På lördag kan ni läsa i Härligt hemma om Ulla Scheuers fantastiska textilier, som jag är helt frälst i! Den här snygga paradhandduken av Ulla, har min mamma satt på väggen i köket på landet. Jag älskar den! Vad säger ni, är den inte bedårande?

Är det någon mer än jag som har svårt att hinna andas den här tiden på året? Det går tamejfan i ett! Hela förra veckan avlöste grillkvällarna och avslutningspicknickarna varandra, och det ser inte bättre ut den här veckan heller …

I helgen var det inte heller någon rast och ro. Då hade äldsta dottern skolbal och vi föräldrar förvandlade den tråkiga skolaulan till en slottssal under fredagen och lördagen, bara för att förvandla tillbaka den igen på söndagen. Men det var det värt! En finare bal och vackrare tös än min dotter har jag aldrig tidigare skådat. Och då är jag helt objektiv;) Prinsessan Madeleine och alla hennes gäster tillsammans låg i lä där, kan jag avslöja! Och det vet jag, för vi åkte nämligen förbi Drottningholm precis i tid för att se hela bröllopssällskapet anlända. Lilla fröken Paparazzi slängde sig på kameran för att plåta:) Var hon har fått den nyfikna ådran ifrån har jag ingen aaaaning;)

Nej, nu måste jag avsluta och återgå till köket där jag håller på att marinera kycklinglår, blanda till potatissallad och dekorera gräddbakelser till kvällens avslutningsknytis. Men först ska jag ta ett djupt andetag.

I dag blev det sovmorgon medan maken tog Lillan till Eskilstuna zoo och de andra barnen med tunga steg släpade sig till skolan för att avverka de sista timmarna den här veckan. Jisses, vad vi är redo för sommarlov nu!

Jag behövde återhämtning från gårdagen då jag var på uppdrag när alla andra firade nationaldagen. Frilanslivet saknar ju som bekant de där sköna, röda dagarna. Men det var ett riktigt härligt jobb vi fick chansen att göra, jag och den begåvade fotografen Johanna Berglund, så jag ska inte klaga. Ett mat- och dryckreportage i solen ute på Mälaröarna som avslutades med att vi fick svulla i oss den fantastiska musselsoppan som vi plåtat. Snart kommer resultatet i ett magasin nära dig.

Johanna plåtar när den grymma kocken Conny förbereder musselsoppa.

Här har jag piffat till med lite öl, lite musslor och en hel del fina attiraljer. Ibland (ganska ofta) har jag världens bästa jobb!

I dag när jag åkte förbi vår gamla lägenhet kunde jag inte låta bli att sakta ner och kika in genom köksfönstret för att se hur de nya ägarna inrett. Och vad tror ni att jag ser då? Jo, att de idioterna målat över min grymma, apsnygga, urläckra, oslagbart läckra 60-talstapet! Den som var snyggast i hela lägenheten!

I stället hade de målat vitt och satt upp någon ful Mio-hylla där. Ja, man slutar verkligen aldrig att förvånas över folks dåliga smak! Å, vad jag ångrar att jag saktade ner och kikade in. Det hade varit bättre att leva i illusionen av att min fantastiska tapeter levde och hade hälsan. Nu blev det här i stället en sorgens dag. R.I.P underbara tapet! Du var verkligen en färgklick i mitt liv. Även om barnen säger att du gav dem huvudvärk …

Äntligen tillåter vädret att jag hoppar i mina underbara, knallgula Swedish hasbeens! Som jag har längtat! Det värsta är bara att de gör sig allra bäst på min randiga 50-talsmatta i plast, vilken i sin tur ligger i köket, och där kan man ju verkligen inte stå hela sommaren. Lösning på den, någon?

Har ni förresten hört den gripande historien bakom det populära skomärket Swedish hasbeens? Det startades tillsammans av barndomskompisarna Emy Blixt och Cilla Wingård Neuman 2005, efter att Emy köpt upp ett gammalt lager med träskor från 70-talet och sålt dem till kompisar. Skorna blev en omedelbar succé och Emy bestämde sig snart, tillsammans med sin nära vän Cilla, för att sätta dem i nyproduktion. Men samtidigt som bloggare, Hollywoodstjärnor och modemagasin över hela världen upptäckte den nya trendskon och företaget växte lavinartat kämpade Cilla mot en bröstcancer som skulle ta hennes 37-åriga liv, år 2011. Nu driver Emy företaget vidare, med fortsatta framgångar, men utan sin parhäst. En fruktansvärt sorglig historia, men samtidigt fin. Att få lyckas driva upp något så stort och framgångsrikt tillsammans, något som kan leva kvar fast den ena parten gått bort. Jag önskar Emy all lycka i framtiden!

I helgen kom verkligen sommaren med besked. Visserligen regnade lördagen nästan bort, men det var ju ett ljuvt sommarregn så det gjorde verkligen ingenting! Söndagen tillbringade jag med våra engelska släktingar i brorsans kolonistuga i Tantolunden. Det var magiskt! Vi bjöd på västerbottenpaj, sill och nubbe. Och sjöng ”Hej tomtegubbar slår i glasen” för det var den enda svenska nubbvisa britterna kunde;)

Efter den ljuvliga lunchen blev det kaffe med jordgubbstårta. Det finns ingen som kan baka så fantastiska tårtor som min svägerska. Den här var gjord av marängbottnar, lemoncurd, grädde och jordgubbar och så sjukt god att vi nästan slogs om smulorna.

Ja, min helg var verkligen den bästa på länge! Så där fantastisk att man känner sig kär i själva livet nästan hela tiden. Jag har lagt minnena av den i mitt hjärta så att jag kan ta fram dem och njuta närhelst jag behöver.

Ljuvliga, ljuvliga Tantolunden i sommarskrud.

Lyllos mig som har en svägerska som kan baka sådana här goda tårtor!

Barfotabarn är de bästa barn som finns!

Den här keramikvasen från Rörstrand fanns på Läkarmissionen i Vinsta häromdagen. 30 spänn var prislappen på. Har dålig koll på värdet man kan inte tro annat än att den som köper den gör ett jätteklipp.

Jag är galen i barntyger från 70-talet! Och med galen menar jag verkligen galen. Jag får svårt att sitta still, jag blir fnittrig och det går rysningar av välbehag genom hela min kropp när jag ser motiv med John Blund eller Dunderklumpen på. Och som tur är hade mamma sparat lite tyger och sängkläder med just det motivet från min barndom. För de kostar inte gratis på Tradera direkt.

När mina två äldsta barn var små sydde jag varsin John Blund-kudde åt dem, som de släpade med sig överallt; till tv-soffan, landet, på resor. Nu när de blivit för stora för de barnsliga kuddarna har de slängt in dem i min klädkammare. Men där tänker jag minsann inte låta dem ligga, det är de alldeles för fina för. Samtidigt tror jag inte att min man är så sugen på att ärva dem … Frågan är hur jag ska återanvända dem så att jag kan fortsätta njuta av dem? Hjälp mig med idéer, snälla!

I dag ska jag inte skriva så mycket, utan bara låta bilderna tala. Jag tog dem i min favoritförort Vällingby sist jag var där. Är det snyggt eller är det snyggt?

… är att det ska vara billigt. Så tycker i alla fall jag. Men många tycks ha missat det. För ett tag sedan ramlade jag på vad jag trodde var en loppis på Vällingby torg. Men jag hade fel. Det var nämligen en förklädd antikbutik. Men hur ska man kunna se skillnaden? Det går inte. Inte förrän man frågar om priset och inser att det är omöjligt att loppisfynda, fattar man  att man blivit blåst. Jag önskar att man kunde kvalitetsstämpla loppisar. Som märkningen ”Äkta vara”, ni vet, som sitter på mat utan tillsatser. Bara de loppisar som är billiga, lite sunkiga, med en massa krafs och några små juveler får kallas äkta loppis. Resten ska märkas tydligt med ”Antikbutik”. Så tycker jag. Vad tycker ni?

En förklädd loppis i Vällingby. Terma-pannan som jag tänkte fynda för någon femtiolapp kostade nästan 500 spänn!