I dag är Fyran nöjd. För det verkar som att han har fått ett riktigt namn. Vi funderar på Folke. Vad säger ni, funkar det? Vi ska först testa det i en vecka, och se hur det känns, och känns det bra för oss alla sex, så slår vi till. Spänningen är olidlig.

Vad gillar ni förresten lapptäcket? Härligt 70-tal va? Jag fyndade det på Rosenhills loppis för en ynka femtiolapp. Och lika mycket betalade jag för en hel kasse tygblöjor. Min man tycker fortfarande att jag är galen som vill att bebisen ska ha tygblöjor! Och själv kan jag inte förstå att inte alla använder det! Det känns ju fantastiskt att slippa alla kemikalier som finns i engångsblöjor. För att inte tala om sopberget som man slipper bygga på. Och vet ni att man dessutom förkortar blöjperioden med typ ett år när bebisen känner kopplingen mellan att kissa och bli blöt!

Folke, endast iklädd tygblöja, på finaste lapptäcket, fyndat på Rosenhills loppis.

Fick en pressrelease som jag tyckte lät spännande för oss loppisfantaster:

”Nybytt blir först i Sverige som erbjuder gratis köp- och säljtjänst direkt i Facebook. Vi vill skapa en modern, schyst och öppen marknadsplats som effektivt tar till vara på existerande beteenden i social medier. Man lägger snabbt upp dina annonser som kategoriseras och blir sökbara både på sökord och karta. Det är även enkelt dela annonser i de många loppisgrupper redan finns på Facebook”.

Kolla in på www.nybytt.se vetja!

Jag är helt såld på Brios gamla leksaker och det är en av de saker jag letar mest efter när jag är ute på mina loppisrundor. Inte nog med att de är ruskigt fina och ger en härlig nostalgitripp, de brukar också vara väldigt billiga. Men bäst av allt är ju att de är gjorda av trä, och som den waldorfmamma jag är förespråkar jag gärna barnleksaker av naturmaterial. Studier har visat att barnrum i regel innehåller mer gifter än andra rum, vilket man sannolikt kan härleda till alla de plastleksaker barn av idag leker med. Samtidigt ökar ju bland annat allergier och andra sjukdomar lavinartat och min bestämda uppfattning är att detta har en koppling. Nu är det ju svårt att hålla sina barn undan från all plast och all elektronik, och ju äldre de blir desto svårare. Men Fyran kommer jag i alla fall kunna tvinga på loppisfyndade träprylar ett bra tag framöver, och det känns riktigt bra!

bjöd på mysfika i det fria med min bror, två av brorsbarnen, min lilltjej och Fyran (Ja, jag vet att han måste få ett vettigt namn snart). Och som grädde på moset fick jag sedan en underbar bukett av höstlövsrosor av dottern!

Hoppas att ni också har haft en fin söndag och laddat batterierna ordentligt inför veckan! I morgon ska jag och Fyran också försöka jobba. Wish us luck!

Maken har dragit på älgjakt (ja, ni läste rätt!) och lämnat mig med alla barnen och ett hus i kaos. Som tur var köpte han några Billys panpizza och ett par burkar ravioli till oss innan han drog, så att vi klarar oss;) Men med en tvåveckors gammal bebis kan det till och med vara svårt att få till mikromat, så gissa om jag blev glad när jag hittade vår gamla bärsele i förrådet. Vi köpte den till första barnet 1997, så den är nästan att betrakta som retro idag;) Och med bebisen på magen kan jag både värma ravioli till lunch OCH slänga in en maskin med tvätt. Så fantastiskt! Tänk vad lätt det är att glädja en nybliven fyrabarnsmamma!

Har just skrivit en liten artikel om Carl-Arne Breger och hans supersnygga vattenkanna och känner plötsligt ett oväntat och enormt ha-begär efter en egen. Ska definitivt skriva upp en på önskelistan till tomten. Eller varför inte två förresten? En röd i juletid, och en vit för resten av året. Kanske lika bra att önska sig en svart också. För de dagar jag har PMS.

Bild: Bukowskis

Fasen, jag missade just ett stringskåp för tvåhundra spänn på Blocket. Jag behövde verkligen ett till min arbetshörna, där jag kan gömma en massa papper, men den här gången hann någon annan före. Visst kan man köpa nytt, men det är ju så mycket roligare att fynda gammalt och fixa till och göra om så att det passar de behov man har. Hela mitt stringsystem är byggt av gamla delar som jag fyndat på lika ställen och målat om, kapat till och anpassat. Nu letar jag som sagt med ljus och lykta efter ett skåp, men man får passa sig när man söker ”string” på nätet. Det är inte bara bilder på hyllor som dyker upp, haha!

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 15 2013.

I veckan pratade jag med min väninna i telefonen. Hon var så stolt över sin yngsta dotter som just börjat sjunga i den lokala kyrkokören och skulle ha sin första konsert till helgen. Väninnan undrade om jag ville komma och lyssna. Naturligtvis ville jag det, svarade jag entusiastiskt, samtidigt som jag på några korta ögonblick färdades tillbaka till den tid då vår son Vincent sjöng i kyrkokören och vi också var trogna kyrkobesökare. Jag har ett särskilt starkt minne ifrån den här tiden. Det var tacksägelsedagen och vi var som vanligt i kyrkan för att lyssna till sonens skönsång.

Stolt som bara en mor kan vara såg jag på Vincent, 5 år, där han stod mitt i kören. Som ensam pojke, bland flickor med flätor och sidenklänningar stod han iklädd bästa finbyxor och lackskor. Visserligen hade vi inte hunnit borsta han kritvita, rufsiga kalufs, men jag var ändå nöjd. Vi hade ju faktiskt kommit i tid med alla tre barnen. Och dessutom haft med oss hembakade fruktkakor till kyrkokaffet!

Barnen började sjunga, tonerna ekade i den magnifika byggnaden och knappt ett öga i kyrkan var torrt. Men plötsligt var det något som störde den vackra bilden. I min sons högra hand fanns nu oväntat en neongrön, decimeterstor rymdgubbe. Kvävda fnitter hördes här och var ifrån publiken när utomjordningen började dansa i takt till musiken. Jag vred på mig lite obekvämt i kyrkbänken och undrade hur i all världen den kommit med till kyrkan. Sedan försökte jag gestikulera åt Vincent att stoppa ner gubben i fickan, men han var djupt koncentrerad på sången och den dansande rymdvarelsen och såg inte mig. Nåväl, tänkte jag och försökte bortse från prästens rynkade ögonbryn. Med lite god vilja kunde den kanske passa in. Som den heliga anden, eller något.

Efter tre sånger och lika mycket rymdgubbsdans var det dags för prästen att predika. Just den här gången hade hon bestämt sig för att låta barnen delta i hennes förkunnelse. Hon skickade runt mikrofonen i kören så att de skulle få kommentera och svara på frågor. Det kunde ha varit ett sött inslag i ceremonin, men något sa mig att jag borde vara en aning nervös. Detta något var en liten gosse med en grön alien i handen.

Dagen till ära fokuserade prästen naturligtvis på tacksamhet och efter några inledande fraser ville hon höra med barnen vad de kände sig tacksamma för. Mikrofonen började gå runt och de näpna flickorna log fromt och svarade: ”Att jag har mat på bordet”, ”Min snälla mamma och pappa” och ”Att vi har fred i vårt land”. Publiken var knäpptyst och vi kunde alla se hur stolta flickornas föräldrar kände sig. Med all rätt.

Mikrofonen nådde nu Vincent och jag kände mig plötsligt alldeles kallsvettig. Måtte han nu tänka sig för innan han svarar, bad jag till den högre makt i vars boning jag nu satt. Och nog tänkte han alltid. Han tänkte på precis det som gjort honom allra tacksammast.

– När jag fick krigargubbar i present, utbrast han med hög och klar stämma.

Snabbt sträckte sig prästen efter mikrofonen och mumlade något om att vi alla är olika, innan hon fortsatte sin predikan.

Strax efter den här konserten slutade Vincent i kören. Inte för att vi ville det, utan för att han själv insett att det var så vansinnigt tråkigt att stå stilla och sjunga. I stället började han att dansa 10-dans, en hobby där han, till vår stora glädje, varken hade händerna lediga för rymdgubbar eller någon mikrofon att prata i. Men jag kan sakna vår tid som flitiga kyrkobesökare, och ser väldigt mycket fram emot åt den kommande kyrkokonserten i helgen. Säkerligen kommer väninnans dotter att göra galant ifrån sig. Hon ska ha flätor i håret och sidenklänning, berättade hon. Och då brukar det ju gå alldeles, alldeles lysande.

Tack för alla gratulationer och lyckönskningar jag fått i min mejl! Jag blir så glad ska ni veta!

Nu har vi haft en dryg vecka på oss att lära känna varandra, jag och ”Fyran”, som han än så länge kallas, och allt känns himla bra. Han har lärt sig att äta, bajsa och kissa och jag är så stolt. Snart är han redo att ta nästa steg, att ligga själv i spjälsängen medan mamma bloggar. Jag räknar med att det kommer gå minst lika bra. Första försöket gör vi i morgon. Hörs då!

Det värsta med att föda barn är inte smärtan, tycker jag. Det absolut värsta är efteråt, när man mörbultad kliver upp ur förlossningssängen, in till duschen och med bestörtning ser sin spegelbild i badrumsspegeln. Hur i hela friden kan det vara möjligt att man ser lika gravid ut trots att man just pressat ur sig en 3,5 kilo bebis med diverse tillbehör? Första gången var jag övertygad om att barnmorskan hade missat att det låg en till unge där inne och jag gav mig inte förrän hon lovat dyrt och heligt att hon skulle ha märkt om så var fallet. Den här gången vet jag bättre och har tålamod att vända in de veckorna det tar för magen att inta sin ursrungliga, om än lite degigare, form igen. Men gudarna ska veta att det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp och kunna använda sin gamla vanliga garderob igen. Jag kan lova att man hinner tröttna på sina trista mammakläder under de nio månader man bär dem. Men snart så kommer jag i mina fina, färgglada, loppisklänningar igen. Och då kommer jag också matcha min fina retrobebis;)