När min man var väldigt, väldigt ung gjorde han en dum sak som han kom att ångra djupt efteråt. Det var nämligen så att hans kompis hade en tjej som min man tyckte var väldigt söt. Samtidigt som min man hade en skiva av Iron Maiden som hans kompis tyckte var väldigt bra. Så de bytte helt enkelt. Min man fick den söta tjejen och hans kompis fick Iron Maiden-plattan.

Det var bara det att tjejen inte var lika förtjust i bytet som min man och hans polare, så hon dumpade min man ganska snart och där stod han plötsligt, utan varken tjej eller skiva.

Så länge jag har känt honom har jag hört om det här tokiga bytet, och hur mycket han ångrat sig över det. Inte så mycket för att han blev dumpad, utan för att blev av med sin favoritplatta! Sorgen har ju inte blivit mindre direkt över att han kunnat läsa på nätet om hur värdet på skivan ökat i takt med åren som gått. Nu senast var det upp i fyrtio dollar för ett fint examplar.

I helgen hände det som han väntat på i trettio år, på en loppis ramlade han plötsligt på skivan! För tio spänn. Jag tror sällan jag sett ett så stort leende i makens ansikte. Hans favoritplatta hade hittat hem igen!

Så nu har vi tvingats lyssna på The number of the beast hela helgen, om och om igen. Jag som aldrig ens gillat hårdrock! Nu är jag så trött på skivan att jag nästan är redo att spy. Eller byta bort den. Mot en ny man kanske;)?

I dag hade sjöscouterna i vårt område loppis, och jäklar vad det drog folk! Men fast man knappt kunde ta sig fram så lyckades jag faktiskt fynda. En mjölkkanna och sockerskål signerad Sigvard Bernadotte för NilsJohan för trettio spänn. På Metropol auktion låg utgångspriset för ett likadant set på 400, så det var ju bra.

Fyndet. Mjölkkanna och sockerskål av Sigvard Bernadotte.

Den här sötnosen hann visst någon köpa innan jag kom;)

Den här fina gunghästen som snickrades ihop till ett sjukhus i början av 60-talet skulle auktioneras ut senare idag.

 Och mitt bland fåtöljerna fanns en snygg, grön toastol.

Sjukt mycket folk.

Hur ljuvligt är det inte med gamla broderade bonader. Dessa visa, gamla budskap som berättar för oss hur vi på bästa sätt ska leva våra liv. Som lapparna våra terapeuter säger åt oss att sätta på väggen för att påminna oss om vad som är viktigt här i livet. Fast i omodern form.

På senare tid har det kommit moderna varianter. Kompisen har en som hennes svärmor broderat, som säger: ”Det är inte arbete vi behöver, det är pengar”. Nyligen såg jag också: ”You say tomato, I say fuck you!”  Sanna, kloka, ord det med. Men det är ändå något visst med de gamla varianterna.

Häromveckan hittade jag en bok på loppis, med gamla bonader, fotade av Jeppe Wikström. Den är underbar! Kolla bara in den här:

Paret i 60-års åldern som bestämt sig för att sälja den trettio centimeter höga kinesiska statyn som gått i arv i släkten att par generationen hade ingen aning om dess värde. Statyn, som hade ofattbara 400 år på nacken hade blivit ihoplimmad och lagad flera gånger genom årens lopp, men blev ändå värderad till 10 000 kronor på Skånes auktionsverk. Ett bra pris, för ett gammalt prydnadsföremål, kan tyckas. Men när budgivningen väl kom igång trissades priset upp och landade på sanslösa 820 000 kronor! Om den varit i bra skick gissar Pia Staël von Holstein på Skånes auktionsverk att den klubbats för två miljoner! Jag ska nog ta mig en titt i bokhyllan och se om jag inte har någon gammal, trasig porslinsgumma, jag med …

Bild lånad från HD

I början av året kunde man skänka sina gamla, avlagda jeans på Åhléns, för att ge dem ett andra liv i ett återvinningsprojekt mellan Åhléns och Stockholms Stadsmissions verksamhet för arbete och sysselsättning REMAKE. Nu har REMAKE tillverkat nya produkter av svenskarnas gamla trasor och till försäljning i Göteborg och Stockholm finns bland annat kuddfodral, shorts, nyckelband och förkläden.

Jag älskar återvinningsprojekt av många skäl, och för Stockholms Stadsmission bultar mitt hjärta extra starkt eftersom jag jobbade i deras second hand-butik på Söder i Stockholm på helgerna och sommarloven under hela min gymnasietid, så jag tänker i alla fall ta mig in till city och shoppa loss. Gör det du med, vetja!

I dag drog vi till bakluckeloppisen på Rosenhill med allt vi rensat ut under flytten. Så skönt att bli av med gamla, överflödiga grejer och se andra glädjas över att fynda det vi tröttnat på. Det blev en härlig dag i solen och en femhundring att lägga till sommarsemestern. Mina Kryss-tallrikar från Uppsala-Ekeby fick nya ägare, liksom de udda femtiotalsglasen och minstingens fina lackskor.

För en gångs skull shoppade jag inte upp förtjänsten, men två Lansett-koppar från Gefle och en Pyro-karott av Wilhelm Kåge, att ge till mamma, kunde jag inte låta bli.  Det kändes ändå okej eftersom det totala priset för dessa guldkorn blev fyrtio spänn.

Minstingen var en utmärkt försäljare. Särskilt för den som ville fynda. Allt kostade nästan gratis hos oss.

Två Lansett-koppar fyndade jag. Mina står i diskmaskinen så bilden lånade jag från Loppista.

Mamma har ärvt resten av Pyro-serien från mormor. Hoppas hon blir glad för karotten jag hittade. (Bild lånad från Wikipedia eftersom min karott är i disken).

Rackarns, vilken härlig helg! Nu har vi invigt nya grillen, ätit ute, badat (inte jag då, men barnen) och krattar hela tomten. Kvällen i går avslutade vi som nedan. Och till och med med en rejäl gädda på kroken! Trots en lång och mörk vinter så känns det som att den här våren var väl värd att vänta på.

Trevlig helg alla retromanians!

/Helén

Någon som är nyfiken? Ja, på vad som låg i Iittala-paketet alltså?

Det var fler bestick till vår superfina Citterio-serie! Precis vad jag ville ha! Nu är serien komplett med 18 bestick av varje sort, så då behöver vi inte låna av grannen nästa gång vi har nyårspartaj:)

Citterio 98 är designad av italienska industridesignern Antonio Citterio. Jag gillar besticken för att de är så enkla och stilrena. Precis som bestick ska vara.Tidlösa och eleganta, helt enkelt.

Vad var det jag sa, min man kan köpa presenter han!

Vackraste födelsedagspresenten: dotterns egenbundna bok. Rörd till tårar över hur duktig hon är!

Det var länge sedan sist, men jag har haft brinnande deadlineeldar i baken i några dagar och inte haft möjlighet att blogga. Men i dag är det min födelsedag så då tänkte jag ta det lite lugnare och inte bara ägna mig åt jobb.

Maken lämnade ett paket på mitt nattduksbord innan han drog i väg i arla morgonstund. Jag har inte öppnat det ännu utan njuter av spänningen att ha det kvar. Är det något min man är bra på så är det att hitta presenter som jag blir glad av. Den enda gången han misslyckades var när han köpte en fin antirynkkräm till mig när jag fyllde 25! Men den här gången är jag ganska säker på att det är något jag gillar. Paketet är nämligen från Iittala.  Vad tror ni att det är?