Manuel har visat reklamfilmen från American Crossroads, den opinionsbildande organisation som Karl Rove är en av initiativtagarna till, och som han själv är med och styr. Och, yes, filmen om Obamas vedervärdiga viskning till ryske presidenten Dimtrij Medvedev är en bra och effektiv bagatell. Den ska emellertid sättas in i ett större sammanhang, och då växer den till något helt annat.

År 2003 röstade den demokratiske senatorn John Kerry från Massachusetts emot ett förslag som bland annat innehöll 87 miljarder dollar till de amerikanska trupperna i Irak. Kerry försökte vinna sitt partis nominering inför presidentvalet 2004, och när han vunnit alla delstaterna förutom Vermont vid Super Tuesday den 2 mars året därpå stod det klart att det var han som skulle utmana George W Bush.

Bush gick till val bland annat på argumentet att han var den stadiga handen när det gällde USA:s krig mot Irak, och hans kampanj började nu köra en annons mot Kerry, som kritiserade dennes nej till skyddsvästar och annat viktigt material som skulle gå till de amerikanska soldaterna (det var en del av vad de 87 miljarderna skulle bekosta).

Den 16 mars befann sig så John Kerry i Huntington, West Virginia, där han bestämde sig för att slå tillbaka mot Bushkampanjens anklagelse att han inte var beredd att satsa det som krävdes för att USA:s soldater skulle ges en chans att vinna kriget. Han gjorde det med en förklaring som blivit klassisk:

”Jag röstade faktiskt för de 87 miljarderna innan jag röstade emot dem.”

Rove har berättat för mig att de omedelbart såg sprängstoffet i det uttalandet. Visst fanns det en lång och krånglig förklaring som kunde förklara Kerrys märkliga undanflykt (han var missnöjd med att förslaget att sända pengar till trupperna inte också innehöll en skattehöjning, som hade funnits med i det första förslaget), men det kvittade. Uttalandet passade alltför väl in i den bild av Kerry som Bushs kampanj hade försökt sätta, som en opålitlig flip-flop, och inte tillräckligt hårdför som Commander-In-Chief.

Och man ska vara medveten om att det aldrig går att definiera en kandidat utan att haka i en faktisk, existerande bild. Visst hårdvinklar man och väljer det som passar, men att skapa något som inte alls finns – det är inte lönt att ens försöka. En del av berättelsen om Kerry innehöll exempelvis hans överdrivna skryt om sina egna insatser i Vietnam, kopplat med hur han mitt under brinnande krig satt inför kongressen och baktalade de amerikanska soldater som fortfarande kämpade i Sydostasien.

Kerrys uttalande blev grundbulten i kampanjen mot honom, och har gått till den amerikanska kampanjhistorien. Och i onsdags skrev Rove följande:

”Precis som senator John Kerrys förklaring 2004, att han faktiskt ”röstade för de 87 miljarderna innan [han] röstade emot dem”, avslöjade senatorn från Massachusetts som en fjäskande flip-flop, så kan Mr. Obamas privata- och-sedan-offentliga anmärkningar bekräfta oron att han inte är ärlig gentemot det amerikanska folket. Det kan också bidra till uppfattningen att han betraktar väljarna med illa dolt förakt.”

Och Rove efterlyser samma tydlighet från Mitt Romneys kampanj som från Bushs kampanj 2004:

”Det kommer inte att hända av sig själv. Om republikanerna ska kunna få full effekt av Mr. Obamas uttalande måste de lyfta fram det gång på gång i tal, annonser, reklamfilmer och debatter. Mr. Kerrys anmärkning från mars 2004 blev trots allt inte en fråga förrän den hade upprepats otaliga gånger i annonser och valtal av GOP:s företrädare. Då och först då blev det till aha-ögonblicket som gav fokus åt hur den demokratiska kandidaten uppfattades och bidrog till hans valförlust.”

Två dagar senare hittade Manuel den nya reklamfilmen.

Make no mistake. Anledningen till att detta kan skada Obama är, för det första, att händelsen är verklig. Presidenten för USA talade med Rysslands president om USA:s missilförsvar, och viskade (så att amerikanska väljare inte skulle höra) att han måste säga en sak innan valet, men efter valet kan han ändra sig — först ska han medvetet ljuga för väljarna för att sålunda lura dem att ge honom förnyat förtroende. Säger USA:s president. Till Rysslands president.

För det andra är detta inte en enskild händelse. I sådana fall hade den inte kunnat utnyttjas effektivt. Det har länge funnits en uppfattning bland republikanska trogna att Obama är en smooth operator, som säger vad som krävs och rättfärdigar hyckleri med övertygelsen att han begriper det väljarna inte begriper. Det finns redan ett antal uttalanden från Obama, som leder i precis samma riktning, liksom ett antal politiska förslag och beslut. Och precis som Peggy Noonan skrev i en uppmärksammad kolumn häromdagen börjar denna uppfattning nu sprida sig till mittenväljare – personer som ibland varit tveksamma till Obamas politik, ibland inte, men som hela tiden tyckt om honom som person. Nu börjar de undra. Kan man lita på Obama? Vill han landets bästa, eller drivs han av egna motiv? Tycker han om oss?

Obamas osmakliga fiffel med den ryske presidenten. Roves ord och reklamfilm. Noonans iakttagelse. Trycket på Rick Santorum att lägga av. Stora Super Pacs (bland annat Crossroads) som inte tidigare tagit ställning i GOP-racet, men nu tycks ansluta sig till Romney.

Valkampanjen 2012 är på väg att börja på riktigt.

Proffstyckarna kunde tidigare i veckan berätta om Barack Obamas pinsamma mikrofonblunder. I tron att mikrofonen var avslagen bad han Rysslands president Dmitrij Medvedev att inte kritisera Natos planerade missilförsvar. ”Efter valet är jag mer flexibel”, hördes han bland annat säga till Medvedev.

Inspirerad av Austin Powers-filmerna har nu republikanernas legendariske spinndoktor Karl Rove och hans skitkastarfond, American Crossroad, klippt ihop en reklamfilm om tabben. I rollen som ”President Flexible” ses Barack Obama och ”Dr. Transmitkov” spelas av Dmitrij Medvedev.

En av de mer begåvade reklamfilmerna så här långt i valrörelsen. Proffstyckarnas betyg kan inte bli annat än 5 starka elefantåsnor.

Snackisen om att Paul Ryan snart kommer ge Mitt Romney sitt stöd – har fått demokraterna att agera. Partiet släpper därför den nya reklamfilmen ”That´s Amore”. Ganska gulligt, faktiskt.

Under hela valrörelsen har Mitt Romney kämpat med att nyansera bilden av sig själv som multimiljonären utan förankring i verklighetens folk. Nu har flera amerikanska medier de senaste dagarna avslöjat nya besvärande detaljer i Mitt Romneys ombyggnadsplaner av semesterhuset i San Diego, Kalifornien. Det ska bland annat byggas en automatisk bilhiss som skjutsar fordonen mellan olika våningar, duschanläggning utomhus och fontänspel. Totalt ska huset bli tre gånger större än vad det är i dag. För att påskynda byggprocessen, som startade under 2008, har han anlitat advokaten Matthew A. Peterson som lobbyist. Hans uppdrag har varit att påverka kommunens beslutsfattare att godkänna detaljplanen. För det jobbet har Matthew A. Peterson fakturerat ca 150 000 kronor.

***

Secret Service har vädjat till medierna att inte publicera ritningar av huset.

***

Mitt Romney skämtade 2004 om demokraternas presidentkandidat John Kerrys och hans många, stora och dyra hus. I ett tal till partikamraterna sa han: ”Ni har väl hört om presidentkandidaten från min hemstat. Men jag förstår inte varför han vill bli president – då skulle han ju tvingas att flytta in ett mindre hus.”

Mitt Romney har bekräftat ett rykte om att han och Newt Gingrich träffades i helgen. Vi vet inte vad de pratade om, men informationen leder onekligen tankarna i riktningen mot den nära framtiden. Hur städar vi upp och hur går vi vidare? Och ett sådant möte är bara meningsfullt om Gingrich accepterat att Romney kommer att bli det republikanska partiets kandidat i höst.

***

Nu har förre presidenten George HW Bush formellt givit Mitt Romney sitt stöd. Det är en händelse som inte betyder särskilt mycket, men ges någorlunda vikt av timingen. Budskapet är inte så mycket att Bush håller på Romney, som att han säger till Rick Santorum att det är dags att dra sig ur.

***

Paul Ryans folk har kontaktat Rick Santorums folk och berättat att kongressmannen snart kommer att ge Romney sitt officiella stöd. Telefonssamtalet har blivit känt efter att Santorums folk läckt informationen, vilket kan tolkas som foul play för att ta lite av uppmärksamheten ifrån ett gemensamt framträdande för Romney och Ryan.

***

Ovanstående händelser, tillsamman med den enligt min bedömning viktigaste endorsement som Romney fått, nämligen Marco Rubios häromdagen, och läget inför de nära förestående primärvalen, pekar entydigt på att Romney snart kan lägga primärvalen bakom sig och helt och fullt vända uppmärksamheten mot Barack Obama.

Det ska bli mycket intressant att se på vilket sätt och med vilka medel han gör detta. Självklart finns det en plan som man väntar på att förverkliga.

Om man vill veta vad folk pratar om under fikapausen, få en känsla för vilka frågor som är känsliga (vilket inte alltid är lika med dem som dominerar i medierna) eller ana i vilken riktning en viss fråga är på väg – då är de amerikanska late night-showerna omistliga. Vi har inte det formatet i svensk TV-underhållning (vad jag vet): en blandning av samhällskommentar, stand up comedy och morgon-TV (fast sent på kvällen).

Den politiska webb-tidningen (kommer även ut som papperstidning i DC) Politico brukar sammanställa de politiska skämten från föregående kväll. Här är ett exempel på hur det kan se ut.

När den republikanske senatorn från Florida, Marco Rubio, nu ger Mitt Romney sitt stöd kommer mumlet om att han också blir Romneys vice president-kandidat att växa till ett självklart antagande.

Jag vet att Rubio haft folk anställda för att göra den granskning av honom som pressen senare kommer att stå för om han skulle bli vice president-kandidat, för att slippa obehagliga överraskningar. Det har också bedrivits en kampanj bakom kulisserna för att Romney ska välja Rubio. Till en början var denne tveksam, eftersom han var orolig att vice presidentskapet skulle innebära en påtvingad, passiv roll, men det sägs att han nu har tänkt om. Se på Dick Cheney, som spelade en viktig roll för George W Bush.

Samtidigt har Rubio tydligt sagt att han inte kommer att lämna Senaten, där han har fyra år kvar. Det måste han i och för sig säga, men han har sagt det på ett ovanligt övertygande sätt.

Marco Rubio betraktas som en sällsynt politisk talang. Han är smart, kunnig, arbetar hårt, har gott omdöme och goda, personliga drivkrafter. Under Tea Party-rörelsens mest inflytelserika period lyckades han ta fasta på dess goda inslag utan att någon gång förfalla till orealistisk demagogi. Också i Senaten har han imponerat med att kombinera värderingsdriven politk med resultatfokus.

Och saken är ju uppenbar. Om han tillfrågas av Romney (inte säkert) och om han tackar ja (ganska säkert), då kommer han att bli det republikanska partiets kandidat om fyra (om Obama vinner) eller åtta år (om Romney vinner).

Det kan alltså vara den fria världens blivande ledare vi talar om.

*** UPPDATERAD ***

Här är ett kort intervjuklipp med Rubio om dennes favoritfilm och musiksmak. Jag vågar lova att Rick Santorum inte givit samma svar…

Sista dagen i Högsta Domstolens behandling av Obamacare blev till sitt väsen mer politisk och mindre principiell än Dag 1 och Dag 2. Frågorna som diskuterades var, för det första, huruvida hela Patient Protection and Affordable Care Act faller om det individuella mandaten bedöms grundlagsvidrigt och, för det andra, om lagens utvidgning av Medicaid innehåller ett element av federal utpressning gentemot delstaterna.

Argumenten för att slänga ut hela lagen med det individuella mandatet har varit lite olika. Ett resonemang gick ut på att Kongressen inte skulle ha röstat igenom lagen alls utan det individuella mandatet. Ett annat tittar på själva lagen, och konstaterar att den står strukturellt på det individuella mandatet, och faller om man tar bort det.

Domare Sonia Sotomayor menade att det skulle vara att överutnyttja den juridiska makten att kasta ut hela lagen. Hon har en mycket god poäng. Ska HD titta på de politiska och praktiska konsekvenserna av sina beslut? Egentligen inte. Om den finner aspekter av lagen grundlagsvidriga ska dessa kastas ut, men att ta ansvar för konsekvenserna faller på Kongressen.

Domare Antonin Scalia diskuterade istället den politiska verkligheten, på en ovanligt praktisk detaljnivå: ”Man kommer inte att få sextio röster i Sentaten att upphäva resten.” Men bör det påverka beslutet?

Domare Ruth Bader Ginsburg förklarade att den praktiska frågan gäller huruvida domstolen ska krossa lagen eller rädda den, och menade att den ”mer konservativa attityden vore att rädda den, hellre än att slänga ut allt”. Det har hon såklart rätt i på sätt och vis (trots att hon är motsatsen till konservativ), men argumentet hade varit starkare om lagen faktiskt hade trätt i kraft och hunnit verka i några decennier. Nu är den fortfarande mest något som finns på pappret. Exempelvis dröjer det två år innan det individuella mandatet träder i kraft.

Domare Anthony Kennedy förde fram ett annat och fullkomligt politiskt och praktiskt argument för att kasta ut hela lagen. Vad händer på försäkringsmarknaden om det individuella mandatet försvinner, men lagen fortsatt kräver av försäkringsbolagen att de inte tar hänsyn till pre-existing conditions och tappar rätten att avvisa kunder? Svaret är att den kostnaden kommer att tas ut av kudnerna. I klarspråk: alla har rätt till försäkring, men många kommer inte att ha råd. Möjligen är slutsatsen av det att dessa krav också faller med det individuella mandatet, medan resten av lagen kvarstår.

Vad beträffar frågan om Medicaid – alltså federala pengar som delstaterna fördelar till sjukvård åt fattiga och handikappade – gäller frågan följande: Enligt Obamacare ska delstaterna utvidga Medicaid. Om de inte gör detta får de inte del av de federala pengar som är avsedda till detta syfte. Så lång är allt gott och väl. Men finns det också ett hot om att alla federala pengar som är öronmärkta för Medicaid kan försvinna? I sådana fall har delstaterna inget val, de måste acceptera Obamacares utvidgning. Med andra ord utpressning.

På en direkt fråga om det var möjligt att en delstat som inte gick med på utvidgningen kunde bli av med alla pengarna hade regeringens advokat inget svar att ge, vilket tycktes få chefsdomare John Roberts att reagera. För övrigt var känslan att domstolen var relativt oemottaglig för utpressningsargumentet. Praktiken för HD är att ta stor hänsyn till traditionen, och delstaterna har tagit emot pengar för Medicaid sedan 1930-talet. De har alltid varit villkorade. Vad är den väsentliga skillnaden den här gången?

Chefsdomare John  Roberts: ”Jag tycker det verkar som om de har kompromissat med sin status som oberoende suveräner på grund av att de är så beroende av vad den federala regeringen har gjort.”

Min tolkning av Roberts olika uttalanden är att han hade förklarat Medicaid grundlagsvidrigt på 1930-talet, men inte i dag.

Kommentarerna efter Dag 3 var att domstolen lutade åt att kasta ut hela lagen om det individuella mandatet faller, men att saken inte är avgjord. Samma osäkerhet gällde Medicaid-frågan, där uppfattningen var att HD nog kommer att avfärda klagan om federal utpressning.

Man ska också komma ihåg att den här processen nu går in i det viktigare skeendet. På fredag kommer domarna att träffas för att diskutera saken emellan sig, och försöka övertyga varandra. Att dra långtgående slutsatser av de muntliga förhandlingarna i rätten är farligt, det är inte ovanligt att beslutet som fattas bakom stängda dörrar överraskar uttolkarna. Efter fredagen kommer domarna att skriva utlåtanden och dessa ska sedan finslipas i en lång, intern process. Det är först då som det visar sig om deras tankar håller streck i förhållande till varandras argument, till rättstraditionen, till grundlagen och till tidigare, egna positioner.

Politiskt tror jag att det vore en seger för republikanerna om det individuella mandatet kastas ut, medan resten behålls. Flera enskilda inslag i Obamacare är populära. Om rubbet avfärdas kommer det att vara lättare för demokraterna att utmåla republikanerna som partiet som inte bryr sig om att det finns människor som saknar sjukvård.

De liberala domarna Ginsburg och Sotomayor tycks förespråka just den lösningen, medan de konservativa domarna tycks tänka tvärtom. Det är möjligen ett uppmuntrande tecken på att domarna faktiskt inte är så politiska som de ibland anklagas för att vara. Däremot starkt ideologiska, i den termens goda bemärkelse: värderingsdrivna.

Här är min inledande text om vad grundkonflikten gäller.

Loretta Walsh och hennes medsystrar är naturligtvis helt ute och cyklar. Och de har fel, inte på ett fnissigt sätt, utan på ett antidemokratiskt sätt.

Låt oss lägga sakfrågan åt sidan. Bedriver republikanerna krig mot kvinnor? Jag tycker att det är ett fullständigt felaktigt påstående, och de amerikanska kvinnorna tycks dela min uppfattning (om vi ska låta den senaste månadens opinionssvängningar vara en indikator). Vid ett annat tillfälle kommer jag säkert att diskutera detta mer ingående. Loretta Walsh har rätt till sin åsikt och slåss med öppet visir. Fine, men hon har fel.

Problemet med förslaget att skänka spermier människovärde är dock ett helt annat, där hon inte bara har fel. Hon använder sig av en otillåten metod att driva sin åsikt.

För det första, Loretta Walsh anser inte att spermier äger människovärde. Tvärtom, hon tycker att det är en fullständigt skrattretande tanke. Det tycker alla andra människor också. Det vore som att skänka tånaglar människovärde.

För det andra, hon begär att delstatsparlamentet ska rösta igenom till lag just denna idiotiska idé. Därigenom använder hon demokratins viktigaste institution – den lagstiftande församlingen – som en PR-pryl. Hon driver med väljarna som givit henne sitt förtroende. Vad blir konsekvensen av ett sådant beteende?

Ska sossarna lägga ett lagförslag i Riksdagen som kräver att alla barn, vars föräldrar inte har råd att åka på semester, måste betala straffavgift till turistnäringen? För att sålunda visa vad de uppfattar som absurt i Alliansens politik? Och om Jimmie Åkesson vaknar på den sidan vinner förslaget och vi har en lag som inte finns, men alla får skratta?

Detta är Bert Karlsson på Riksdagens talarstol gånger tio. Tacka inte mig och svenskarna för stödet, Loretta. Du har, föreställer jag mig, noll stöd här för det du gör. Om sedan en del svenskar står på din sida i sakfrågan är en annan femma.

Inlägget om de demokratiska politikerna Loretta Walsh och Constance Johnson förslag att jämställa spermier med ofödda barn tog ordentlig skruv. Tusentals har delat den på Facebook och kommentarsfältet har översvämmats av smarta, kloka men även obegripliga kommentarer. Helt enkelt som det ska vara när en fråga verkligen berör.

Många frågar sig även om förslaget är allvarligt menat – och det är det i allra högsta grad. Självfallet vill varken Loretta eller Constance förbjuda “manlig masturbation”. Men de sätter fingret på en viktig politisk fråga: Rätten att bestämma över den kvinnliga kroppen äger kvinnorna.

Loretta Walsh lär säkert kommenteras i olika Talk-shows och nyhetsprogram. Efter att ha mejlat med henne kan jag berätta att hon står redo för den striden och att hon även gläds över det stöd som Aftonbladets läsare visat. Hon skrev:

“Att höra att svenskarna har reagerat positivt på mitt förslag om kriget mot kvinnorna i USA värmer mitt hjärta. Min stad, Wilmington i Delaware, grundades av svenskar en gång i tiden och Kungaparet besökte staden för några år sedan. Ett stort tack till alla svenska läsare som nu uppmärksammat de bakåtsträvande manliga lagstiftarna i mitt land.“

Loretta Walsh, lägg det namnet på minnet.