Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga på Retromania skriver jag också krönikor i Härligt hemma varannan vecka. Den här krönikan publicerades i Härligt hemma nr 21, 2013.

Under 90-talet drev min bror och hans vänner konstgalleriet Ynglingagatan 1 i Stockholm. Deras vision var att skapa en alternativ konstscen för internationella konstnärer och nya, oupptäckta svenska dito som inte hade någon chans att visa sin konst på annat sätt i dåtidens Stockholm. Själv var jag ung student som uppskattade vernissagen. Visserligen hade jag dålig koll på konst, men att dricka vin och träffa djupa människor var en favoritsysselsättning jag hade. Med tanke på mitt bristande konstintresse och min extremt tunna studentplånbok var det ett mysterium att jag ändå en gång gick ifrån ett av dessa vernissage med ett konstverk i min hand. Jag minns inte varför jag slog till, men antagligen ville jag göra mig till för någon snygg och svår konstvetarsnubbe jag skålat med under kvällen.

Bilden jag köpte var av norrmannen Bjarne Melgaard, som hade sin allra första utställning någonsin på Ynglingagatan 1. Han var en provokativ konstnär som på ett väldigt öppet sätt skildrade sexuella akter av homosexuell art i sin konst. Jag minns att det inte var lätt att välja ut någon bild som var någorlunda rumsren. Men till slut hittade jag en som jag kunde sätta upp därhemma, utan att farmor eller mormor skulle få hjärtslag om de kom på besök. Men trots att jag pröjsade flera tusen för bilden kom den aldrig upp på väggen i min lilla lya. I stället packade jag ner den i en flyttlåda som jag ställde ner i källaren och glömde bort.

Tills för något år sedan då jag plötsligt fick ett sms från min bror där han frågade om jag kunde tänka mig att låna ut mitt Melgaard-verk till en utställning på Moderna museet! Moderna museet ville låna MITT konstverk! Herre min skapare, vilken jäkla konstkännare jag måste vara! Jag visste väl att jag gjort rätt den där kvällen i början av 90-talet, då jag valt att spara in på ketchupen och halvera nudelpaketen medan jag investerade mina sista slantar i konst. Jag visste väl att det en dag skulle löna sig.

Om jag nu bara kunde hitta den där rackarns bilden också, så skulle jag snart kunna bli rik. Jag skickade ner maken i källaren att leta. Flera timmar senare kom han upp igen. Svettig och trött. Han hade letat igenom varenda centimeter av varenda kartong i hela källaren, utan att hitta ett enda värdefullt konstverk. Hur var det möjligt? Hade vi råkat slänga Bjarnes fantastiska alster när vi flyttade? Eller kunde vi ha blivit bestulna? Hade vi haft en konstkupp i källarförrådet? Säkert var det så.

Jag bestämde mig för att gå ner och leta jag med innan jag anmälde den fräcka stölden till mitt försäkringsbolag. I första lådan jag öppnade hittade jag Bjarne Melgaards skapelse. Arg som ett bi gick jag upp för att skälla på maken för att han skrämt upp mig så. Som ett frågetecken stod han och tog emot utskällningen och tittade på bilden i min hand innan han konfunderad frågade: ”Är det där ditt värdefulla konstverk? Jag var helt säker på att det där kladdet var något av barnens första teckningar som du sparat!”

Hur hade han mage, att kalla detta värdefulla konstverk som Moderna museet ville låna av mig för kladd? Att missta detta tidiga verk av den stora konstnären Bjarne Melgaard, vars verk säljs på Bukowskis för tiotusentals kronor, för en barnteckning?

Jag tittade på bilden en gång till. Ja, kanske hade han lite rätt. Helt olik barnens teckningar var den faktiskt inte. Men det spelade ju ingen roll. För nu var det ett värdefullt konstverk. Och det var jag som hade köpt det. Det var jag som var konstkännaren. Och nu skulle min tavla upp på väggen på Moderna museet.

Några veckor senare hamnade också min stolthet på Moderna museet i en hyllad utställning om Ynglingagatan 1. Och bredvid tavlan stod en lapp med mitt namn på, så att det skulle vara tydligt för alla besökare vem det var som lånat ut detta magnifika verk (så jag slapp stå där under hela utställningsperioden och berätta det för alla).

När utställningen var över fick jag tillbaka tavlan. Nu hade min bror låtit rama in den åt mig. Han sa det inte rakt ut, men jag tror att det var för att förhindra att den skulle stoppas ner i en låda i källaren igen. Helt i onödan egentligen, för det fattar väl varenda människa att fin konst ska hänga på väggen.

Hur kunde maken ta det här konstverket för barnkladd?

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga skriver jag också krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Den här krönikan är från nr. 19 2013.

Knappt hinner vårsolen titta fram innan grannarna börjar plocka fram hammare och såg. Det är som att de suttit helt sysslolösa hela, långa vintern, och bara väntat på att få sättas i arbete. Nu ska det byggas ut, till och om på alla möjliga och omöjliga håll och kanter.Själv ligger jag i solstolen och försöker njuta av stillheten och tystnaden, som hela tiden avbryts av borrande, sågande och hammarslag.

Nu är det ju inte så att jag är alldeles oberörd av den här hemma-byggar-trenden heller förstås. Jag kan också bli sugen på att smälla ihop ett litet förråd, eller en lekstuga. Har man tittat lite på Martin Timell förstår man ju också att det mesta går att fixa på en fikarast, vilket är ännu mer inspirerande.

Min man däremot brukar inte titta på Martin Timell och när jag blir alltför sugen på att dra igång med något plättlätt byggprojekt så brukar han ta ner mig på jorden snabbt igen. Ett av de mest effektiva sätten att göra det på är att påminna mig om när hans kompis byggde en bastu. Då brukar alltid suget gå över direkt och vi kan lugnt återgå till våra solstolar.

Bastuhistorien är helt sann och handlar om när makens kompis hade fått några lastpallar med sig hem från lagret där han arbetade. Av dem tänkte han bygga sig en bastu att ha på landet. Sagt och gjort. Han slog ihop pallarna till en stomme, fyllde hålrummen med isolering och satte panel på både in- och utsidan. I flera dagar kämpade och slet han, och fick till slut ihop en riktigt fin bastu, som han placerade intill stugan, på ett litet berg med utsikt över sjön.

Redan första kvällen skulle den hembyggda stoltheten invigas. Vänner och grannar bjöds över, ölen ställdes på kylning, och bastun värmdes upp. Men i samma takt som bastun blev allt varmare började en obehaglig lukt sprida sig över den lilla tomten. Lukten blev värre och värre och till slut låg den tung över hela bygden. Vad i hela friden kunde det vara som luktade så ofantligt illa?

I stället för att dricka öl började hela sällskapet leta efter orsaken till stanken. Att bastun var boven hade de räknat ut, men hur? På taket, under golvet, ingenstans kunde de hitta någon skunk begraven. Det var inte förrän någon frågade makens kompis var han fått virket ifrån som tioöringen sakta började trilla ner på honom.

Lastpallarna han byggt av hade tidigare använts till att frakta fisk på. Under frakten hade det såklart runnit ut en del fiskvätska på dem. Fiskvätskan hade sedan sugits upp, torkat in och ruttnat i träet och med bastuaggregatets hjälp förvandlat hans nya, fina bastu till en gigantisk surströmmingsburk av trä!

Det blev inget bastande för makens kompis och hans vänner den kvällen. Och ingen annan kväll heller. Däremot blev det en fin majbrasa intill stugan, på berget med utsikt över vattnet.

Vad kan vi då lära av den här lilla historien? Jo, kanske att det inte alltid är lika lätt som för Martin Timell när man ska ge sig på sina egna små byggprojekt. Och därför, tycker i alla fall jag, att det allra bästa är att sitta kvar i solstolen i stället och njuta av vårsolen.

Om renoveringslusten blir alltför stor är det bara att påminna mig om kompisens bastu så går jag genast och lägger mig i solstolen igen.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 17 2013.

”If I were a boy”. Beyonces kraftfulla sång ljuder från radion inne i köket ut till mig i vardagsrummet, och jag sjunger med av fulla lungor. Just i dag är jag extra benägen att hålla med henne. Inte nog med att jag skulle få någon tusing mer i lön per månad om jag vore karl, tänk också hur lätt det skulle vara att klä sig! Jag menar; byxor, tröja eller kostym, hur svårt kan det bli?

Annat är det för oss tjejer. Högklackade skor och pennkjol, vad är det för plagg egentligen? Och strumpbyxorna, vem i helskotta uppfann dem?

Ni män kan aldrig fatta hur mycket problem ett par kalasbyxor kan orsaka. Som i morse, när jag försökte klä på mig ett par. Problemet började egentligen så fort jag fick i ena benet. Jag hade för tillfället glömt bort att det snäva fodralet kräver välansade spiror för att vara snygga (och att de ska vara snygga måste väl vara själva vitsen? För värmer benen gör de ju i alla fall inte).

Som ni nu kanske listat ut är alltså inte mina ben helt välskötta såhär års och det tredagarsstubb som i morse spretade ut genom nylonmaskorna på min underkropp fick den att likna en bortgömd kaktus mer än något annat. Men eftersom det var försent både att raka benen och byta om så var jag tvungen att lösa problemet på annat sätt.

I garderoben hittade jag ett par gamla benvärmare som jag snabbt drog på mig. De dolde det värsta stubbet och jag var ganska nöjd med min uppfinningsrikedom tills jag passerade hallspegeln. Vilken chock! Där stod Rose Nylund från tv-serien Pantertanter, klädd för ett avsnitt av Fame!

Innan någon annan hann se mig drog jag snabbt av mig 80-talsatteraljerna igen och tröstade mig med att det värsta stubbet ändå inte skulle synas när jag väl fått på mig resten av kläderna.

Så jag drog på mig min klänning och ett par stövlar och gav mig iväg. Men innan jag ens hunnit fram till garageuppfarten stötte jag på nästa problem.

Stumbyxorna hade nu av någon outgrundlig anledning hamnat med grenen nere vid knäna. Visserligen inget ovanligt problem, men alltid lika irriterande. Och framförallt svårlöst. Speciellt när man är iklädd klänning. Jag gjorde ett tappert försök att få tag i linningen genom kappan och klänningen och försökte därefter att hoppa diskret upp och ner, för att få tillbaka rumpan i strumpbyxorna. Resultatet blev inte vidare framgångsrikt.

I stället försökte jag då krypa in i kappan och därunder dra upp klänningen och ta tag i byxlinningen. Med hela outfiten uppe vid öronen inledde jag sedan en ormdans under vilken jag framgångsrikt lyckades placera min kropp på rätt nivå i strumpbyxorna igen.

Jag var mycket nöjd med mig själv tills jag upptäckte den nyfikna grannen som med tefatsstora ögon studerade mig från sitt köksfönster.

Jag gav henne en generad liten vinkning innan jag snabbt slängde mig ner bakom ratten i min bil. Men knappt hann rumpan landa på förarsätet innan nästa missöde inträffade. En nästintill obefintlig liten flik i nageln drogs som en magnet till nylonfodralet på mitt ena ben och fastnade där. Innan jag visste ordet av hade jag nu fått en lång reva som blottade hela mitt blekfeta lår. Och på ungefär samma tidsintervall hade jag också förvandlats från en uppklädd, ordningsam trebarnsmamma till ett …hm luder.

Där och då gav jag upp. Jag klev ur bilen, och mitt på gatan, utanför mitt hus, och inför ögonen på min nu än mer chockade granne klev jag bestämt ur mina totalt värdelösa benbeklädnader och kramade ihop dem till en liten boll som jag prickade soptunnan med. Samtidigt som känslan av frihet spred sig i min kropp bestämde jag mig för att aldrig mer klä mig i dessa vidriga, kvinnliga plagg som saknar både form och funktion! Åtminstone inte mer den här veckan i alla fall.

 De här hittade jag när Stadsteatern hade utförsäjlning av sina scenkläder. Schysta för att vara ett par helvetesbrallor.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 15 2013.

I veckan pratade jag med min väninna i telefonen. Hon var så stolt över sin yngsta dotter som just börjat sjunga i den lokala kyrkokören och skulle ha sin första konsert till helgen. Väninnan undrade om jag ville komma och lyssna. Naturligtvis ville jag det, svarade jag entusiastiskt, samtidigt som jag på några korta ögonblick färdades tillbaka till den tid då vår son Vincent sjöng i kyrkokören och vi också var trogna kyrkobesökare. Jag har ett särskilt starkt minne ifrån den här tiden. Det var tacksägelsedagen och vi var som vanligt i kyrkan för att lyssna till sonens skönsång.

Stolt som bara en mor kan vara såg jag på Vincent, 5 år, där han stod mitt i kören. Som ensam pojke, bland flickor med flätor och sidenklänningar stod han iklädd bästa finbyxor och lackskor. Visserligen hade vi inte hunnit borsta han kritvita, rufsiga kalufs, men jag var ändå nöjd. Vi hade ju faktiskt kommit i tid med alla tre barnen. Och dessutom haft med oss hembakade fruktkakor till kyrkokaffet!

Barnen började sjunga, tonerna ekade i den magnifika byggnaden och knappt ett öga i kyrkan var torrt. Men plötsligt var det något som störde den vackra bilden. I min sons högra hand fanns nu oväntat en neongrön, decimeterstor rymdgubbe. Kvävda fnitter hördes här och var ifrån publiken när utomjordningen började dansa i takt till musiken. Jag vred på mig lite obekvämt i kyrkbänken och undrade hur i all världen den kommit med till kyrkan. Sedan försökte jag gestikulera åt Vincent att stoppa ner gubben i fickan, men han var djupt koncentrerad på sången och den dansande rymdvarelsen och såg inte mig. Nåväl, tänkte jag och försökte bortse från prästens rynkade ögonbryn. Med lite god vilja kunde den kanske passa in. Som den heliga anden, eller något.

Efter tre sånger och lika mycket rymdgubbsdans var det dags för prästen att predika. Just den här gången hade hon bestämt sig för att låta barnen delta i hennes förkunnelse. Hon skickade runt mikrofonen i kören så att de skulle få kommentera och svara på frågor. Det kunde ha varit ett sött inslag i ceremonin, men något sa mig att jag borde vara en aning nervös. Detta något var en liten gosse med en grön alien i handen.

Dagen till ära fokuserade prästen naturligtvis på tacksamhet och efter några inledande fraser ville hon höra med barnen vad de kände sig tacksamma för. Mikrofonen började gå runt och de näpna flickorna log fromt och svarade: ”Att jag har mat på bordet”, ”Min snälla mamma och pappa” och ”Att vi har fred i vårt land”. Publiken var knäpptyst och vi kunde alla se hur stolta flickornas föräldrar kände sig. Med all rätt.

Mikrofonen nådde nu Vincent och jag kände mig plötsligt alldeles kallsvettig. Måtte han nu tänka sig för innan han svarar, bad jag till den högre makt i vars boning jag nu satt. Och nog tänkte han alltid. Han tänkte på precis det som gjort honom allra tacksammast.

– När jag fick krigargubbar i present, utbrast han med hög och klar stämma.

Snabbt sträckte sig prästen efter mikrofonen och mumlade något om att vi alla är olika, innan hon fortsatte sin predikan.

Strax efter den här konserten slutade Vincent i kören. Inte för att vi ville det, utan för att han själv insett att det var så vansinnigt tråkigt att stå stilla och sjunga. I stället började han att dansa 10-dans, en hobby där han, till vår stora glädje, varken hade händerna lediga för rymdgubbar eller någon mikrofon att prata i. Men jag kan sakna vår tid som flitiga kyrkobesökare, och ser väldigt mycket fram emot åt den kommande kyrkokonserten i helgen. Säkerligen kommer väninnans dotter att göra galant ifrån sig. Hon ska ha flätor i håret och sidenklänning, berättade hon. Och då brukar det ju gå alldeles, alldeles lysande.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Här är den från nr 13 2013!

Äntligen har vi kommit på plats i nya huset! Det är långt ifrån första gången vi flyttar, ändå blir jag lika överraskad varje gång över hur mycket jobb det är! Vilken tid det tar att få ner allt i lådor, vad tungt det är, vilken tid det tar att få upp allt och så lätt det är att tappa bort saker! Det där sista har blivit lite av en noja hos mig. När vi flyttade för några år sedan var det nämligen just vad som hände – att en väldigt viktig sak kom på avvägar.

Det var när vi kom med hela vårt gigantiska flyttlass till det nya huset som problemet började. För så långt hade vi koll på alla våra pinaler. Men trots att vi var där på avsatt tid, var damen som vi köpt huset av långt ifrån färdigpackad och utflyttad. Det var väl ingen panik egentligen, förutom med frysvarorna som behövde komma svalt, så vi bad att få lägga våra falukorvar och fiskpinnar i damens frysbox. Eftersom den fortfarande var belamrad med hennes egen mat fick vi möblera om lite och lägga hennes matvaror på ena sidan och våra på den andra. Sedan var det bara att vänta.

Till saken hör att vi vid den här tiden hade haft en trevlig undulat som hette Garbo. Garbo var handtam, extremt social och kunde till och med säga några roliga fraser. Men hon var också väldigt gammal och några månader innan flytten dog Garbo. Det var stor sorg i familjen och eftersom det var mitt i vintern och tjäle i marken hade vi inte möjlighet att ge henne den fina begravning en så kär familjemedlem förtjänar, varpå vi bestämde oss för att bädda ner Garbo fint i ett GB-pack och lägga henne i frysen medan vi inväntade varmare tider och möjligheten att jordfästa henne vid eken på landet där marsvinet Chubaka, den namnlösa vandrande pinnen och hamstrarna Bill och Bull redan vilade (tillsammans med svägerskans moderkaka efter senaste förlossningen, men det är en annan historia). Eftersom tjälen fortfarande inte gått ur marken vid tidpunken för flytten fick således Garbo följa med till det nya huset i sitt GB-pack och ner på vår sida av damens frysbox.

Efter några timmars väntan var damen klar och vi fick äntligen flytta in i vårt nya hus. Vilken känsla! Plötsligt hade vi femtio kvadrat till, barnen hade varsitt rum, vi hade gott om förvaringsutrymmen och till och med en frysbox! Vi levde lyckliga i vårt nya hus i flera veckor tills maken en dag gick ner i källaren för att hämta upp ett paket köttbullar från frysboxen och kom upp blek i ansiktet, med en djup rynka mellan ögonen.

”Garbo är borta!”

Det tog inte många sekunder innan vi båda insåg vad som hänt. Och vad som måste göras. I munnen på varandra utbrast vi bestämt:

”Jag ringer INTE!”

Det uppstod en vild diskussion om vem som skulle lyfta luren. Vem det än skulle bli var vi överens om att det måste ske snabbt. Annars var risken överhängande att damen skulle tro att vi var:

1. Galna.
2. Djurplågare
3. Extrema i vår kulinariska smak
   eller i värsta fall:
4.  Galna djurplågare med extrem kulinarisk smak.

Slutligen drog vi lott och maken förlorade. Jag minns än idag hur han stammande försökte förklara för den gamla damen att hon antagligen hade vår djupfrysta burfågel i sin frys. Och hur damen efter hans långa invecklade förklaring svarade med ett självklart: ”Jaså, det är er fågel, så vacker den är i färgen!”

Dagen efter fick vi hem Garbo igen och en kort tid senare gick tjälen ur marken och hon fick äntligen komma till sin eviga viloplats under eken på landet. Och förutom att vi är väldigt glada att äventyret slutade lyckligt har vi också lärt oss en läxa. Numera håller vi stenkoll på våra tillhörigheter när vi flyttar (och undviker dessutom att förvara döda husdjur i frysen).

Man vet aldrig vad ett sånt här kan innehålla …