Också jag tackar för mig. Det har varit roligt, lärorikt, ibland frustrerande, att skriva om valet i USA på den här bloggen. Några saker som varit genomgående:

Aftonbladet är en mycket rolig plats att finnas på: stort genomslag, givande reaktioner.

Att skriva med och mot Manuel Ferrer är väldigt givande.

Med jämna mellanrum har läsarna i sina kommentarer lärt mig i lika hög grad som det omvända.

Tyvärr vann inte rätt man, men man kan inte få allt. Och det är viktigt att minnas att allt som är riktigt viktigt i livet sker utanför politiken. Det skulle Mitt Romney hållit med om. Tveksamt om president Barack Obama skulle gjort det, dock.

President Barack Obama kommer att kalla sin valseger för ett tydligt mandat att fortsätta driva sin socialdemokratiskt inspirerade politik. Han kan göra det med rätta, valet avgörs av antalet elektorer, och Obama vann med bred marginal.

När republikanerna studerar siffrorna bör man dock gå ett steg längre, och titta på hur människor faktiskt röstat. Det finns då lärdomar att dra som är både uppmuntrande och nedslående.

Uppmuntrande är att Obamas seger var mycket knapp. Ett par procents skillnad i nyckelstaterna och Mitt Romney hade blivit president: Obamas storseger följde av att han vann många delstater med liten marginal. Dessutom har Obama vunnit med sämre siffror än nästan någon annan omvald president: bara två delstater – Mississippi och Hawaii – gav honom större marginal än för fyra år sedan, och då med bråkdelar av en procent.

Det betyder att medan Obama vann klart, kan valet inte tolkas som att det amerikanska folket står mycket långt ifrån att rösta fram en republikansk president.

Nedslående är att GOP fått rejält stryk bland latinamerikaner och ungdomar, två grupper som är särskilt viktiga får framtiden. Obamas strategi att locka kvinnor, särskilt ensamstående kvinnor, har också lyckats, liksom afrikanamerikaner. Med tanke på den demografiska utvecklingen i USA är detta mycket bekymrande, och något partiet måste ta på stort allvar.

Hur gör man bäst? Jag tror att partiet inte alls bör eller behöver backa från sina socialkonservativa åsikter. Det bör inte göra det, av skälet att partier inte ska förändra sig i takt med kundattitydsmätningar. Det behöver inte göra det, av skälet att det kan vinna ändå.

Knepet är att betona federalismen, frihandeln och den individuella friheten. Konservatism som kräver av andra att de ska rätta sig i ledet förtjänar inte att vinna val. Konservatism som argumenterar för en världsbild med öppenhet och gott humör är svårslagen i USA – fortfarande.

Federalismen sådan amerikanerna vill ha den är satt på undantag under Obama, och här har GOP arbete att göra och en mottaglig opinion. Det gäller allt från skatter till Roe v. Wade: flytta makt och politik till delstaterna, låt den federala regeringen göra det bara den kan. Att kräva kraftigt sänkta skatter på federal nivå är INTE att kräva kraftigt sänkta skatter och mindre politik, på delstatsnivå står det Kalifornien och Vermont fritt att förstatliga och utveckla skattefinansierade socialförsäkringssystem. Men tvinga dem inte på Texas.

Den här diskussionen har funnits lika länge som USA, det är de konservativa som har folket med sig, men man har inte lyckats – eller vågat? – argumentera för sin hållning.

Nästa två val blir avgörande för hållfastheten i påståendet att USA i grunden har förändrats. Enligt ”reglerna” ska GOP komma tillbaka i mellanvalet 2014, och det ska vara oerhört svårt för en demokratisk president att vinna 2016 efter åtta år med en demokratisk president.

Om demokraterna gör framsteg i kongressen 2014 och en demokrat vinner 2016, då ska jag ta påståendet att USA har förändrats på större allvar. Just nu är stalltipset att vi har framför oss en typisk korrigering under de kommande två valen.

Det finns en mängd saker som talar för att Mitt Romney i dag väljs till USA:s president – allt ifrån ekonomins tillstånd till antalet skyltar på människors gräsmattor, entusiasmen bland gräsrötterna, stämningen om man läser, pratar med, tittar på, lyssnar till partiaktivister.

Om det inte fanns några opinionsmätningar skulle bookmakers inte ge mycket tillbaka på en Romney-seger, det vågar jag lova.

Sedan har vi dessa mätningar. Nationellt har Romney legat bra till länge, men om man studerar de delstater som kommer att avgöra valet är det inget snack: antingen vinner Obama eller så har mätningarna fel. Konsekvent och kontinuerligt.

Om Romney vinner kommer vi att få två mycket intensiva debatter. Den ena kommer att handla om dessa mätningar, hur många de är, hur mycket plats de får i medierna, hur pålitliga de är, hur politiska de är. Det är en bra och nödvändig debatt (i vilket fall, egentligen).

Den andra debatten kommer att gälla hur krångligt det är att rösta, och vänstern kommer att hävda att högern stulit segern genom att hindra minoriteter att rösta. I detta har de fel, men bakom den anklagelsen ligger en debatt som också är viktig: hur väger man valsäkerheten mot tillgängligheten? USA har inte träffat rätt i den avvägningen. Förklaringen är enkel, man betonar valsäkerheten väldigt mycket på grund av sin historia, som är belamrad med valfusk.

Att GOP ger stöd åt bestämmelser som gör det svårare att rösta för grupper som typiskt röstar på demokraterna är självklart, så fungerar politiska partier. Det tydligaste exemplet jag känner till är det demokratiska partiets historiska kamp för att hålla afrikanamerikaner från valurnorna, men detta är inte en vänster/höger-fråga. Sådan är partipolitiken.

För sex dagar sedan åt jag middag med en republikansk veteran, som var övertygad om att Benghazi skulle komma att skada Barack Obama i valet.

”Det är för sent”, påstod jag.

”De hinner”, svarade han.

Och jag har fortsatt känna mig ganska säker på att jag hade rätt. Obamas cover-up av misslyckandet i Libyen, och den av allt att döma ovärdiga hanteringen av efterspelet till morden på de fyra amerikanerna, verkade vara något som vi får veta sanningen om efter valet.

Det är särskilt frustrerande med tanke på Obamas löften om att han skulle föra genomskinlighet och öppenhet till Vita Huset.

Men kanske blir ändå Benghazi en av de dominerande historierna de sista dagarna innan valet. Nu rapporteras att FBI är på plats för att driva på undersökningen, och det är uppenbart att republikanska senatorer har satt tryck på både libyer och amerikanska tjänstemän. Högermedierna gör sitt för att försöka föra ut berättelsen i mainstream media, och viktiga opinionsbildare på högerkanten låter sig intervjuas kors och tvärs.

Utan tvekan är historien skadlig för Obama, det finns ingen annan förklaring till varför ingen information släpps om administrationens agerande före, under och efter morden. Blir det en November surprise? Och hinner den påverka väljarna på något avgörande sätt?

******

Försöken att få upp Benghazi överst på sidan fortsätter.

Mätningar visar att demokrater är säkra på att Obama vinner och att republikaner är säkra på att Romney vinner.

Rensat för önsketänkande, hur kan de vara så oense?

Skälet ligger i hur man tolkar de mätningar som sköljer över folket. Kort sagt kan man säga att demokraterna litar på dem, och de visar att Obama vinner i de nyckelstater han behöver för att bli omvald.

Republikaner misstror dem av följande skäl: underlaget utgår från att Obama kommer att locka lika många till valurnorna som för fyra år sedan, då han slog alla rekord i varenda svårflirtad väljarkategori som finns.

Om det istället visar sig att ungefär lika många potentiella Obamaväljare som Romneyväljare stannar på sofflocket, då har mätningarna grovt överskattat Obamas ställning i väljarkåren.

Mot bakgrund av detta ska man förstå Romneys beslut att ge sig in i Pennsylvania i valrörelsens slutskede. Manuel – och hans partikamrater i USA – väljer att tolka detta som desperation. Precis som John McCain för fyra år sedan har Romney egentligen insett att han är körd, men som en sista Hail Mary ger han sig in i en delstat som redan är förlorad, i hopp om att på något mirakulöst sätt vrida den ur Obamas grepp.

Från höger märks inga sådana signaler. Trender i Pennsylvania tyder på att Romney fortsätter minska gapet till Obama, och det är en delstat som Obama i praktiken övergett i månader. Varför inte ta chansen, pengarna finns ju? Istället för desperation är alltså Romneys slutattack i Pennsylvania ett tecken på gryende självförtroende.

Vi kommer inte längre i den frågan, men det kan vara på sin plats att påpeka att Manuels tolkning av skeendet långt ifrån är den givna. Romney kan såklart ha fel om att Pennsylvania ”is in play”, däremot finns inget som tyder på att det är rädsla att förlora som driver honom att ge sig in i delstaten.

Den amerikanska ekonomin beräknas ha skapat 171 000 jobb i oktober, samtidigt som arbetslösheten steg marginellt, från 7,8 till 7,9 procent.

Antalet nya jobb under de senaste två månaderna justerades upp med sammanlagt 84 000.

Det hade krävts betydligt bättre eller betydligt sämre siffror för att de skulle haft påverkan på valet på tisdag. Detta bekräftar bara vad alla ”vet”, antingen att ekonomin är på väg åt rätt håll eller att det går alldeles för sakta. Väljarna har redan fattat sitt beslut om president Barack Obamas insats för jobben och ekonomin, och alternativet som Mitt Romney erbjuder.

Tycker du det är mycket om valet nu? Då skulle du ha varit i USA den senaste månaden. Här är jag – eller åtminstone som jag känner mig – fångad på den bästa YouTube-filmen i historien genom tiderna någonsin.

*****UPPDATERING*****

NPR – USA:s motsvarighet till P1 och världens bästa radiokanal (om än vänstervriden) – gör nu det enda rätta och ber Abigael om ursäkt.

Efter att mot bakgrund av opinionsmätningar försökt gissa vem som kommer att vinna presidentvalet under närmast ett års tid, börjar vi nu komma så nära valdagen att det faktiskt är meningsfullt att titta på mätningarna. Det de säger nu brukar ligga ganska nära resultatet. Så vad ser vi?

Tyvärr: att det enda säkra tipset är att det blir så jämnt att det inte är meningsfullt att gissa vem som vinner. Det största sensationen skulle vara om Obama eller Romney vinner en bekväm seger och vi alla kan gå och lägga oss tidigt.

Osäkerheten förstärks såklart av att vi inte vet om eller hur Sandy påverkar attityder och valdeltagande.

De siffror jag sett som ändå gör mig optimistisk är såklart Gallup, som gett Romney över 50 procent i ett par veckor. En kandidat med sådana siffror så här nära valet har aldrig förlorat.

Resurgent Republic antyder, i en mätning för liten för att jag ska kunna lita på den, att de obeslutsamma väljarna nu börjar bete sig som de alltid gör: de överger den sittande presidenten. 2008 fick Obama 52 procent av oberoende väljare – där många som har svårt att bestämma sig återfinns – mot John McCains 44. Nu har RR (tillsammans med Democracy Corps) fått helt andra siffror: Romney leder över Obama med 51-39 bland oberoende väljare. Det är första gången Romney leder med tvåsiffrigt i den kategorin.

Dessutom, för fyra år sedan mätte Gallup förhandsrösterna denna dag – Halloween – och fann att Obama vann över McCain med 15 procent bland förhandsröster. Samma mätning i år ger Romney ledningen med 52 mot 45.

Om man tittar på delstatsnivå ser det fortfarande något bättre ut för Obama, men det är inom felmarginal i battleground state efter battleground state. Om siffrorna ovan stämmer (ett stort om) och om de går att tillämpa på de delstater som kommer att avgöra valet (ett mindre om, givet att det första om:et gäller), då är Obama i allvarligt trubbel.

Samtidigt brukar folket ha rätt när de gissar vem som ska vinna, och mätningar visar fortfarande att det amerikanska folket tror att Obama sitter kvar efter valet.

Precis som Manuel skriver, är Sandy just nu det stora diskussionsämnet inom kampanjerna. Jag råkar under dessa dagar rusa från möte till möte med en mängd politiker från båda partierna, och det är orkanens följder för kandidaterna som är på allas läppar.

Alla tycks vara överens om två saker. För det första, om inget exceptionellt sker kommer orkanen att påverka valet i mycket begränsad utsträckning. För det andra, i den mån Sandy faktiskt förskjuter väljarnas preferenser, är det Obama som kommer att tjäna på saken.

Men faktum är ju att i ett mycket jämnt val behöver Sandy inte ha stor påverkan för att vara avgörande.

Varför skulle Obama vara den som tjänar på saken? Mycket få nämner Romneys klantighet efter morden i Benghazi som skäl att tro att han antagligen kommer att klanta sig nu också. Visserligen var Romneys fingertoppskänsla inget vidare då, men det förbleknar ju med Obamas haveri i samband med händelsen.

Däremot hänvisar man till Obamas skicklighet att hålla medkännande tal, presidentens naturliga överläge i krissituationer till följd av ämbetet, och det demokratiska partiets större beredvillighet att ge omedelbart och stort federalt stöd vid katastrofer.

En ytterligare observation, som jag tror är den viktigaste, är att Sandy avbryter nyhetsflödet i en tid då kampanjerna gick in i slutskedet och Romney tycktes ha momentum.

Richard Mourdock försöker bli nästa republikanske senator för delstaten Indiana, det är en öppen fråga om han lyckas.

Häromdagen förklarade Mourdock sig vara principiell motståndare till abort också efter våldtäkt. Jag tror inte att han sagt att han förespråkar förbud mot abort efter våldtäkt, men vet inte – kanske någon läsare vet besked?

Min första kommentar till detta är att det finns en filosofisk diskussion kring den frågan, som förs på ett seriöst sätt också av människor med vänstersympatier på filosofiska institutioner i Sverige. Att det ena eller andra ställningstagandet implicerar mindre eller större avsky för våldtäkter skulle nog inte någon skolad filosof vilja påstå.

Min andra kommentar är att också principiella politiker med filosofiska böjelser i någorlunda utsträckning bör anpassa sig efter det politiska samtalets konventioner. Det är för mig fullkomligt obegripligt att Mourdock finner dessa dagar lämpliga att föra saken på tal. Visst är det beundransvärt med politiker som struntar i opinionsmätningar och följer sina övertygelser, men någon måtta får det väl ändå vara?

Min tredje kommentar är att Obamakampanjen med dårars envishet fortsätter att upprepa sina tidigare misstag. Nu har de tagit Mourdocks kommentar och försöker fästa den vid Mitt Romney – eller rättare sagt, den karikatyr av Romney som man försökt skapa sedan det stod klart att denne skulle vinna GOP:s nominering. Man struntar i att väljarna sedan länge har insett att Romney inte är en fradgande stenålderman. Man struntar i att Romney tagit avstånd från Mourdocks uttalande. Man struntar helt enkelt i att det stora avståndet mellan Obamakampanjens karikatyr av Romney och Romney själv sänker trovärdigheten för hela Obamakampanjen.

Hur kan det komma sig? Mitt enda svar är att det beror på att de ledande kampanjmakarna är inskränkta och självgoda  (mina fåtaliga personliga kontakter med ledande figurer i kampanjen har för övrigt gett mig exakt det intrycket).

När det gäller att sända budskap är Obamas kampanj ett fiasko från början till slut. Om Obama trots allt vinner sitt omval beror det på bra ground-game, mycket pengar, det faktum att Romney i vissa avseenden är en svag kandidatoch, slutligen, president Barack Obamas personliga framtoning som sympatisk och seriös.