I en av de absolut viktigaste svingstaterna, Ohio, leder Obama just nu det riktiga valet – om man ska tro SurveyUSA. Enligt undersökningen svarar 11 procent av de tillfrågade att redan förhandsröstat i årets presidentval. Av dem har 59 procent röstat på Obama mot 39 procent på Romney. Bland de återstående 89 procenten som fortfarande inte röstat säger 45 procent att de kommer rösta på Obama jämfört med 44 procent som stödjer Romney.

Men just nu alltså: fördel Obama i Buckeye State.

***
Ni som undrar varför republikanerna har varit så ivriga med att försvåra förhandsröstning inför detta val får här det givna svaret: de röstar i oförskämt stor utsträckning på den demokratiska kandidaten.

***
Ohio är en närmast mytisk delstat i amerikanska val. Ingen republikansk kandidat har vunnit presidentposten utan att även vinna Ohio. Och endast tre presidenter – Grover Cleveland, Franklin D Roosevelt och John F Kennedy – har lyckats att vinna valet trots att de förlorat i Ohio. I årets valrörelse är en Ohio-vinst närmast ett måste för Romney, som har en smalare väg än någonsin för att nå de nödvändiga 270 elektorsrösterna.

Antalet opinionsmätningar slår just nu alla rekord. Varje dag presenteras några nya och som väljare eller mediekonsument är det närmast omöjligt att skilja agnarna från vetet. Exempelvis kunde man i förrgår läsa att Romney gått om Obama i Gallups mätning. Men som livet i övrigt är det tyvärr mer komplicerat än så.

För det första: Mätinstituten har olika sätt att nå respondenterna och vikta resultaten. Exempelvis ringer Rasmussen endast till privatpersoners fasta telefon – de som saknar hemabonnemang men äger en mobiltelefon, ofta fattiga, får därför aldrig frågan. För att kompensera bortfallet blandas resultatet sedan med en internetpanel. Ja, jag tror vi slutar där…

För det andra: Mätinstituten rapporterar olika perioder. Vissa har längre tidsserier – ofta från tre dagar till en vecka – som sedan ges ett genomsnitt medan andra har så lite som ett mätdygn. Därmed kan de ha mätt samma dag men få två olika resultat.

För det tredje: Samma mätinstitut kan ge två olika svar. Efter partiernas konvent börjar många institut mäta både ”registered” och ”likely voters” och rapporterar dem sedan var för sig. ”Registered” är helt enkelt som det låter, alltså registrerade väljare. ”Likely” är en grupp som gallras fram efter att de först svarat på ett antal förbestämda frågor: Röstade du i förra valet? Har du bestämt vem du ska rösta på? Följer du valrörelsen? m.m. m.m. Denna mätning har skapats för att ge ett mer träffsäkert resultat av valutgången då många röstberättigade aldrig dyker upp i valbåset. Men de undantar samtidigt i högre utsträckning förstagångsväljare.

För det fjärde: Nästan samtliga resultat ligger inom den statistiska felmarginalen. Om Romney får 47 procent i mätning kan han – om marginalen är +-3 procent – lika gärna ha 44 liksom 50 procent.

Därmed över till konklusionen. Ta alla mätningar med en nypa salt, läs det finstilta och följ hellre trenden än enskilda resultat.

***

Man kan naturligtvis också göra som David Paleologos, opinionsmätare vid Suffolk University, och redan nu konstatera att Obama förlorat i Florida, North Carolina och Virginia.

Jag är sedan några dagar i Washington DC, där jag – förutom att hänga i barer och titta på slutspelet i baseball – har träffat personer från diverse tankesmedjor, partier och mediaorganisationer. I morgon åker jag tillbaka till Texas, och jag gör det med en mycket stark övertygelse: utgången i valet den 6 november är fullkomligt oviss.

Obama fick stryk av Romney i debatten förra veckan, det vet alla. Mätningar visar att en lika tydlig vinnare knappast någonsin korats efter en presidentdebatt. Till och med Obamas trognaste supporters utser Romney till vinnare, och de få som säger något annat sorteras in i Bagdad Bob-kabinettet.

Men det är något annat som dominerar kommentarerna mellan skål och vägg: känslan av att Obama saknar motvapen för att vända Romneys momentum.

Obamas kampanj hade satsat omvalet på att beskriva Romney som out of touch, girig, och med politiska förslag som var utformade för att gynna de rika. Romney lyckades avväpna de angreppen i debatten – som sågs av nästan 70 miljoner personer – på ett sätt som gör det svårt för Obama att fortsätta på den inslagna vägen.

Obama: Romney vill ta godis från små barn.

Romney: Obama säger att jag vill ta godis från små barn. VArje gång ni hör honom säga detta, kom ihåg en sak: han ljuger!

Och vad ska då Obama säga? Vad han faktiskt sagt är att Romney ljuger när han säger att jag ljuger, men det tycks inte bita. De demokrater jag träffat de senaste dagarna är frustrerade. De republikaner jag träffat är mycket uppspelta.

Jag ska inte göra misstaget att nu börja ta segern 6 november för given. Det är minst femtio procents risk att Obama vinner. Men vi befinner oss nu i ett läge där Romney mycket tydligt har ”the Big Mo”, som George HW Bush kallade det, och det betyder att till och med den annars meningslösa vice president-debatten har betydelse. Om Romneys kampanj sätter två eller tre träffar under närmaste veckan finns chansen att botten faller ur Obamas kampanj. På båda sidorna har man varit överens under hela hösten att Obama trotsar gravitationskraften. Om han förlorar den förmågan kan han falla snabbt.

Snart på väg mot det stora vackra äpplet i väster och den andra debatten mellan Obama och Romney. Orosmolnen, mörka och hotfulla för tillfället, tornar upp sig på horisonten och den nervösa stämningen i Chicago-högkvarteret går nästan att ta på. ”Inget får gå fel nästa vecka, för då…”, här stannar min kampanjkälla mitt i meningen för han vet att nästa ord på väg är en förbjuden tanke. Så får man bara inte tänka. Men så tänker de. Och så tänker jag.

Det är en politisk grymhet att den årslånga valrörelsen kokar ner till 90 minuter TV-sänd debatt i en förort till New York. Vem är det elaka geniet som skriver ett sådant manus, undrar jag medan jag fortsätter att djupdyka i de senaste Pew-siffrorna.

Det sägs från demokratiskt håll att det inte är en ”game-changer” vi bevittnar just nu. Men snälla rara: när är det då en ”game-changer”? Vi som såg genomklappningen i Denver – det sämsta framträdandet i Gallups historia – glömmer den inte i första taget. För mellan varje tafatt replikskifte som Obama levererade sjönk CNN:s live-kurva till botten. Och kanske värst: Romney fick ljuga sig blå nästan helt utan motstånd. Borta var alla ofinansierade skattesänkningar för rika, kupongsystem av Medicare och motståndet till statligt subventionerade jobb. Det var plågsamt då men kanske plågsammare nu.

För svaret från Obama-kampanjen blev nya bittra attackannonser. Och då raskt över till en grundläggande livsregel: det du säger bakom ryggen på en person ska du också våga säga framför. Det gäller mina barn och det borde även gälla amerikanska presidenter. Dessutom vill ingen med politisk självaktning vinna val genom tillrättalagda budskap i köpta mediekanaler. Man vill vinna med politik där egna visioner triumferar och motståndarens krossas till grus.

Kanske är det inte så illa, egentligen. Redan nu ser man en återhämtning för Obama i Gallup och Rasmussen. Men avståndet har krympt och i flera viktiga svingstater är det millimeterjämnt. Så det är fortfarande fördel Obama när man studerar opinionsstatistiken. Men jag packar den svarta slipsen ändå. Lika bra att vara förberedd på det värsta. Jag måste ju lita på min kampanjkälla, trots allt.
***
Romney förklarade på en pressträff 2006 hur jobbstatistik ska tolkas:

“There will be some people who try to say, ’Well governor, net-net you’ve only added a few thousand jobs since you’ve been in.’ Yeah, but … we were in free-fall for three years and the last year of that I happened to be here and then we’ve turned it around as a state, private sector, government sector turned it around and now we’re adding jobs…. I’m very pleased that over the last two, two-and-a-half years we’ve seen pretty consistent job growth.”

Låter som Obamas pressekreterare.

Vi kan ha sett ett nytt skifte i momentum, efter Mitt Romneys starka debatt i förrgår. Jobbsiffrorna som nyss släpptes var inget vidare: 114 000 nya jobb i september.

Men samtidigt justerades augustis jobbsiffror till 142 000 från 96 000. Juli justerades upp till 181 000 från 141 000. Det ser betydligt snyggare ut.

Tillsammans med det faktum att arbetslösheten sjönk till 7,8 procent – symboliskt viktigt att komma under 8 – betyder det att Obama har större skäl än Romney att sprida dagens budskap. Det är en helt annan femma att siffrorna bara är bra mot bakgrund av ett uselt läge.

Efter debatten försvann Gallups mätning av Obamas approval ratings (utförd innan debatten) i bruset. Den gav Obama 54 procent positiva, den högsta siffran på hur länge som helst, och fullt acceptabel för en president som vill bli omvald.

Så efter debatten i onsdags, då känslan var att Obama lika gärna kunde lägga ner, är det nu tydligt att han förblir den svaga favoriten inför 6 november. Det var en mycket viktig morgon för Obamas kampanj, för honom själv, och för entusiasmen hos valarbetarna.

Ja, då var såren slickade efter onsdagens första TV-debatt. Nu är fötterna tillbaka på den fasta kampanjmarken där Obama känner sig som mest hemma. Och då kan det också kännas skönt att veta att september månads insamling slog alla rekord i årets val. Sammanlagt lyckades både Obama-kampanjen och det demokratiska partiets återvalsfond skrapa ihop 150 miljoner dollar. Det räcker och blir över för att reklambomba svingstaterna ända in till målsnöret.

Jag tror dock att attackerna på Romney kommer förändras något från ”högerspöket” till ”flipp-flopparen.” På så sätt liknar denna valrörelse 2004 års upplaga då John Kerry pulveriserade president Bush i första TV-debatten men sen bombarderades på marken.

För låt mig återvända till skatterna som jag tjatat om ett tag nu. Fortfarande har inte Romney berättat hur finansieringen av den 20-procentiga sänkningen av samtliga sex nivåer av den federala skatten ska gå ihop. För klart är att den minskar statens intäkter med 480 miljarder dollar om året – alltså motsvarande 3,2 biljoner svenska kronor. ”Jo, vi täpper liksom till några hål här och där, minskar lite på avdragen och sen får vi ju en massa pengar när arbetslösheten minskar med mig som president”, svarar Romney när han får frågan. Känns ju seriöst.

I TV-debatten lovade Romney även att skattesänkningarna inte kommer att spä på det redan nu rekordstora budgetunderskottet eller riktas mot höginkomsttagare. Vi kan väl snällt konstatera att åtminstone det sistnämnda är lögn och det förstnämnda bara är önsketänkande.

***
Dagens utmaning: hitta skattehål för 3 200 000 000 000 kronor om året i den amerikanska statsbudgen och vinn en rådgivarplats i Romneys inre kabinett.

***
Inför kommande TV-debatter – varav den sista kommer handla om utrikespolitik – har liberala Truman National Security Project släppt en ny reklamfilm med udden riktad mot Romney. Det är ett klassiskt koncept som alltid funkar: militärer kritiserar en kandidat för att inte förstå soldaternas villkor eller ta landets säkerhetspolitik på allvar.

Enligt Politicos Tim Mak kommer Mitt Romney snart att hålla ett linjetal kring utrikes- och säkerhetspolitik. Platsen för talet blir Virginia Military Institute.

Det är klokt med tanke på att debatterna som är kvar kommer att handla en hel del om just dessa politikområden.

Skillnaderna mellan Romney och president Barack Obama är inte särskilt stora när det gäller omedelbara politiska åtgärder. I stället består de i hur de betraktar USA och landets roll och ansvar i världen.

Romney betonar USA:s exceptionella status. Han lägger betydligt mer vikt vid styrka i den eviga balansen mellan diplomati och styrka. Han är mer idealistisk än Obama när det gäller begrepp som frihet och demokrati, och mer realistisk när det gäller synen på andra länders agerande.

Obama har samma svåra läge i dessa frågor, som när det gäller jobb och ekonomi på hemmaplan. Han flyttade in i Vita Huset med en ideologiskt motiverad vision, som han sedan försökt förverkliga. Resultatet har varit mycket svagt, men Obama måste förstås försvara det han gjort. Alltså skönmålar han verkligheten.

Det är som Romney skriver i en nyligen publicerad kolumn i Wall Street Journal:

Disturbing developments are sweeping across the greater Middle East. In Syria, tens of thousands of innocent people have been slaughtered. In Egypt, the Muslim Brotherhood has come to power, and the country’s peace treaty with Israel hangs in the balance. In Libya, our ambassador was murdered in a terrorist attack. U.S. embassies throughout the region have been stormed in violent protests. And in Iran, the ayatollahs continue to move full tilt toward nuclear-weapons capability, all the while promising to annihilate Israel. These developments are not, as President Obama says, mere ”bumps in the road.”

Nästa debatt kommer att handla om just detta. Om Romney gör sin hemläxa och kommer till debatten med samma attityd som i går, då finns det skäl för Obama att oroa sig för en upprepning.

Från mejl-diskussionen direkt efter TV-debatten

Från morgonens chatt med Aftonbladets läsare:

Kommentar från Jonna: Brukar Obama vara så här lam i debatter? Jag hade intrycket av att han är en stor retoriker men det kanske bara är när han står oemotsagd?                          

RPM: Han är en formidabel retoriker oemotsagd inför en välvillig publik med ett förberett tal. Har aldrig varit en stor debattör.

Manuel: Obama är som bäst när han får prata ostört inför publik. Debatter har aldrig varit hans starkaste gren, även om han är oerhört skicklig förstås. Men i natt fick han möta riktigt bra motstånd och tillsammans med en i förhand defensiv debattstrategi gick sisådär, snällt sagt.

Kommentar från Björne: Roland och/eller Manuel, var inte det här en ovanligt tråkig duell? Det tände ju aldrig till och blev nästan ett sömnpiller.  

RPM: Det var inte några direkt ”zingers”, det håller jag med om, och Obama var seg. Det spännande bestod i att Romney i överraskande hög grad körde över Obama. Man undrade ibland vad det var som höll på att hända.

Manuel: Som sagt: Obamas strategi var att spela 0-0 med tio man strax innan- eller utanför eget straffområde. Han leder i alla nationella mätningar och även skaffat sig ett försprång i de viktiga svingstaterna. Sedan ska man bära med sig att Obama kommer med ett ganska miserabelt makro-ekonomiskt resultat – vilket naturligt är en kombination av lika delar Bush-politik och lika mycket finansiell kollaps 2008. Men TV är ett emotionellt medium. Man måste vilja vinna och våga visa engagemang. Det betyder allt i en TV-debatt. Och ja, det var en tråkig debatt. Framför allt för oss demokrater 😉

Kommentar från Anna: Hur viktiga är de här debatterna egentligen?

RPM: Beror på valrörelsens dynamik. Ibland inte särskilt, ibland snudd på avgörande. Nattens debatt var ovanligt betydelsefull. Jag skriver om det här: https://bloggar.aftonbladet.se/proffstyckarna/2012/10/04/betyder-romneys-avslojande-av-obama-nagot/

Manuel: I det här läget med en månad kvar till val är allt viktigt. TV-debatter framför allt. Men det handlar mycket om att inte göra bort sig. Det mesta kan man sen hämta hem i kampanjandet.

Kommentar från Tomas: Vilket ämne saknade ni i nattens debatt?

RPM: Jag förvånades över att debatten var så befriad från att diskutera tidigare klavertramp. Det var för övrigt skönt. Skulle gärna sett att man diskuterat Obamas försök att inskränka kyrkornas handlingsutrymme i sitt sociala arbete. Men det kommer ju två debatter till, öronmärkta för bl.a. utrikespolitik.

Manuel: Saknade alla värderingsfrågor. Jämställdhet, livspussel, invandring, vapen – ja allt som betyder något i människors vardag och som man också diskuterar runt köksbordet. Det lyste med sin frånvaro.

Kommentar från Sara: Räcker det här för att Romney ska komma ikapp?

RPM: Det räcker för att valrörelsen ska börja om, det försprång Obama skaffat sig kommer närmast att elimineras och momentum ligger nu hos Romney. Men det är fem veckor kvar, och sköter sig inte Romneykampanjen under den tiden kvittar nattens debatt.

Manuel: Allt handlar nu om hur Romney förvaltar debattvinsten – det är fönster som öppnats upp. Varken mer eller mindre. Nu närmast väntar arbetslöshetssiffrorna som släpps i morgon. Minskar arbetslösheten och har det skapats fler jobb än väntat ger det Obama ett nytt momentum och en stabilare grund för den fortsatta valrörelsen. Blir det tvärtom stärks Romney ytterligare och kan vandra in i den andra TV-debatten den 16 oktober med stärkt självförtroende och en vassare vapenarsenal.

Kommentar från Jan B: Vem vann och varför? I usa säger alla romney här säger alla obama!

RPM: Romney vann mycket eftertryckligt, dels på grund av Obamas svaga insats, dels pga lågt ställda förväntningar på Romney, dels på grund av att han har ett mycket bättre case att argumentera för: det handlade mkt om jobb och ekonomi, och där är Obama ytterst sårbar.

Manuel: Det snabba svaret är Romney. Obama hade en svag kväll. Men Romney är ingen anka som väntar på att inbjuden till plaskdammen. Det är en mycket skicklig debattör som lyckats vinna republikanska primärvalsdebatten där han ibland mötte fem motståndare som ville åt honom samtidigt. Och han klarade den uppgiften galant. Obamas strategi var att inte begå några misstag. Just det blev hans misstag i debatten.

Kommentar från Rille: Manuel, jag såg er proffsduell å du tycker att Mitt Romney gav lite svar på ekonomin, vad menar du?

Manuel: Varenda oberoende faktagranskare har ifrågasatt Romneys ekonomiska politik. Alla väntar på detaljer. Det säger ju sig självt: om man vill sänka inkomstskatten med 20 % och ta bort kapitalskatter så måste det betalas på något sätt. Romneys svar är att han kommer täppa till några skattehål, men även så räcker det inte på långa vägar för att finansiera kalaset. Romney är en mycket hemlighetsfull person när det kommer till detaljer i ekonomin. Den egna inte minst 😉

RPM: Det är motsatsen till vad många kommentarer i USA gått ut på, som berömt Romney för att han var detaljerad och kunnig. Självklart kan och bör man inte vara petnoga med detaljer i en sådan här debatt.

Kommentar från Sven: Hur tolkar ni det stora svenska intresset för det här valet? Hur stor roll spelar det egentligen för oss vem som blir vald?

RPM: Valet i USA är ett fantastiskt drama med starka karaktärer. Internet spelar stor roll för det växande intresset. Och, ja, hur USA sköter sin ekonomi och roll i världen spelar oerhört stor roll för oss.

Manuel: Det brukar sägas att världens största ekonomi och världens största krigsmakt påverkar oss alla. Så visst är valet viktigt för oss.

Kommentar från Tomas: Vad väntar här näst för kampanjerna?

RPM: Jobbsiffrorna på fredag, fortsatt kampanjande till nästa debatt, mellan Biden och Ryan den 11 oktober, sedan obama mot Romney igen fem dagar senare.

Manuel: Kopierade mitt tidigare inlägg: ”Nu närmast väntar arbetslöshetssiffrorna som släpps i morgon. Minskar arbetslösheten och har det skapats fler jobb än väntat ger det Obama ett nytt momentum och en stabilare grund för den fortsatta valrörelsen. Blir det tvärtom stärks Romney ytterligare och kan vandra in i den andra TV-debatten den 16 oktober med stärkt självförtroende och en vassare vapenarsenal.”

Kommentar från Molly: Hur många procent av den amerikanska befolkningen tittade på debatten?

RPM: Omkring 20 procent, gissningsvis.

Manuel: Det brukar vara dryga 60 miljoner, av 315 miljoner invånare.

Kommentar från Lars: Kommer debatterna mellan vicepreidentkandidaterna att ha någon större betydelse?

RPM: Den debatten spelar alltid mycket liten roll, och så kommer det att vara den här gången också. Möjligen lite mer än vanligt, men den har marginell betydelse. Bara om något går riktigt fel för en av deltagarna kan den få kortvarig betydelse på riktigt.

Manuel: Nä, inte mer än att Romney kan framstå som ännu mer kompetent i jobbet om Ryan levererar i debatten. Själv är jag livrädd för vad Biden ska hitta på. Tror prez delar samma känsla.

Kommentar från Mick: Hej, kan det ha varit en taktik av Obama att vara så ”dålig” i första debatten för att spara allt krut till senare?

RPM: Nej, men det är ett intressant fenomen, att så måpnga av Obamas tabbar och dumma uttalanden och missgrepp ofta förklaras med hänvisning till en ”dold plan” som bara han är smart nog att förstå. Han fick stryk i natt för att han mötte en kunnigare, bättre förberedd och mer energisk motdebattör.

Manuel: Man hade ju kunnat hoppas på det. Men tyvärr var det nog dels en strategisk bedömning – att agera defensivt och inte begå några misstag, dels var Romney oerhört skicklig och lyckades göra Obama dålig.

Det sägs ofta att debatter inte betyder särskilt mycket. Det är ett falskt påstående. Det sanna påståendet är att debatters betydelse beror på dynamiken i den aktuella valrörelsen.

Förhandssnacket inför nattens debatt var att dynamiken var sådan att Mitt Romney var tvungen att besegra Barack Obama eftertryckligt. Han lyckades med det – i varje fall om vi ska tro alla utom Al Sharpton.

Vad kan det betyda? Min tolkning är att Romney fört tillbaka valrörelsens till Ruta 1. Och på den stod en mycket sårbar president, utan något att försvara och utan plan för framtiden. Men i ett avseende ser det nu inte ut som då: När det började hade Obama emot sig en okänd motkandidat med uppenbara brister. Nu möter han en kandidat som börjar bli känd för väljarna, och som – om nattens debatt får bestämma tolkningen – har hittat sin ton.

Därmed är frågan hur denna nya valrörelse kommer att se ut. Ska Obamas kampanj åter lyckas begrava Romney med sina negativa budskap? Eller kommer Romneys kampanj att lyckas behålla initiativet från i natt, och fortsätta föra debatten offensivt?

Svaren på de frågorna har inget med nattens debatt att göra. Men Romney har nu chansen att ta tillbaka initiativet och kapitalisera på Obamas svagheter.

Vad innebär nattens debatt i siffror? Historiskt – enligt Karl Rove – lyfter segraren i första debatten med 1-2 procentenheter. Det är inte mycket, men ger momentum och raderar i praktiken ut Obamas försprång. Nedan en bild som visar hur kandidaterna legat i förhållande till varandra inför första debatten och efter den tredje. Givetvis är det inte debatterna som ensamma stått för förändringarna, men lika självklart har de haft stor betydelse. Vi befinner oss nu i ett skede då debatterna i hög grad kommer att dominera kampanjernas narrativ. I år ännu mer än vanligt, med tanke på Romneys nästan chockerande kraftfulla seger i natt.