Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!
Förutom att blogga här skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet, Härligt hemma. Här ska ni få läsa en publicerad krönika om hur min auktionskarriär började en gång för länge sedan:
Min karriär som auktionsfantast började relativt tidigt. Jag var nog inte mer än sju, åtta år när jag för första gången ropade hem mitt livs första fynd. Mamma och pappa hade tagit med mig till en auktion till landet. En familj skulle sälja allt de ägde inför en utlandsflytt. Jag gick själv runt och strosade. I handen hade jag min illa portmonnän med alla mina besparingar i. Fyrtio kronor sammanlagt. Jag hade fått mammas och pappas tillåtelse att ropa hem en grej, om jag hittade något som jag verkligen behövde. Hur genomtänkt det egentligen var av mina föräldrar kan ju diskuteras. För en sjuåring är inte alltid helt realistisk i det hon anser sig behöva.Hur som helst gick jag där på auktionen och letade bland guldspeglar, gardinlängder och kastruller, men ingenstans kunde jag hitta något som föll mig smaken.
Tills auktionsutroparen plötsligt lyfte upp en stor bur med två fåglar i. Se där, där hade de ju faktiskt något som jag verkligen behövde! Än i dag minns jag spänningen när jag höjde min lilla näve för första gången och fick mitt bud bekräftat av auktionsutroparen:
”Tio kronor bjudet av flickan med flätor. Hörde jag femton?”
En dam i grått vaknade till och höjde sin hand. Jag budade emot.
”Tjugo kronor bjudet. Får jag tjugofem?”
Jag höjde handen igen. Och igen, och igen. Buden rusade hastigt upp, och snart hade jag glömt att min lilla portmonnä bara innehöll fyrtio kronor. Jag fortsatte buda, fast besluten att vinna över den envisa damen på andra sidan folkmassan.
”Sextio, sextiofem, sjuttio, sjuttio kronor bjudet!”
Nu var jag alldeles rosig om kinderna. Tänkte hon aldrig ge sig? Jag höjde handen beslutsamt igen, och då hände något alldeles otroligt. Plötsligt utbrister auktionsutroparen till damen i grått:
” Vad säger du, ska vi inte låta flickan få fåglarna för sjuttiofem kronor?”
Hon tittade förvånat tillbaka på honom, funderade kort och gav honom sedan en snabb nickning. Innan hon hann ändra sig höjde auktionsutroparen sin klubba och sa:
”Fåglarna sålda för sjuttiofem kronor till flickan med flätor. Första, andra, tredje, pang.”
Samtidigt som klubban nuddade bordet nådde min mamma fram till mig. Hon hade sprungit tvärs över hela auktionsområdet och undrade nu andfådd och med rösten i lätt panik om det möjligtvis var jag som just köpt två fjäderfän i bur för sjuttiofem kronor. Stolt och mycket lycklig nickade jag ja.
Historien hade kunnat sluta lyckligt där, om fåglarna jag köpt varit undulater eller zebrafinkar. Men nu råkade de vara skrattduvor. Och som namnet liksom antyder visade de sig ha en förmåga att framkalla ett skrattliknande läte. Typ hela tiden. Redan morgonen efter auktionen, väcktes vi klockan fyra av ett ihållande, entoniga hoade och skrattade som ekade i hela huset: ”Kroo- kroooo, kroo- krooooo, hehehehehehe, Kroo-kroooo, kroo- krooooo, hehehehehehe”
Under hela dagen fortsatte de och tystnade inte förrän det mörknade ute. I några få timmar var det tyst, tills det blev ljust igen: ”Kroo-kroooo, kroo-kroooo, hehehehehehe, Kroo-krooo, kroo-krooo, hehehehehehe” Så fortsatte det. Dagarna gick och min familj blev allt mer frustrerad. Fåglarnas hoande och skrattande trängde igenom allt. Vi hade svårt att prata med varandra, göra läxor, titta på tv. Till slut balanserade vi alla på gränsen till nervsammanbrott. Då la mina fåglar ägg och efter två veckor hade vi ytterligare två fåglar som också snart började hoa och skratta. Det var droppen! Mitt fina auktionsfynd med avkommor hamnade på annons i Gula tidningen och en trollkarl kom och köpte dem för en spottstyver. Hans plan var att trolla bort dem i en hatt och för hans skull hoppades vi att han skulle lyckas. För gott.
Man skulle kunna tro att den här erfarenheten skulle hålla mig borta från auktioner för resten av mitt liv, men faktum är att det blivit precis tvärtom. Däremot väljer jag alltid med omsorg vad jag budar på numera, och skrattduvor i alla former hör till de objekt jag allt som oftast väljer bort.
Fyra skrattande duvor var fyra skrattande duvor för mycket.
