”Mamma, varför köpte du egentligen hem så mycket blommor? Var det för att det skulle bli fint på bilderna, eller för att du skulle lura fotografen att vi alltid har det så här fint hemma?”

Jag har fått förfrågan om receptet på dotterns grymma mangomousse, och såklart ni ska få det så att ni också kan få njuta! Förjande recept är för fyra pers. Vi har en mjölkallergiker i familjen så vi bytte ut yoghurten mot en mjölkfri variant, vilket gick lika bra. Lycka till och låt er väl smaka!

Ingredienser

3 gelatinblad

2 mango eller 1 paket frysta mangotärningar

1 dl florsocker

2 msk limesaft

4 dl mild yoghurt med vaniljsmak

Garnering: 100 g mörk choklad

1 tsk olja

1 mango eller 1 dl tärningar

200 g hallon

rivet limeskal

Så här gör du:

Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten. Skala, kärna ur och skär all mango i bitar. Mixa den tillsammans med florsocker och limesaft. Rör ner yoghurten. Ta upp gelatinet och smält det på svag värme. Rör ner det i moussen. Fördela moussen i små skålar och ställ dem i kylen i några timmar. Smält chokladen i vattenbad. Rör ner olja. Bred ut chokladen på en marmorplatta och ställ den kallt. När den stelnat kan du med en vass kniv skära ut chokladstavar. Satsen räcker till många fler än fyra personer, men det behövs så mycket choklad för att få fina chokladstavar. Skala, kärna ur och skär mangon i tärningar. Blanda med hallon och rivet skal av en lime. Strö över moussen och stick i en chokladstav i varje skål.

I dag var duktiga fotografen Magnus Liam Karlsson här och plåtade mig för ett kommande projekt. Tror faktiskt att han mot alla odds lyckades få till ett par riktigt bra bilder på mig. Jag gjorde vad jag kunde själv också för att piffa till bilderna genom att dra på mig mina allra gladaste strumbyxor. Har jag tur så leder de blickarna bort från påsarna under ögonen och den vålnadsbleka ansiktsfärgen som jag jobbat mig till den här vintern.

Den som fortfarande inte fattat att Blocket är helt fantastiskt ska nu få höra. Igår kväll kom Pia Sundhage hem till min kompis och hennes familj och köpte deras begagnade tv-bänk! Och kompisen blev inte bara av med tv-bänken, utan hennes son fick också en finfin autograf. Frågan är om inte den redan idag är mer värd än fem stycken nya tv-bänkar.Tror att jag ska sätta ut lite annonser idag. Undrar så vad Matthew McConaughey är ute efter.

Pia Sundhage

Små barn små bekymmer, säger många tonårsföräldrar avundsjukt till föräldrarna med småttingar. Och jag kan hålla med, till viss del. Men när tonårsdottern ställer sig och lagar mangomousse med hallon och riven choklad på lördagskvällen, då håller jag inte med. Inte ett förbannat dugg faktiskt.

Fast jag vet att man inte behöver mer än en, möjligtvis två eller absolut max tre termosar så kan jag inte sluta drömma om att fylla hela köket av dem. Allra helst vill jag ha färgglada 70-talstermosar, som väcker ljuva barndomsminnen till liv igen. Det bästa jag vet är när jag får packa picknickkorgen med hembakade kanelbullar och en av mina ljuvliga termosar full med kaffe och sticka ut i naturen med hela familjen.

Förra sommaren bestämde jag mig en dag för att ta ut familjen ut på picknick. Jag packade in mannen, alla ungar, filtar, smörgåsar och finaste plastservisen i bilen och åkte ut mot Drottningholm. Halvvägs stannade vi vid ett rödlyse. När jag tittade åt sidan såg jag hur paret i bilen bredvid vinkade frenetiskt för att påkalla på vår uppmärksamhet över något på vårt biltak. Vi svängde in till kanten, stannade och klev ut. Och där, mitt på taken stod min favorittermos, den här gula skönheten och balanserade! Jag hade ställt den där och glömt den när jag spände fast bältet på minstingen, och som tur var stod den kvar trots svängar och inbromsningar. Jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till, men en sak är säker – kaffet har aldrig smakat godare än den gjorde på den picknicken.

Står med händerna i diskvattnet och njuter. Ja, du läste rätt, jag njuter! Jag har nämligen en jäkligt bra och snygg diskborste i min hand. För det kan jag tacka A&E design och Tom Ahlström och Hans Erich. De var nämligen grundare till den revolutionerande diskborsten 1230 som tillverkades för norska Jordan A/S 1974. Diskborsten har tillverkats i över 66 miljoner(!) exemplar och tillverkas fortfarande! Men inte nog med det, nästan alla moderna diskborstar som säljs i handeln i dag är i själva verket plagiat av den finfina Jordan-borsten. Innan den kom fanns nämligen inte någon fiffig skrapa i framkant eller krok att hänga upp borsten med.

Jag intervjuade Hans Erich en gång och fick höra om vilket gediget researcharbete som ligger bakom alla A&E designs produkter. Inför formgivningen av diskborsten satte de ihop en referensgrupp av husmödrar som de intervjuade och testade grepp och vinklar på. Tacka sjutton för att det blir bra och funktionell design i slutänden om man verkligen bryr sig om dem som ska använda produkten.

En sak är säker, så länge jag får använda en Jordan-borste så kommer jag alltid ta hand om disken med ett leende på läpparna. Fast det finns en annan viktig detalj som jag måste ha tillgång till – en diskmaskin så klart!

I dag stod skridskoåkning för hela familjen på schemat. Det var länge sedan sist. Men tänk, ingen av barnen ville låna de gamla assnygga jofa-medarna eller den coola 70-tals hjälmen jag hittade i förrådet. Jag fattar ingenting! Själv snörde jag i alla fall på mig mammas gamla grillor, som hon hade när hon hade skridskoskola för oss ungar nere den spolade isbanan i lekparken i slutet av 70-talet, i hopp om att de skulle komma ihåg hur man glassade på isen. Men inte fan hjälpte det att grillorna var sjukt rutinerade, jag var lika mycket Bambie på hal is ändå. Och tänk vad retfullt det kan vara med små femåringar som gör piruetter när man själv har svårt att bara stå … Men gissa om mitt hjärta smälte när min minsting svepte fram som en liten mini-Salming, snodde ett sådan där hjälpstöd att skjuta framför sig från en liten ostadig kille, för att ge till sin ännu vingligare mamma. Det är kärlek det! Och tänka sig att det faktiskt gick riktigt bra att åka då. För mig alltså. För den ostadiga lillkillen gick det sämre;)

Brickor. Japp, det är min andra stora craving. Och min brickcraving är mer än bara ett sug eller en längtan efter. Jag skulle nästan gå så långt som att kalla det ett begär, eller behov! När det kommer till brickor är jag värre än de där gravida kvinnorna man hör talas om som skickar ut maken på lakrits- eller glassjakt mitt i natten!

Brickor är som konstverk, tycker jag. Fast de är bättre än konstverk, för man kan använda dem i sin vardag och muntra upp den allra tråkigaste och gråaste måndagsmorgon. På en riktigt fin bricka blir allt gott.

Numera har jag köpstopp på brickor. Det har min man bestämt. Inte förrän jag rensat brickskåpet och gjort mig av mig någon av dem jag har får jag fylla på med någon ny. Och det gäller oavsett hur många frukostar på sängen jag bjuder honom på. Han är grym, min man. Eller också är han bara rädd att han själv inte ska få plats.

Jag har några få men väldigt allvarliga cravings. Den ena är för burkar. Gärna färgglada sådana från 70-talet. Det är få saker som kan göra mig så glad som en klatschig burk. Som de här färgglada raringarna som jag har på en stringhylla i köket. Är de inte ljuvliga, så säg? Tyvärr delar inte min make alls mitt burkmissbruk så jag försöker att kämpa emot det litegrann, för hans skull. Jag har kommit så långt att jag inte letar aktivt, på Tadera och så. Men ramlar jag på en på loppis så finns det inte en chans att jag kan stå emot. Det får duga än så länge, och tycker maken att det krävs mer får han nog räkna med att betala terapi i ganska många år för att bota mig.