Jag måste bara få skryta lite för jag har nämligen fått den finaste present ni kan tänka er. Och då pratar vi varken Jacobsen, Wegner, eller Bernadotte design, utan i fredags var jag inne på BB Stockholm, på Danderyds sjukhus och pressade fram den här lilla guldklimpen. Och har ni sett vilken tur jag hade, det var en riktig liten retrounge, fast han är sprillans ny!

Han har inte fått något namn än, och jag gissar att det kommer att ta lite tid att komma på något som passar alla eftersom vi är fem starka viljor som vill vara med och bestämma, men jag återkommer när jag kan presentera honom bättre. Hur som helst var han i alla fall 52 cm lång och 4 290 gr tung och världens sötaste unge, så vi hade riktig tur.

Nu ska jag njuta riktigt mycket i några dagar så jag kanske inte kommer vara så jätteaktiv på bloggen, men skriv gärna lite kommentarer ni, och kom med namnförslag vetja! Och ni vet väl att ni kan lägga upp bilder i kommentarfältet? Visa upp era egna retroungar och loppisfynd. Jag ser fram emot att höra ifrån er!

Jag har världens bästa läsare, ni lär mig så mycket! Genast efter inlägget om ”vasen” plingade det till i min mejlbox och både Kerstin och Marika kunde förklara för mig vad det var dottern egentligen hade köpt. Plötsligt kändes hennes lilla loppisfynd riktigt spännande. Tusen tack för er hjälp!

Hej Helén, tycker det är jätteroligt att din ”minsting” också visar intresse för gamla saker!

Vasen är ingen vas, utan en sake-flaska. Den har från början haft sällskap av 6 små öronlösa koppar med samma mönster.

Fågeln, för det är en fågel, finns där eftersom det är en s.k. drillflaska. Om du häller vatten i flaskan och sedan sakta häller ur det så  piper det om flaskan, d.v.s. fågeln drillar.

Ålder är svårare att säga nåt om, det set jag har är från sent 60-tal, men de tillverkades troligen långt efter det också.

Lite mer kul att veta om sake-seten är att i botten på de små kopparna (de brukar inte vara mer än 3-4 cm höga ) finns det ibland en bild inpressad i porslinet i litofani-teknik. Om man håller upp koppen med botten mot ljuset och tittar inuti, kan man i så fall se huvudet på en geisha, och då anses det lite extra fint!

MVH,

Kerstin B

Den lilla vasen med fågeln på toppen är ingen vas. Under fågeln finns ett lufthål, eller hur? Detta är en flaska/tillbringare att servera sake ur. Det saknas små koppar till din fina servis. Har en själv, och hittade en bild på nätet. På koppen finns en ränna, om man har den mot läppen när man dricker visslar det i hålet i botten…

Ha en bra dag.
/Marika

I helgen var minstingen på loppis med sin kompis och hennes familj och kom hem, stolt som en tupp, med den här vasen. Jag lovade att lägga upp den på bloggen så att ni skulle få ta del av den. Nu när jag gjort det är frågan var i hela friden den ska stå … För om jag uttrycker mig milt så är den fina vasen kanske inte riktigt i min smak. Dessutom undrar jag om det är en skadskjuten fågel eller en säl som ligger på toppen.

Nu behöver jag hjälp från er, retromanians! Min kompis Åsa ska sälja två textilkonstverk och undrar vilken prislapp hon ska sätta på dem. Det är inte mitt område alls, men kanske någon av er har koll på värdet?

Den stora tavlan är märkt Lennart Olsson och jutesömnad, den lilla är helt omärkt. Men både är ju himla fina, eller hur!

Jag och min man har högläsning för våra barn varje kväll fast de börjar bli ganska stora. Jag läste en gång en studie som visade att det var nyttigt och främjade barns fantasi om man läste för dem högt upp i åldrarna, och på den vägen är det. Förutom att det är dagens mysigaste stund, så är det också helt ljuvligt att återupptäcka de böcker man läste själv som liten. Jag rekommenderar det verkligen! Sextonåringen har förstås tröttnat på vår läsning för länge sedan och läser tjocka tegelstenar själv numera, men för trettonåringen plöjer vi äventyrsklassiker på löpande band och för nioåringen blir det mycket Astrid Lindgren. Nu är det dock en liten Lindgrenpaus, för sist vi var på loppis hittade vi alla böcker om Lasse Majas Detektivbyrå så dem betar vi av nu, en efter en. Det är kanske inte riktigt böcker i min smak, men minstingen älskar dem. Och håller jag bara ut några böcker till så får jag välja bok sedan, och då blir det nog en Maria Gripe. Tänk om hon äntligen har blivit stor nog för Agnes Cecilia, vilken lycka det vore!

Så här spännande hade vi det i går kväll.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Här är den från nr 13 2013!

Äntligen har vi kommit på plats i nya huset! Det är långt ifrån första gången vi flyttar, ändå blir jag lika överraskad varje gång över hur mycket jobb det är! Vilken tid det tar att få ner allt i lådor, vad tungt det är, vilken tid det tar att få upp allt och så lätt det är att tappa bort saker! Det där sista har blivit lite av en noja hos mig. När vi flyttade för några år sedan var det nämligen just vad som hände – att en väldigt viktig sak kom på avvägar.

Det var när vi kom med hela vårt gigantiska flyttlass till det nya huset som problemet började. För så långt hade vi koll på alla våra pinaler. Men trots att vi var där på avsatt tid, var damen som vi köpt huset av långt ifrån färdigpackad och utflyttad. Det var väl ingen panik egentligen, förutom med frysvarorna som behövde komma svalt, så vi bad att få lägga våra falukorvar och fiskpinnar i damens frysbox. Eftersom den fortfarande var belamrad med hennes egen mat fick vi möblera om lite och lägga hennes matvaror på ena sidan och våra på den andra. Sedan var det bara att vänta.

Till saken hör att vi vid den här tiden hade haft en trevlig undulat som hette Garbo. Garbo var handtam, extremt social och kunde till och med säga några roliga fraser. Men hon var också väldigt gammal och några månader innan flytten dog Garbo. Det var stor sorg i familjen och eftersom det var mitt i vintern och tjäle i marken hade vi inte möjlighet att ge henne den fina begravning en så kär familjemedlem förtjänar, varpå vi bestämde oss för att bädda ner Garbo fint i ett GB-pack och lägga henne i frysen medan vi inväntade varmare tider och möjligheten att jordfästa henne vid eken på landet där marsvinet Chubaka, den namnlösa vandrande pinnen och hamstrarna Bill och Bull redan vilade (tillsammans med svägerskans moderkaka efter senaste förlossningen, men det är en annan historia). Eftersom tjälen fortfarande inte gått ur marken vid tidpunken för flytten fick således Garbo följa med till det nya huset i sitt GB-pack och ner på vår sida av damens frysbox.

Efter några timmars väntan var damen klar och vi fick äntligen flytta in i vårt nya hus. Vilken känsla! Plötsligt hade vi femtio kvadrat till, barnen hade varsitt rum, vi hade gott om förvaringsutrymmen och till och med en frysbox! Vi levde lyckliga i vårt nya hus i flera veckor tills maken en dag gick ner i källaren för att hämta upp ett paket köttbullar från frysboxen och kom upp blek i ansiktet, med en djup rynka mellan ögonen.

”Garbo är borta!”

Det tog inte många sekunder innan vi båda insåg vad som hänt. Och vad som måste göras. I munnen på varandra utbrast vi bestämt:

”Jag ringer INTE!”

Det uppstod en vild diskussion om vem som skulle lyfta luren. Vem det än skulle bli var vi överens om att det måste ske snabbt. Annars var risken överhängande att damen skulle tro att vi var:

1. Galna.
2. Djurplågare
3. Extrema i vår kulinariska smak
   eller i värsta fall:
4.  Galna djurplågare med extrem kulinarisk smak.

Slutligen drog vi lott och maken förlorade. Jag minns än idag hur han stammande försökte förklara för den gamla damen att hon antagligen hade vår djupfrysta burfågel i sin frys. Och hur damen efter hans långa invecklade förklaring svarade med ett självklart: ”Jaså, det är er fågel, så vacker den är i färgen!”

Dagen efter fick vi hem Garbo igen och en kort tid senare gick tjälen ur marken och hon fick äntligen komma till sin eviga viloplats under eken på landet. Och förutom att vi är väldigt glada att äventyret slutade lyckligt har vi också lärt oss en läxa. Numera håller vi stenkoll på våra tillhörigheter när vi flyttar (och undviker dessutom att förvara döda husdjur i frysen).

Man vet aldrig vad ett sånt här kan innehålla …

I dag hade jag väldig tur på min shoppingrunda. Precis när jag skulle lämna Läkarmissionen tomhänt så kom en liten dam med en rullvagn med nya varor som skulle ut på hyllan. Och vad stod där om inte tre röda, fina plastmuggar av Sven-Eric Juhlin för Gustavsberg och en skål av Bernadotte design för Husqvarna. Vilken trevlig överraskning! Och prislapparna var trevliga också. 20 spänn styck. En bok om design i Stockholm för fem spänn hamnade också i korgen. Nu har ställt boken i bokhyllan, diskat upp mina nya fynd och ställt dem i skåpet. Dags att ta helg! En riktigt fin fredagkväll till er, retromanians!

Eller vad säger ni? Är 1136 kronor plus 69 kronor i frakt ett rimligt pris för den här babysittern?!

Jag gillar verkligen pelaren på Kyrkornas Second hand på Färingsö. Den står mitt i lokalen och är byggd av gamla böcker. Så himla fint och fiffigt. Det skulle kunna vara ett snyggt sätt att bygga exempelvis bordsunderreden eller sänggavlar på också, och den som har plats skulle lätt fixa en hel vägg eller rumsavdelare. Läckert, eller hur!

I går damp den nya boken Urban Vintage – skapa stilen med loppisfynd, av Ida Magntorn, ner i min brevlåda, och vilken trevlig överraskning den boken var, måste jag säga! Äntligen en vintagebok som inte är så förutsägbar och utan allt gulligull och nuttinutt som de brukar innehålla.

Ida Magntorn som är skribent och fotograf med inredning som specialitet har i boken besökt hem i fem av världens mest inredningsinspirerande storstäder (och vilka sköna hem sedan!) och guidar också till hur du själv ska kunna fixa stilen med hjälp av musik, litteratur, loppistips och konkreta inredningsråd.

Vad som är mest befriande med boken är att den är full med hem som är levande och inredda med kärlek och inte helt sönderstajlade! Heja Ida, den här boken gör mig glad!