Debatten i går var, tycker jag, den sämsta jag sett på den nivån någonsin. Vi som uppskattar den intellektuella höjden på det politiska samtalet i USA fick anledning att tvivla på vårt omdöme.

De som är mest nöjda med debatten torde vara Obamas folk. Efter Romneys utklassningsseger i förra veckan, i den mycket substantiella debatten mot Obama, fanns risken att bilden av Romney/Ryan som en överlägsen kombo skulle förstärkas. Crazy Uncle Joe mot klassens ljus, Paul Ryan — det fanns skäl att vara nervös.

Men Biden avväpnade Ryan med en blandning av bufflighet och hån. Det får han mycket kritik för i dag i pressen, men han var aldrig ute efter eget beröm. Han var ute efter att stoppa Romneys momentum gentemot Obama, eller åtminstone förhindra att det fick ytterligare skjuts. Det lyckades han med.

En sak slog mig under den del av debatten där Biden faktiskt vann på substans, nämligen utrikesdiskussionen. Romney och Ryan är en spegelbild i det sammanhanget av Obama och Biden när det gäller jobb och ekonomi.

Allt Obama och Biden gör i frågor om jobb och ekonomi är att kritisera och klaga på Romney och Ryan. Men de har inget alls eget att komma med.

Inom utrikespolitiken är det så Romney och Ryan agerar: de klagar och kritiserar Obama, men har sedan inget eget att komma med när de ombeds avslöja sitt alternativ.

VP-debattens mest avslöjande foto lyckades AP-fotografen David Goldman fånga. I Bidens handskrivna anteckningar står överst ”No Apology.” Biden var tuff, hånfull, överlägsen – allt det som gräsrötterna så väl behövde. Och han bad aldrig heller om ursäkt.

Läs åsiktsduellen här.

I en av de absolut viktigaste svingstaterna, Ohio, leder Obama just nu det riktiga valet – om man ska tro SurveyUSA. Enligt undersökningen svarar 11 procent av de tillfrågade att redan förhandsröstat i årets presidentval. Av dem har 59 procent röstat på Obama mot 39 procent på Romney. Bland de återstående 89 procenten som fortfarande inte röstat säger 45 procent att de kommer rösta på Obama jämfört med 44 procent som stödjer Romney.

Men just nu alltså: fördel Obama i Buckeye State.

***
Ni som undrar varför republikanerna har varit så ivriga med att försvåra förhandsröstning inför detta val får här det givna svaret: de röstar i oförskämt stor utsträckning på den demokratiska kandidaten.

***
Ohio är en närmast mytisk delstat i amerikanska val. Ingen republikansk kandidat har vunnit presidentposten utan att även vinna Ohio. Och endast tre presidenter – Grover Cleveland, Franklin D Roosevelt och John F Kennedy – har lyckats att vinna valet trots att de förlorat i Ohio. I årets valrörelse är en Ohio-vinst närmast ett måste för Romney, som har en smalare väg än någonsin för att nå de nödvändiga 270 elektorsrösterna.

Antalet opinionsmätningar slår just nu alla rekord. Varje dag presenteras några nya och som väljare eller mediekonsument är det närmast omöjligt att skilja agnarna från vetet. Exempelvis kunde man i förrgår läsa att Romney gått om Obama i Gallups mätning. Men som livet i övrigt är det tyvärr mer komplicerat än så.

För det första: Mätinstituten har olika sätt att nå respondenterna och vikta resultaten. Exempelvis ringer Rasmussen endast till privatpersoners fasta telefon – de som saknar hemabonnemang men äger en mobiltelefon, ofta fattiga, får därför aldrig frågan. För att kompensera bortfallet blandas resultatet sedan med en internetpanel. Ja, jag tror vi slutar där…

För det andra: Mätinstituten rapporterar olika perioder. Vissa har längre tidsserier – ofta från tre dagar till en vecka – som sedan ges ett genomsnitt medan andra har så lite som ett mätdygn. Därmed kan de ha mätt samma dag men få två olika resultat.

För det tredje: Samma mätinstitut kan ge två olika svar. Efter partiernas konvent börjar många institut mäta både ”registered” och ”likely voters” och rapporterar dem sedan var för sig. ”Registered” är helt enkelt som det låter, alltså registrerade väljare. ”Likely” är en grupp som gallras fram efter att de först svarat på ett antal förbestämda frågor: Röstade du i förra valet? Har du bestämt vem du ska rösta på? Följer du valrörelsen? m.m. m.m. Denna mätning har skapats för att ge ett mer träffsäkert resultat av valutgången då många röstberättigade aldrig dyker upp i valbåset. Men de undantar samtidigt i högre utsträckning förstagångsväljare.

För det fjärde: Nästan samtliga resultat ligger inom den statistiska felmarginalen. Om Romney får 47 procent i mätning kan han – om marginalen är +-3 procent – lika gärna ha 44 liksom 50 procent.

Därmed över till konklusionen. Ta alla mätningar med en nypa salt, läs det finstilta och följ hellre trenden än enskilda resultat.

***

Man kan naturligtvis också göra som David Paleologos, opinionsmätare vid Suffolk University, och redan nu konstatera att Obama förlorat i Florida, North Carolina och Virginia.

Jag är sedan några dagar i Washington DC, där jag – förutom att hänga i barer och titta på slutspelet i baseball – har träffat personer från diverse tankesmedjor, partier och mediaorganisationer. I morgon åker jag tillbaka till Texas, och jag gör det med en mycket stark övertygelse: utgången i valet den 6 november är fullkomligt oviss.

Obama fick stryk av Romney i debatten förra veckan, det vet alla. Mätningar visar att en lika tydlig vinnare knappast någonsin korats efter en presidentdebatt. Till och med Obamas trognaste supporters utser Romney till vinnare, och de få som säger något annat sorteras in i Bagdad Bob-kabinettet.

Men det är något annat som dominerar kommentarerna mellan skål och vägg: känslan av att Obama saknar motvapen för att vända Romneys momentum.

Obamas kampanj hade satsat omvalet på att beskriva Romney som out of touch, girig, och med politiska förslag som var utformade för att gynna de rika. Romney lyckades avväpna de angreppen i debatten – som sågs av nästan 70 miljoner personer – på ett sätt som gör det svårt för Obama att fortsätta på den inslagna vägen.

Obama: Romney vill ta godis från små barn.

Romney: Obama säger att jag vill ta godis från små barn. VArje gång ni hör honom säga detta, kom ihåg en sak: han ljuger!

Och vad ska då Obama säga? Vad han faktiskt sagt är att Romney ljuger när han säger att jag ljuger, men det tycks inte bita. De demokrater jag träffat de senaste dagarna är frustrerade. De republikaner jag träffat är mycket uppspelta.

Jag ska inte göra misstaget att nu börja ta segern 6 november för given. Det är minst femtio procents risk att Obama vinner. Men vi befinner oss nu i ett läge där Romney mycket tydligt har ”the Big Mo”, som George HW Bush kallade det, och det betyder att till och med den annars meningslösa vice president-debatten har betydelse. Om Romneys kampanj sätter två eller tre träffar under närmaste veckan finns chansen att botten faller ur Obamas kampanj. På båda sidorna har man varit överens under hela hösten att Obama trotsar gravitationskraften. Om han förlorar den förmågan kan han falla snabbt.

Snart på väg mot det stora vackra äpplet i väster och den andra debatten mellan Obama och Romney. Orosmolnen, mörka och hotfulla för tillfället, tornar upp sig på horisonten och den nervösa stämningen i Chicago-högkvarteret går nästan att ta på. ”Inget får gå fel nästa vecka, för då…”, här stannar min kampanjkälla mitt i meningen för han vet att nästa ord på väg är en förbjuden tanke. Så får man bara inte tänka. Men så tänker de. Och så tänker jag.

Det är en politisk grymhet att den årslånga valrörelsen kokar ner till 90 minuter TV-sänd debatt i en förort till New York. Vem är det elaka geniet som skriver ett sådant manus, undrar jag medan jag fortsätter att djupdyka i de senaste Pew-siffrorna.

Det sägs från demokratiskt håll att det inte är en ”game-changer” vi bevittnar just nu. Men snälla rara: när är det då en ”game-changer”? Vi som såg genomklappningen i Denver – det sämsta framträdandet i Gallups historia – glömmer den inte i första taget. För mellan varje tafatt replikskifte som Obama levererade sjönk CNN:s live-kurva till botten. Och kanske värst: Romney fick ljuga sig blå nästan helt utan motstånd. Borta var alla ofinansierade skattesänkningar för rika, kupongsystem av Medicare och motståndet till statligt subventionerade jobb. Det var plågsamt då men kanske plågsammare nu.

För svaret från Obama-kampanjen blev nya bittra attackannonser. Och då raskt över till en grundläggande livsregel: det du säger bakom ryggen på en person ska du också våga säga framför. Det gäller mina barn och det borde även gälla amerikanska presidenter. Dessutom vill ingen med politisk självaktning vinna val genom tillrättalagda budskap i köpta mediekanaler. Man vill vinna med politik där egna visioner triumferar och motståndarens krossas till grus.

Kanske är det inte så illa, egentligen. Redan nu ser man en återhämtning för Obama i Gallup och Rasmussen. Men avståndet har krympt och i flera viktiga svingstater är det millimeterjämnt. Så det är fortfarande fördel Obama när man studerar opinionsstatistiken. Men jag packar den svarta slipsen ändå. Lika bra att vara förberedd på det värsta. Jag måste ju lita på min kampanjkälla, trots allt.
***
Romney förklarade på en pressträff 2006 hur jobbstatistik ska tolkas:

“There will be some people who try to say, ’Well governor, net-net you’ve only added a few thousand jobs since you’ve been in.’ Yeah, but … we were in free-fall for three years and the last year of that I happened to be here and then we’ve turned it around as a state, private sector, government sector turned it around and now we’re adding jobs…. I’m very pleased that over the last two, two-and-a-half years we’ve seen pretty consistent job growth.”

Låter som Obamas pressekreterare.

Vi kan ha sett ett nytt skifte i momentum, efter Mitt Romneys starka debatt i förrgår. Jobbsiffrorna som nyss släpptes var inget vidare: 114 000 nya jobb i september.

Men samtidigt justerades augustis jobbsiffror till 142 000 från 96 000. Juli justerades upp till 181 000 från 141 000. Det ser betydligt snyggare ut.

Tillsammans med det faktum att arbetslösheten sjönk till 7,8 procent – symboliskt viktigt att komma under 8 – betyder det att Obama har större skäl än Romney att sprida dagens budskap. Det är en helt annan femma att siffrorna bara är bra mot bakgrund av ett uselt läge.

Efter debatten försvann Gallups mätning av Obamas approval ratings (utförd innan debatten) i bruset. Den gav Obama 54 procent positiva, den högsta siffran på hur länge som helst, och fullt acceptabel för en president som vill bli omvald.

Så efter debatten i onsdags, då känslan var att Obama lika gärna kunde lägga ner, är det nu tydligt att han förblir den svaga favoriten inför 6 november. Det var en mycket viktig morgon för Obamas kampanj, för honom själv, och för entusiasmen hos valarbetarna.

Ja, då var såren slickade efter onsdagens första TV-debatt. Nu är fötterna tillbaka på den fasta kampanjmarken där Obama känner sig som mest hemma. Och då kan det också kännas skönt att veta att september månads insamling slog alla rekord i årets val. Sammanlagt lyckades både Obama-kampanjen och det demokratiska partiets återvalsfond skrapa ihop 150 miljoner dollar. Det räcker och blir över för att reklambomba svingstaterna ända in till målsnöret.

Jag tror dock att attackerna på Romney kommer förändras något från ”högerspöket” till ”flipp-flopparen.” På så sätt liknar denna valrörelse 2004 års upplaga då John Kerry pulveriserade president Bush i första TV-debatten men sen bombarderades på marken.

För låt mig återvända till skatterna som jag tjatat om ett tag nu. Fortfarande har inte Romney berättat hur finansieringen av den 20-procentiga sänkningen av samtliga sex nivåer av den federala skatten ska gå ihop. För klart är att den minskar statens intäkter med 480 miljarder dollar om året – alltså motsvarande 3,2 biljoner svenska kronor. ”Jo, vi täpper liksom till några hål här och där, minskar lite på avdragen och sen får vi ju en massa pengar när arbetslösheten minskar med mig som president”, svarar Romney när han får frågan. Känns ju seriöst.

I TV-debatten lovade Romney även att skattesänkningarna inte kommer att spä på det redan nu rekordstora budgetunderskottet eller riktas mot höginkomsttagare. Vi kan väl snällt konstatera att åtminstone det sistnämnda är lögn och det förstnämnda bara är önsketänkande.

***
Dagens utmaning: hitta skattehål för 3 200 000 000 000 kronor om året i den amerikanska statsbudgen och vinn en rådgivarplats i Romneys inre kabinett.

***
Inför kommande TV-debatter – varav den sista kommer handla om utrikespolitik – har liberala Truman National Security Project släppt en ny reklamfilm med udden riktad mot Romney. Det är ett klassiskt koncept som alltid funkar: militärer kritiserar en kandidat för att inte förstå soldaternas villkor eller ta landets säkerhetspolitik på allvar.

Enligt Politicos Tim Mak kommer Mitt Romney snart att hålla ett linjetal kring utrikes- och säkerhetspolitik. Platsen för talet blir Virginia Military Institute.

Det är klokt med tanke på att debatterna som är kvar kommer att handla en hel del om just dessa politikområden.

Skillnaderna mellan Romney och president Barack Obama är inte särskilt stora när det gäller omedelbara politiska åtgärder. I stället består de i hur de betraktar USA och landets roll och ansvar i världen.

Romney betonar USA:s exceptionella status. Han lägger betydligt mer vikt vid styrka i den eviga balansen mellan diplomati och styrka. Han är mer idealistisk än Obama när det gäller begrepp som frihet och demokrati, och mer realistisk när det gäller synen på andra länders agerande.

Obama har samma svåra läge i dessa frågor, som när det gäller jobb och ekonomi på hemmaplan. Han flyttade in i Vita Huset med en ideologiskt motiverad vision, som han sedan försökt förverkliga. Resultatet har varit mycket svagt, men Obama måste förstås försvara det han gjort. Alltså skönmålar han verkligheten.

Det är som Romney skriver i en nyligen publicerad kolumn i Wall Street Journal:

Disturbing developments are sweeping across the greater Middle East. In Syria, tens of thousands of innocent people have been slaughtered. In Egypt, the Muslim Brotherhood has come to power, and the country’s peace treaty with Israel hangs in the balance. In Libya, our ambassador was murdered in a terrorist attack. U.S. embassies throughout the region have been stormed in violent protests. And in Iran, the ayatollahs continue to move full tilt toward nuclear-weapons capability, all the while promising to annihilate Israel. These developments are not, as President Obama says, mere ”bumps in the road.”

Nästa debatt kommer att handla om just detta. Om Romney gör sin hemläxa och kommer till debatten med samma attityd som i går, då finns det skäl för Obama att oroa sig för en upprepning.

Från mejl-diskussionen direkt efter TV-debatten