Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!
Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Den här krönikan publicerades i nr 27, 2013.
Det är en ny babyboom på gång. Fyra av mina kompisar är gravida. Ungarna kommer till hösten. Det hade jag kunnat gissa mig till även om ingen berättat. Under årens lopp har jag nämligen lärt mig se precis hur långt gången en gravid kvinna är. Och då menar jag inte på magen, den vaggande gången eller de svullna fötterna. Utan på hennes snack om den perfekta bostaden. Varje gravid kvinna kommer nämligen någon gång strax efter vecka 20 in i en mycket intensiv och extremt krävande ”sätta-bo-fas”. På grottiden innebar denna fas antagligen inte mer än att den gravida kvinnan sopade rent i en ledig del av grottan, innan hon la dit en ny skinnfäll, på sin höjd. Men för den moderna kvinnan är den här fasen betydligt mer utmattande än själva förlossningen. Inte minst för alla runt omkring.
För när hon borde ägna all ledig tid åt att klura på namn och virka små, söta babymössor, så är hon fokuserade på helt andra saker. Nämligen att bli husägare! I stället för vänta-barn-böckerna plöjer de gravida bostadsannonserna på Hemnet med en sjuklig besatthet. Och trots att de knappt kan knyta skosnörena själva så är det inga nybyggda hus de tittar på minsann. Nej då, det ska vara renoveringsobjekt. Alla gravida vill ha en oslipad diamant eller villa med potential. De knappar in ”ruckel”, ”rivningskåk” och ”kråkslott” i sökrutan och stönar av vällust när datorn radar upp skräckobjekten. Sedan vaggar de maniskt runt på husvisningar helgerna igenom. Svettiga, svullna, hormonstinna går de och planerar vilka väggar som ska rivas och om inte köket och badrummet faktiskt borde byta plats.
På måndagsmorgonen börjar budgivningarna. Och som de budar. Frenetiskt. Med lånelöfte, utan lånelöfte, långt över lånelöfte. Och innan man vet ordet av ska det skrivas kontrakt på ett hus för den händige, trots att både hon och han har tummen mitt i handflatan. De blivande papporna som lydigt skriver på kontraktet som gör dem till mångmiljonärer – i skulder, inser inte att det här är början på en katastrof. För finns det ett tillfälle i livet då det är riktigt, riktigt dåligt att skaffa sig ett renoveringsobjekt så är det just när man ska ha barn.
Det vet nämligen jag. Hur vet jag allt det här då? Jo, been there, done that, helt enkelt. Jag har också varit i sätta-bo-fasen flera gånger och planerat hur jag skulle tapetsera mellan amningarna, och drömt om hur hela lyckliga familjen skulle hjälpas åt att måla om huset. Jag har också lärt mig den hårda vägen att treåringar har dålig talang för kakelsättning och att ständig sömnbrist, mjölkstockning och kolik rimmar illa med husrenovering. Men vi hann dra oss ur innan katastrofen och skilsmässan var ett faktum. Efter några års kämpande satte vi ut drömkåken till försäljning. På visningsdagen satt vi hos grannen mittemot, kikade genom fönstret och log skadeglatt mot varandra när hela huset fylldes av renoveringssugna tjocksmockar som trånande tittade på våra fallfärdiga väggar och fuktfläckade badrumsgolv och fantiserade om hur de skulle göra underverk med rucklet. Sedan skaffade vi oss en lägenhet där verktyg och målarpenslar var bannlysta. Gräsmattan, där maskrosorna slagits om att få plats, byttes mot en ljuvlig, liten balkong. Tomten saknade jag aldrig, för där hade jag aldrig haft tid att vara i alla fall.
Min plan var att jag skulle bo kvar i lägenheten för alltid. Och när väninnornas drömkåkar började falla ihop en efter en, när pannan deras brakade och rören exploderade, samtidigt som ungarna fick vattkoppor och grannen klagade över deras oklippta gräsmatta, då skulle jag luta mig tillbaka i fåtöljen i min förortslägenhet och säga:
– Vad var det jag sa?
Men nu blev det inte riktigt så. I stället gick vi och köpte oss ett nytt hus. Med originalinredning från 1970. Återigen står vi nu här med blåbyxorna på. Vad som hände? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag misstänker kanske att jag borde göra ett graviditetstest …
Varför bytte jag bort den här lilla, fina balkongen egentligen?
Foto: Angelica Söderberg
