna unga spelare.
Men fotbollsvärlden förändras. Kortsiktiga segrar har blivit allt viktigare. Jag upplever att den hetsen har intensifierats de senaste två-tre åren när Champions League-spel inte längre är en garanti.
Förr gav ett mellanår för Manchester United en andraplats, tredjeplats kanske, och då fanns både tid och tålamod att bygga nytt. Det var det Alex Ferguson gjorde när han byggde ett nytt Manchester United runt Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney åren 2004-2006, år där man inte var i närheten av någon ligatitel.
Den möjligheten är begränsad idag eftersom toppskiktet i Premier League blivit så brett. En svag säsong för Manchester United nästa säsong kan innebära en sjunde- åttondeplats. Så tuff är konkurrensen när tv-avtalet har gett fler klubbar möjligheten att spendera.
Så värvningen av Zlatan Ibrahimovic är logisk eftersom Manchester United måste ta sig tillbaka till toppen.
Zlatan Ibrahimovic höjer inte bara Manchester Uniteds status på planen. Hans signatur ger förmodligen klubben ett ännu större lyft marknadsmässigt.
Sedan Manchester United missade Champions League 2014 har klubben kämpat med att upprätthålla sin självbild. Den amerikanska ägarfamiljen Glazer har pumpat in miljarder kronor på spelarköp – allt för att ta klubben tillbaka till toppen.
När Manchester United nu återigen står utanför Champions League-spel blir det svårare att locka till sig de största värvningarna.
Det var där Zlatan Ibrahimovic kom in i bilden.
Med utgående kontrakt i Paris SG och sin relativt höga ålder var han något så ovanligt som en superstjärna ”tillgänglig på marknanden”.

Det är lite svårt att slå fast hur Manchester United kommer att formera laget nästa säsong eftersom jag räknar att José Mourinho kommer att värva tre-fyra spelare till av god kvalitet.
Henrich Mchitarjan är på ingång, men inte bekräftad ännu av klubben (eller av sitt eget Instagramkonto, ska tilläggas). Ett par namn kan försvinna, exempelvis Juan Mata.
Här har jag bara granskat Zlatans roll utifrån de spelare som finns i truppen idag. Observera att det viktiga är inte vilka namn som syns i grafiken, om det är Michael Carrick eller Morgan Schneiderlin som startar på mittfältet. Det enda som jag fokuserat på är Zlatans position/arbetsuppgift.

Positionen på plan
Det ryktas att Zlatan Ibrahimovic får ta över tröja nummer 9 från Anthony Martial (som då får överta sjuan från Memphis Depay). Det vore naturligt då det är längst Zlatan kommer hålla till.
Svenskens roll i Paris Saint-Germain påminde dock, stundtals, om rollen hos en ”falsk nia”. I Laurent Blancs possession-filosofi hade Zlatan ofta friheten att vandra ned i plan och bygga spelet. Djupledshotet kom då istället från PSG:s kantspelare.
Zlatans arbetsbeskrivning i Manchester United beror på vilka yttrar José Mourinho kommer att använda/införskaffa.
Om Manchester United har djupledslöpande yttrar kan Zlatan få frihet att kliva ned i banan och hämta boll. Om Manchester United istället har yttrar som är tänkta att leverera inlägg, typ Antonio Valencia/Anthony Martial så kommer Zlatans roll mer bli att ligga på ”sista försvararen” och dyka upp i boxen.
Vi kan utgå från att Anthony Martial kommer att bli förstaval till vänster. Vem den andra yttern blir återstår att se. Juan Mata lär väl säljas nu när José Mourinho anländer. Det finns en plats – både taktiskt och emotionellt – för en Jesse Lingard, egen produkt som tar fler högintensiva (djupleds)löpningar än någon annan i Manchester United. Men är Lingard tillräckligt bra om United ska bli en titelkandidat? Ytterst tveksamt. Det har ryktats om bud på Willian och det indikerar att Mourinho vill ha en ny högerytter.
Zlatan Ibrahimovic i tvåmannaanfall med Marcus Rashford? Inte troligt. José Mourinho har mig veterligen inte använt ett two-striker-system under sina år i toppfotbollen.

Med yttrar som går inåt i planen, Juan Mata eller någon liknande spelartyp, kommer Zlatan Ibrahimovic ligga högre upp i plan och agera som en traditionell nummer nio-spelare.

Med ytterspelare som hotar med löpningar i djupled kommer Zlatan kanske att användas på liknande sätt som i Paris SG där han både kunde hota in bakom motståndarnas backlinje, men ofta droppa ned och styra spelet.

Zlatan som tia? Säkert många som vill se denna uppställning, men jag tror inte det blir aktuellt, annat än som en plan b vid underlägen sent i matcher. Om man tänker på vad José Mourinho kräver av sina ”tior”, hur han åsidosatte Juan Mata för att spanjoren inte sprang tillräckligt i defensiven – kan man då se Zlatan Ibrahimovic som tia i Mourinhos startelva? Nej.

Matchningen
Zlatan Ibrahimovic fyller 35 år i oktober. Det är unikt att vara i den åldern och fortfarande prestera på den allra högsta nivån, vilket svensken gjorde under förra säsongen i PSG.
I Manchester United finns en alldeles oerhört lovande anfallare i 18-årige Marcus Rashford. Många supportrar har varit oroade att Zlatan Ibrahimovics entré kan hindra utvecklingen för Rashford.
Det finns absolut en sådan aspekt, inte minst nu när José Mourinho är ny manager; portugisen är knappast känd för att satsa på unga spelare.
Här kan man dock tänka sig att Zlatan Ibrahimovics höga ålder och tilltänkta roll passar med en stigande stjärna som Rashford. Hade Manchester United köpt, låt oss säga, Robert Lewandowski, hade Marcus Rashfords chanser till speltid varit begränsade. Med en snart 35-årig Zlatan lär det dyka upp chanser då Ibrahimovic behöver vila, dels för sin ålder, dels utifrån det fysiskt krävande spelet i Premier League.

Ledarrollen
Zlatan Ibrahimovic är, och har alltid varit, en vinnare uti tånaglarna. Han är unik i fotbolls-Europa med sin förmåga att bärga ligatitlar var han än hamnar.
Det är många spelare, och tränare, som berättat ingående genom åren hur Zlatan Ibrahimovics proffsighet och attityd satt nivån på träningsanläggningen, vilket lagt grunden för framgångar. Den mentaliteten och inställningen kommer automatiskt med i bagaget när man värvar supersvensken.
För Manchester United kan det bidraget bli lika viktigt som de mål Zlatan Ibrahimovic gör på planen. Med ny spelargeneration på väg fram, framför allt Anthony Martial och Marcus Rashford, får Manchester United nu en ledargestalt, en pappafigur, som kan vägleda de unga spelarna. På samma sätt som Eric Cantona en gång agerade centralfigur under en tid då Class of 92-generationen med David Beckham, Paul Scholes och bröderna Neville var på väg fram.

Låst, defensivt, målsnålt.
Det är tur att ”tråkiga” Spanien går mot strömmen och lyfter detta EM.

Innan Michel Platini sysslade med ljusskygga grejer såg han till att göra en förändring som i högsta grad påverkar EM idag och EM framöver. Platini och hans kumpaner inom Uefa har steg för steg valt att utöka antal lag i EM. Det här är första gången som 24 länder får deltaga i slutspelet.
Motivet – alldeles säkert strikt ekonomisk – har en baksida.
Mästerskapet har hittills bjudit på låg spelkvalitet och defensiv, riskminimerande fotboll. Det tråkigaste mästerskapet sedan VM 1990? Kan mycket väl bli så när vi summerar.
Det här blir följden när ett gäng begränsade nationer slängs in i de här sammanhangen och de frikostiga reglerna ger de fyra bästa grupptreorna (!) en åttondelsfinalbiljett.
Spela 0–0 i alla tre matcher och du har en hygglig chans att gå vidare till slutspel.
Utökningen av EM gör att vi får solskenshistorier som Island som med 300 000 i folkmängd kan nå ett stort mästerskap. Men för spelkvaliteten har den här utökningen varit katastrof.
Det fina med EM, till skillnad mot VM, var ju att det redan i gruppspelet fanns så många tungviktsmöten och att spelkvaliteten var den högsta, ofta högre än i VM.

Nu har mästerskapet rullat på en dryg vecka. 21 av 51 matcher är avverkade och vi kan börja skönja vissa karaktärsdrag.
Jag kan inte säga att jag är överväldigad. Ingen match har hittills varit någon femplusmatch i mitt tycke. Visst, Kroatian såg intressant ut i öppningsmatchen mot Turkiet och Wales seger var en historia värd att berätta. Men det var knappast några blivande klassiker. Inte direkt England-Portugal 2–3 från EM 2000, för att tala klarspråk.
Problemet med detta mästerskapet är detta:
För många begränsade lag har åkt till Frankrike med strategin att bara minimera risker och stänga ytor. Hur många lag har egentligen en offensiv, hållbar spelidé i detta mästerskap? Max fem-sex – av 24 deltagande länder.
Jag kan också glädjas åt Island och deras fantastiska framgång att få 1–1 mot Portugal, men i ärlighetens namn: Om det inte varit Lasse Lagerbäck som basat för Island hade det inte varit lika kittlande att se den isländska bussen parkerad på egen planhalva i första halvlek. Islänningarna gjorde det ju inte heller särskilt effektivt eftersom Portugal tilläts skapa fem-sex heta chanser som borde ha gett minst en tvåmålsledning i paus.

Det här är ingen kritik mot de mindre lagen som Island eller Albanien eller Nordirland. Jag förstår helt och hållet varför de spelar som de gör och jag hade beordrat exakt samma taktik om jag vore i Lagerbäcks kläder.
Defensiva lag vore inget större problem – jag älskar att se bra försvarsspel och njöt av Italiens synkroniserade 5-3-2 mot Belgien. Problemet är att det har sammanträffat med att de bästa nationerna i Europa i år inte är tillräckligt bra för att öppna upp låsta försvar.
Den defensiva trenden, den som bevittnades Premier League där Leicester vann ligan, präglar även EM. Favoriten Frankrike har haft påtagliga problem med först Rumänien och sedan Albanien. Topprankade Belgien nollades av Italien och framstår som ett gäng individualister utan spelidé. Portugal skapade visserligen chanser mot Island, men har fortfarande ingen traditionell striker av klass. Polen nämns som en outsider men de parkerade sig lågt på egen planhalva mot Tyskland.
Före Sveriges match mot Italien hade fler mål (11) gjorts från minut 86 och framåt än under första halvlek (10). En tydlig indikation på att lagen i denna turnering inte är tillräckligt bra för att skapa öppningar mot samlade försvar. När matcherna luckras upp, när spelare börjar bli trötta eller när motståndaren måste gå offensivt och jaga kvittering – då kan det slinka in en och annan boll.
Sverige? Sverige har spelat 180 minuter i detta mästerskap utan att ha ett enda eget avslut på mål.
Om man letade efter en symbol för detta offensivtrubbiga mästerskap kan man peka på det där blågula landslaget med supportrar i världsklass.

Så vad har vi för halmstrån att greppa efter? Tyskland var bra, riktigt bra stundtals, i öppningsmatchen mot Ukraina. Jogi Löws maskin känns dock sämre än för två år sedan när man vann VM-guld och jag är inte säker på att det fina passningsspelet räcker till att överskugga avsaknaden av Miroslav Klose.
Sedan har vi Spanien.
Spanien har delat de neutrala fansen de senaste mästerskapen. Det var som banbrytande och hänförande i EM 2008, tiki-takan, blev ”stereotypt och tråkigt” ju mer överlägset La Roja blev.
För fyra år sedan, under EM, var kritiken massiv när Vicente Del Bosque formerade ett 4-6-0 med Cesc Fàbregas som ”falsk nia”.
Den kritiken kom av sig lite när Spanien bjöd på stor show och förnedrade Italien i finalen (4–0), en av de mest imponerande finalinsatserna i modern tid. Men bilden av Spanien (den jag skrev om i en blogg för fyra år sedan) har levt kvar för vissa. Spaniens bolltrillande är inte så roligt att se på. Det har iallafall varit den allmänna uppfattningen hos en stor del fotbollstittare.

Därför har det varit så upplyftande med Spaniens medverkan i denna turnering.
När EM-turneringen varit låst och händelsefattig på grund av allt riskminimerande är det en befrielse att det åtminstone finns ett eller ett par lag som har kvalitet att öppna låsta försvar. Flytta bollen snabbt med teknik och kvalitet. Hitta luckor, instick, kombinationer.
Helt enkelt, gör det fotboll går ut på: Försvara sig och göra mål.
Spaniens första mål igår mot Turkiet demonstrerade det som så många lag i den här turneringen saknat: Tempo, kvalitet, mönster, spelintelligens.
Sergio Busquets till Jordi Alba, perfekt nedtagning av Alba, pass till Andrés Iniesta. Iniesta som hittar spel mellan motståndare till Busquets, Busquets som hittar spel mellan motståndare till Alba som klivit brett. Alba som drar isär Turkiet, vänder tillbaka på Nolito, som med ett perfekt inlägg smeker ett inlägg på Alvaro Moratas hjässa. 1–0.
Fotboll kan vara så enkelt ibland. Problemet är att det som ser så enkelt ut för vissa är svårt för (alla) andra.
Hittills har Spanien sett till att rädda äran för en lågkvalitativ och hittills låst EM-turnering.

En uddlös offensiv ställs mot världens bästa försvar idag. Sverige har en diger utmaning på Stadium Muncipal i Toulouse.
Här tittar jag närmare på Antonio Contes 5-3-2-system som var så framgångsrikt i EM-premiären mot Belgien.
Finns det några svagheter att utnyttja?

Sverige kom undan från öppningsmatchen med blotta förskräckelsen. Ett självmål från Ciaran Clark räddade 1–1 mot Irland.
Idag väntar Italien som vann sin första match mot Belgien med 2–0.
Italien kommer till EM utan offensiva storstjärnor, men även om många, däribland jag själv, skrivit ned laget kan man besegra vem som helst.
På bänken finns nämligen tränargeniet Antonio Conte och längst bak finns samma fundament som tog Italien till EM-final för fyra år sedan.

Det var inte helt lätt att utläsa hur Antonio Conte skulle formera sitt Italien i EM. Han har laborerat friskt i kvalet mellan 4-4-2, 4-3-3, 3-4-3, 5-3-2 och 3-5-2. Ni som köpte Sportbladets EM-bibel såg kanske att jag analyserat Italien utifrån kvalmatcherna och i en av dem använde de fembackslinje. Men nu har vi fått se den i EM och då kör vi en ny, lite mer färsk granskning av detta Italien.
Mot Belgien blev det en 5-3-2-uppställning – och succé. Italien vann matchen med 2–0 och det var iögonfallande hur väldrillat detta ”Gli Azzurri” är. För oss som gillar försvarsspel var det ren och skär njutning att se hur Italiens minutiösa positionsförsvar täckte av varenda attraktiv spelväg i Lyon. Synkroniserade förflyttningar över hela banan. Täck varje meter som om det är det sista du gör i livet. Tio lojala, taktiskt begåvade spelare plus Gianluigi Buffon som sista utpost.
Efter att Belgien gått i fällan hade de inte mycket att sätta emot.
Det var ett tydligt exempel på hur en förbundskapten, trots kort förberedelsetid, kan sätta en gedigen grund på nästan samma sätt som en klubblagstränare. Det handlar förstås till stor del om vilket material som finns till förfogande och Antonio Conte har förstås en enorm fördel att ha BBC-försvaret som han basat över i Juventus.

Hur ska Sverige, med all sin begränsning som lyste igenom mot Irland, skaka detta superförsvar? Inte helt enkelt, det finns inget enkelt recept.
Att tro att Sverige ska kunna föra matchen och såga sig igenom Italiens defensiv med kortpassningsspel är naivt. Klarar man inte det mot Irland, lär man inte göra det mot Italien.
Jag tror istället att Sverige behöver bli tydligare med att få upp bollen snabbt till sina två anfallare Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti och låta dem försöka få fast bollen högre upp i plan. Det fungerade inte heller mot Irland, men då var inte heller uppspelen tillräckligt bra. Det behövs en betydligt större löpvilja än i premiären, men det kommer också automatiskt med Guidetti. Hans problem är snarare att han kan bli överambitiös.
Utan kombinerade rörelser blir det svårt att överhuvudtaget skapa målchanser mot BBC (Bonucci, Barzagli, Chiellini).

Försvarsformationen
Systemet som användes mot Belgien är en 5-3-2-uppställning som blir 3-5-2 i offensiven.

Notera 1) hur raka linjerna är, 2) hur tajt det är både i djup och bredd mellan Italiens lagdelar. Belgien tilläts bara spela ”utanför”.

Så fungerar Italiens defensiv i praktiken

Anfallarna Graziano Pellè och Éder bildar en första presslinje vars syfte är att stänga spel centralt till motståndarnas centrala mittfältare. Istället tvingar man spel ut mot kanterna.

Det här är något jag gillar med Italien. Redan innan passningen slås från Thomas Vermaelen ut mot vänsterbacken Jan Vertonghen är Italiens vänstra wingback Antonio Candreva redan på väg ut i press. Han har läst passningen och ser till att Belgiens ytterback inte få ta emot bollen ostört. Att sätta press är grundläggande, men vid snabba spelvändningar finns det risk att lag slarvar med hur snabbt man kommer in i press. Där är Italien bäst i klassen av det jag sett hittills i EM.

Här ser man symmetrin i Italiens backlinje och mittfält vid en överflytt. Ska man anmärka på minsta lilla är det att Andrea Barzagli, den högra mittbacken, hade kunnat vara två meter närmare mittbacken Leonardo Bonucci. Men annars är allt perfektion.

Det lojala samarbetet. Graziano Pellè pekar att anfallskollegan Éder måste stänga passningsvägen centralt. Éder uppfattar direkt och flyttar ned de meter som behövs. Belgien tvingas spela ”utanför” Italiens formation – igen.

Svagheter/ytor att utnyttja
Jag blev oerhört imponerad av Italien i öppningsmatchen. Det här blir ingen lätt nöt att knäcka för Sverige, framför allt inte när man inte har mittfältare som kan slå sin motståndare 1 vs 1. Utan individuella prestationer blir det nästintill omöjligt att skapa chanser om Italien är lika disciplinerat som senast.
Mot ett 5-3-2 är det tämligen enkelt att få övertag på kanterna, gå brett med sina yttrar (det kräver dock 4-5-1 för Sverige) och sedan skapa 2 vs 1 med hjälp av överlappande ytterbackar. Så kan vi komma till inlägg, men jag är inte säker på om inläggsspel är rätt modell. Det bästa vore om Sverige får kontringsspela, men jag är inte så säker på att Italien tillåter det heller. Så många svagheter har inte Italiens defensiv, sett till prestationen mot Belgien.
Det finns en lite intressant aspekt som jag gissar att Erik Hamrén och hans coachteam pekar på. Italiens ”yttre mittbackar”, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini följer ofta anfallare i rygg, markeringsspel, vilket kan öppna för ytor bakom ryggen. Här nedan ser vi en sådan situation i mötet med Belgien.

Romelu Lukaku droppar ur och Giorgio Chiellini följer Lukaku i rygg. Det skapar en yta som en diagonallöpande yttermittfältare kan utnyttja.

I de tidiga uppspelen kan Sverige locka ut Italiens wingback, i detta fall Darmian, och sedan låta anfallaren/central mittfältare löpa in i ytan bakom wingbacken.

Italiens uppspel
Italien har ett mycket speciellt speciellt sätt att sätta igång bollen vid insparkar. Då går man ned långt ned mot kortlinjen med mittbackarna, drar ut mittfältarna vid kanterna och trycker upp wingbackarna (se bild nedan).

Buffon sätter igång den här insparken till Chiellini och denne försöker hitta ut till Giaccherini. Går inte det så slår Chiellini en längre boll mot targetspelaren Graziano Pellè där Éder spelar andrabollsspel i Pellès direkta närhet. Notera på den här översiktsbilden att Belgiens centrala mittfältare inte vågar följa med Parolo och Giaccherini ut mot kanterna, vilket betyder att de är lediga spelalternativ.

I spelet handlar det mycket om att hitta förbi med diagonala passningar mot Pellès fötter. Samtidigt tar en lagkamrat en båge för att få tillbakaspel. Denna strategi – felvänd till rättvänd – används frekvent, vilket jag redogjorde för i EM-bibeln.

Sammanfattning
Sverige möter i mitt tycke världens bästa försvar idag, åtminstone den skickligaste backlinjen på att agera utifrån en låg försvarslinje.
Det har rapporterats i Italien att Antonio Conte kommer att formera om sin elva. Om det betyder en annan formation får vi se.
Om Italien mönstrar samma 5-3-2 har jag svårt att se att vi kommer till särskilt många målchanser. De lägena som dyker upp behöver vi förmodligen ta tillvara på om vi ska ha någon vinstchans i eftermiddag.
Det finns givetvis sätt att såra Italien, om man anfaller med tempo och kvalitet. Frågan är om Sverige är laget som har den kvaliteten.
Spelvändningar och 2 vs 1 mot Italiens wingback är en enkel strategi, men eftersom det leder till inläggsspel är det inte säkert att det mynnar ut i något då BBC är skickliga på att nicka undan.

***
Vill du få länkar till fler analyser direkt när de publiceras? Kolla in min Facebook-sida.

Det svenska landslaget underpresterade grovt mot Irland igår i EM-premiären, men knep ändå en poäng.
Här tittar vi närmare på vad som gick snett i en pinsam första halvlek.

Vi minns hur Erik Hamrén gick bort sig fullständigt i EM-premiären för fyra år sedan. Då mönstrade den svenske förbundskaptenen ett på tok för offensivt viktat lag mot hemmanationen Ukraina och åkte på en svidande förlust.
Den här gången var det en balanserad startelva, eller åtminstone den som förväntade efter förhandsrapporterna. Victor Nilsson Lindelöf tog plats i mittförsvaret bredvid Andreas Granqvist, Oscar Lewicki startade centralt bredvid Kim Källström och Marcus Berg valdes som spets framför fansfavoriten John Guidetti.
I Irland, som hattat fram och tillbaka mellan olika uppställningar, valde Martin O’Neill att mönstra en 4-4-2-diamant. Tanken bakom denna var vettig. Packa laget centralt så Zlatan Ibrahimovic ges minimalt utrymme, sätt den höga/tröga (välj vilket du vill) svenska backlinjen på prov med ett tvåmannaanfall med Jon Walters och Shane Long.

Irlands presspel
Det första karaktärsdraget i matchen var Irlands angreppssätt. En av de främsta egenskaperna hos Martin O’Neills gäng är att de är kapabla att skifta mellan högt och lågt försvarsspel och ändå behålla aggressiviteten. I starten av den här matchen klev de högt och pressade de svenska backarna, som inte klarade av att hitta vägar fram. Istället blev det långa ”lycka till”-bollar mot Marcus Berg och Zlatan Ibrahimovic som tvingades stångas med fysiska mittbacksduon Ciaran Clark och John O’Shea. Väldigt sällan gick de svenska anfallarna vinnande ur de duellerna.
Om vi studerar passningsmönster från egen planhalva från de svenska mittbackarna från första 15 minuterna ser det ut så här:
Mikael Lustig: Av tre passningar framåt var alla längre bollar. 0/3 passningar till rätt adress.
Victor Lindelöf Nilsson: Av fyra passningar framåt var två längre bollar. 2/4 passningar till rätt adress.
Andreas Granqvist: Av fem passningar framåt var två längre bollar. 3/5 passningar till rätt adress.
Martin Olsson: Av tre passningar framåt var två längre bollar. 1/3 passningar till rätt adress.
Det var tydligt att Sverige hade svårt att hantera Irlands press. När mittfältarna Kim Källström och Oscar Lewicki hade lika svårt, om inte svårare, att få ordning på passningarna kraschade de svenska anfallsförsöken.

En snabbtitt i statistiken visar att varken Oscar Lewicki eller Kim Källström hade överdrivet många felpassningar, men problemet var att ingen av de utvalda svenska spelregissörerna hittade några passningar förbi Irlands förstapress. Lewicki blir tyvärr för begränsad i matcher där Sverige ska föra spelet mot en jämbördig motståndare.
Det blev mestadels intetsägande spel i sidled och ju längre halvleken led, desto mer frustrerad och otålig blev Zlatan Ibrahimovic som droppade djupare och djupare ned för att få någon som helst bollkontakt.

Oscar Lewicki, 16/18 passningar i första halvlek, men få gick framåt vilket diagrammet visar.

Kim Källström, 25/32 passningar, och samma sak här: För få lyckade passningar som hittade förbi Irlands förstapress.

Diagrammet visar var Zlatan tog emot passningar i första halvlek och hur han tvingades söka sig ut mot kanterna.

Bristen på spelvändningar
Med Irlands centrerade mittfältsdiamant fanns ändliga ytor på kanterna. Framför allt när Irland gjort sin överflyttning, vilket kan ses på bilden nedan.

Tydlig överflyttning från Irland.

Enorma möjligheter till spelvändningar.

Jag är övertygad om att Erik Hamrén och hans coachteam pratat om vikten av spelvändningar. Därför var det förvånande att Sverige a) knappt genomförde några, b) inte genomförde dem med något tempo överhuvudtaget. Ett skickligt lag hade förlagt spelet på ena sidan för att sedan snabbt vända till andra kanten och skapa 2 vs 1-lägen. Sverige gjorde det inte en enda gång under den första halvleken. Kim Källström brukar kunna leverera crossbollar av god kvalitet, men igår uteblev de helt.

Brist på löpningar
Erik Hamrén pratade efter matchen om att hans lag ”rört sig för lite”. Det är ett diffus begrepp, men det fanns en sekvens i spelminut 34 som demonstrerade vad han syftade på. Mittbacken Andreas Granqvist fick chansen att driva fram bollen vid två tillfällen inom loppet av 20 sekunder. Det var ett ypperligt tillfälle att hitta förbi Irlands förstapress, hitta spel på en felvänd spelare för att sedan etablera spel i spelyta 2 (den mellan motståndarnas mittfält och backlinje). I den bästa av världar vill man ha både en, två och tre löpningar så att bollmottagaren har en ”tredje spelare” att servera. Men ingen av de svenska spelarna rörde sig ur fläcken. Inga motrörelser, inga djupledslöpningar, ingen som ens gjorde sig spelbar.
Här var det inte tal om avsaknad av tredjelöpning, utan att avsaknad av löpningar överhuvudtaget.

Motsatta rörelser hade ställt en fråga till Irlands backlinje.

Notera att ingen av Sveriges spelare rör sig framåt i djupled med fart trots att en svensk opressad spelare får vandra framåt med bollen.

Men notera framför allt:
Trots att det gått 15 sekunder mellan sekvenserna på bilderna ovan har de svenska spelarna knappt rört sig en meter.

Bilden visar det svenska havererade anfallsspelet i första halvlek. Zlatan har rört sig ut mot högerkanten för att få känna på bollen, tre spelare (Forsberg, Berg, Larsson) på rad i den offensiva linjen. Ingen mittfältare centralt.

Brist på passningskvalitet  
Irland var kompakt och agerade uppoffrande i sitt försvarsspel. Då är det extra viktigt att ha passningsfötter som kan hitta förbi motståndarnas block. Här har vi en situation där Oscar Lewicki hittat en fri yta mellan Irlands lagdelar (bilden nedan).

Andreas Granqvist har alla möjligheter att spela en boll igenom som hotar och som slår ut fyra av Irlands spelare. Men Granqvist ser inte den passningen, alternativt väljer den säkra passningen på Kim Källström (bilden nedan). Några sekunder senare är bollen hos Andreas Isaksson.

Jämför detta med Jerome Boateng, Tysklands mittback, som gång på gång hittade fram med passningar förbi motståndarnas förstapress i mötet med Ukraina.
Utan passningsfötter av kvalitet, utan förmåga att spela sig ur motståndarnas press hade Sverige behövt längre bollar med adress och intränade mönster för att vinna andrabollarna.
Nu fanns ingenting under en undermålig första halvlek.

Andra halvlek
Irland rivstartade och satte 1–0 efter ett par minuter när Séamus Coleman gjorde det som svenska spelarna inte hade klarat av: Han vann sin 1 vs 1-duell mot Emil Forsberg. Colemans inlägg hamnade hos Wes Hoolahan som tryckte in bollen på halvvolley.
Ett underläge var tydligen vad som krävdes för efter målet spelade Sverige upp sig. Man skapade ett par fina chanser, Emil Forsberg borde tryckt in 1–1 kort efteråt och man började framför allt hitta med snabbare spelvändningar ut mot vänsterbacken Martin Olsson. När denne väl matades med passningar och fick ytor levererade han ett par finfina inlägg som mycket väl kunde ha resulterat.
Den svenska uppryckningen grundade sig mer i att Irland blev mer försiktigt och försökte bevaka sin ledning än att Sverige var så förträffligt. I den 70:e minuten, i en period då Sverige spelade som allra taffligast, initierade Kim Källström en bra kombination. Han hittade förbi Irlands mittfält (alldeles för få gånger detta skedde) och när John Guidetti väl fick bollen hade Zlatan Ibrahimovic satt fart. Tack vare den typen av tredjelöpningar som saknades i första halvlek fick den svenske superstjärnan tillräckligt med utrymme för att utmana Irlands försvar.
Resten ska vi tacka Ciaran Clark för då Aston Villa-backen nickade bollen i eget mål, men kombinationen dessförinnan innehöll de inslag som saknades i resten av matchen: Spel förbi Irlands mittfält, en tredje spelare som redan tagit sin djupledslöpning.

Sammanfattning
Det blev platt fall i den svenska EM-premiären. Jag kan inte säga vem som ska ha mest kritik, Erik Hamrén eller spelarna. Men det jag kan konstatera är att med sådan frapperande avsaknad av kvalitet som Sverige hade i första halvlek i mottagningar, passningar och spel utan boll så spelar det ingen roll vilken taktik man använder. Då kommer man inte lyckas hur man än gör.
För många svenska spelare underpresterade och Irland fick full effekt i första halvlek av sin mittfältsdiamant där man centrerade och stängde ytorna för Zlatan Ibrahimovic.
Sverige skapade ett par chanser efter Irlands ledningsmål, men lyckades inte prestera ett enda avslut på mål. Ändå fick man 1–1 och det var det enda positiva från EM-premiären.

Då var det dags att lista säsongens värvningar.
Som vanligt gick man rätt på vissa och heltsnett på andra.

Mina gissningar inför säsongen innehöll namn som Joleon Lescott och Memphis Depay. Det får ses som rejäla snedsteg.
Sedan var man hyfsat rätt på det när det gäller namn som James Milner, Robert Huth, André Ayew, Dimitri Payet och Toby Alderweireld.
Nåväl, som vanligt blev det blandat resultat. Precis som Aston Villa är det bara för mig att bryta ihop och komma igen med nya tag nästa säsong.

MIN LISTA INFÖR SÄSONGEN

15) James Milner, Liverpool, free transfer
14) Robert Huth, Leicester, 4,20 miljoner euro
13) Memphis Depay, Manchester United, 27,5 miljoner euro
12) Nathaniel Clyne, Liverpool, 17,7 miljoner euro
11) Kevin De Bruyne, Manchester City, 74 miljoner euro
10) Angelo Ogbonna, West Ham, 11 miljoner euro
9) Bastian Schweinsteiger, Manchester United, 9 miljoner euro
8) Joleon Lescott, Aston Villa, 1,4 miljoner euro
7) Dimitri Payet, West Ham, 15 miljoner euro
6) Pedro, Chelsea, 27 miljoner euro
5) Toby Alderweireld, Tottenham, 16 miljoner euro
4) Yohan Cabaye, Crystal Palace, 13,9 miljoner euro
3) Raheem Sterling, Manchester City, 62,5 miljoner euro
2) André Ayew, Swansea, free transfer
1) Petr Cech, Arsenal, 14 miljoner euro

Här är hela rankingen som gjordes efter deadline day i september.

SÄSONGENS 15 BÄSTA VÄRVNINGAR I PREMIER LEAGUE

15) Shinji Okazaki, Leicester, 11 miljoner euro
Från FSV Mainz.
30 år, anfallare.
Kommentar: Ingen billig värvning sett till spelarens ålder, men Leicester fann en anfallare som var beredd att springa oavbrutet till minut 60-68 då han byttes ut. Svårt att hitta den sortens spelare idag.

14) James Milner, Liverpool, free transfer
Från Manchester City.
30 år, mittfältare.
Kommentar: Gratisvärvning som inte bara bidrog med erfarenhet utan även 11 assist.

13) André Ayew, Swansea, free transfer
Från Marseille.
26 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: Började säsongen lysande och såg ut som säsongens Bosman-fynd. Men vintern var tuff innan Swansea och Ayew återigen hittade melodin.

12) Christian Fuchs, Leicester, free transfer
Från Schalke
30 år, försvarare
Kommentar: Hämtades gratis från Bundesliga och Fuchs trygga, stabila spel passade perfekt i Ranieris Leicester där ytterbackarna inte förväntas vara offensiva.

11) Étienne Capoue, Watford, 8,9 miljoner euro
Från Tottenham.
27 år, mittfältare.
Kommentar: Fransmannen fick chansen att starta om karriären och han lyckades staga upp mittfältet för Quique Sanchez Flores gäng.

10) Nathaniel Clyne, Liverpool, 17,7 miljoner euro
Från Southampton.
25 år, försvarare.
Kommentar: Förmodligen Liverpools jämnaste spelare under säsongen. Hade kunnat bidra mer offensivt (1 mål/0 assist på 33 matcher), men Clyne har åtminstone agerat stabilt defensivt.

9) Jonny Evans, West Bromwich, 8,3 miljoner euro
Från Manchester United.
28 år, försvarare
Kommentar: Spolades av Manchester United, men i WBA fick Evans utrymme att glänsa. Flera man of the match-insatser.

8) Petr Cech, Arsenal, 14 miljoner euro
Från Chelsea
34 år, målvakt.
Kommentar: Hamnade bakom Thibaut Courtois i Chelsea och gjorde flytten till norra London. Gav Arsenal en trygghet med saknat, inte minst i luftrummet, men vi minns också en del mindre övertygande ingripanden.

7) Anthony Martial, Manchester United, 50 miljoner euro
Från Monaco.
20 år, yttermittfältare/anfallare
Kommentar: Kostade mycket, men så demonsterade också Martial en potential som kan ta honom till den absoluta toppen. När han skaffat sig bättre effektivitet kan han slåss om priset som årets spelare.

6) Kevin De Bruyne, Manchester City, 74 miljoner euro
Från Wolfsburg.
24 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: En potentiell världsstjärna ”in the making”. De Bruyne var ofta dominant – när han var hel. Hög prislapp även här.

5) Robert Huth, Leicester, 4,2 miljoner euro
Från Stoke.
31 år, försvarare.
Kommentar: Stoke värderade inte längre Huth och tysken skickades till Leicester. Det var en av grundstenarna bakom lyftet våren 2015 – vilket i sin tur gav en sensationell ligatitel 2016. Vinner allt i luftrummet.

4) Virgil van Dijk, Southampton, 15,7 miljoner euro
Från Celtic.
24 år, försvarare.
Kommentar: van Dijk klev in i mittförsvaret och tog befäl direkt. Bör vara het på marknaden.

3) Toby Alderweireld, Tottenham, 16 miljoner euro
Från Atlético Madrid.
27 år, försvarare.
Kommentar: Spurs försvar har aldrig uppträtt så tryggt och stabilt som under det här året. Alderweireld hade både skickligheten och kompromisslösheten som behövdes.

2) Dimitri Payet, West Ham, 15 miljoner euro
Från Marseille.
29 år, offensiv mittfältare.
Kommentar: Payet bar West Hams offensiv och 23 poäng på 29 starter från offensivt mittfält är starka siffror. Dead ball-specialist.

1) N’Golo Kanté, Leicester, 9 miljoner euro
Från Caen.
25 år, mittfältare.
Kommentar: Var en doldis för de allra flesta när han värvades i början av augusti. Nu är han känd i hela fotbollsvärlden som en evighetsmaskin som aldrig slutar springa. Fundamental för Leicesters ligatitel.

* Transfersummor hämtade från transfermarkt.de.