I går var jag med mamma och pappa och åt lunch i sensommarsolen i Vällingby. Varje gång jag är där slås jag av hur förbaskat snyggt det centrumet är! Jag gick i skolan i Vällingby när jag var tonåring men då hade jag inte alls vett att uppskatta dess skönhet, men nu är det så att jag kan åka dit och bara njuta. Men jag vet ju att det finns många andra snygga förorter och småstäder runt om i landet. Kan ni inte skicka in bilder på er favorit så att jag får se?

Delar av torget och Trappan, Vällingbys snyggaste byggnad. Kolla in formen, är den inte gudomligt snygg?De snygga gatstenarna ligger klassiska cirklar som går ihop med de runda fontänerna på torget. Med på bilden syns också mina nya Swedish hasbeens, som jag fyndade på loppis i helgen för en hundring.

I går var jag på kräftskiva hos mamma och pappa på landet. Gott och trevligt! Men jag tänkte bespara er kräftbilder för det har ni säkert sett nog av på Facebook. Däremot måste jag visa kryddkarsgruppen Familjen Pepparsson, av Anita Nylund för Jie Grantofta, som prydde bordet. Anita Nylund var dotter till Rörstrands chefsdesigner Gunnar Nylund och anställdes på Jie Grantofta i slutet på 50-talet där hennes kryddkar och burkar gjorde succé. Jag gillar det faktum att Anita Nylund har sagt att hon medvetet gjorde barnet i familjen till något som kan tolkas både som pojke och flicka (alltså en hen) och att mamman i familjen håller i plånboken för att markera att den nya tidens kvinnor skulle vara självständiga och tjäna sina egna pengar. Vilken modern kvinna hon var, Anita Nylund. Gillar’t!

I går blev jag kär. I ett kök. Ja, ska sanningen fram så blev jag kär i ett helt hus. Jag och fantastiska fotograf Angelica Söderberg var och gjorde ett Hemma-hos-reportage i Isabella och Martins fina retrohem i Finspång. Resultatet får ni se snart i ett magasin nära er, men här kommer en liten sneak peek från det söta köket.

Behind the scenes från gårdagens retroplåtning.

I går kom jag hem från några ljuvliga dagar i Köpenhamn. Å, vad jag älskar den staden! Den har verkligen allt! Puls, spännande arkitektur, sköna människor, ljuvliga loppisar och fantastiska designbutiker. Jag fick med mig hem en mängd härliga minnen och några fina loppisfynd, men också en ny kompis; nämligen Bojesens rara apa som jag trånat efter så länge.

Kaj Bojesen, som formgett den lilla apan, föddes 1886 i Köpenhamn och var egentligen framgångsrik silversmed. Bland annat vann han första pris i Milanotriennalen för sina stilrena Grand Prix-bestick. På 30-talet upptäckte Bojesen tjusningen i att även arbeta i trä och började då designa barnmöbler och leksaker. Den berömda djurserien med bland annat apan i teak och limbaträ, elefanten i ek och hunden i valnöt kom till mellan åren 1934 och 1957. Apan som kommit att bli den mest populära figuren i Bojesens djurserie designade han 1951 och den blev så populär att den ställdes ut på Victoria och Albert museum i London under början av 50-talet.

År 1990 köpte Rosendahl upp produktionen, marknadsföringen och försäljningen av Bojesens apa och hans djurkompisar. Fortfarande tillverkas de för hand, i Danmark, enligt Bojesens ursprungliga instruktioner, och fortfarande är de populära både som leksaker och konst – och inredningsdetaljer.  En nyproducerad, liten apa på 26,5 centimeter kostar cirka 1 000 kronor, medan den större varianten kostar på 60 centimeter kostar drygt 10 000.

Det finns en gudomligt söt liten grej här på landet som jag gärna skulle vilja veta mer om. Det är pappas gamla leksak, en skidåkare i trä med en knapp under som gör att den kan röra sig. Jag gissar att det är en 50-talsgrej, men egentligen vet jag inget alls om den. Finns det någon där ute som här en liknande eller vet något om den? Hör gärna av er och berätta mer.

Nu har vi lämnat stugan för några dagars hemmavistelse och jobb. Men innan vi åkte hade jag och tonåringen en diskussion om färgvalet i vårt lilla vardagsrum på landet. Hon tycker jag gått crazy på färger och vill att vi tonar ner det. Jag funderar över om det finns något jag kan kasta ut. Förutom tonåringen förstås;) Vad tycker ni?

En annan gammal goding som alltid stått i badrumsskåpet på landet är den här. Gissar att sjukvårdslådan är från 50-talet. Innehållet i är i alla fall från den tiden. Jag minns hur jag brukade älska att sitta och sortera förbandsmaterialet i den när jag var liten (kanske var det därför jag blev sjuksköterska?). Fortfarande är det en speciell känsla (och underbar doft) att öppna den gamla lådan, men nu är det yngsta dottern som organiserar i den medan jag sitter bredvid med mina minnen och ler.

Vilken tur att någon strukit orden ”steril” från förbandsduken från 1954.

På lördag kan ni läsa i Härligt hemma om Ulla Scheuers fantastiska textilier, som jag är helt frälst i! Den här snygga paradhandduken av Ulla, har min mamma satt på väggen i köket på landet. Jag älskar den! Vad säger ni, är den inte bedårande?

I dag ska jag inte skriva så mycket, utan bara låta bilderna tala. Jag tog dem i min favoritförort Vällingby sist jag var där. Är det snyggt eller är det snyggt?

I dag drog vi till bakluckeloppisen på Rosenhill med allt vi rensat ut under flytten. Så skönt att bli av med gamla, överflödiga grejer och se andra glädjas över att fynda det vi tröttnat på. Det blev en härlig dag i solen och en femhundring att lägga till sommarsemestern. Mina Kryss-tallrikar från Uppsala-Ekeby fick nya ägare, liksom de udda femtiotalsglasen och minstingens fina lackskor.

För en gångs skull shoppade jag inte upp förtjänsten, men två Lansett-koppar från Gefle och en Pyro-karott av Wilhelm Kåge, att ge till mamma, kunde jag inte låta bli.  Det kändes ändå okej eftersom det totala priset för dessa guldkorn blev fyrtio spänn.

Minstingen var en utmärkt försäljare. Särskilt för den som ville fynda. Allt kostade nästan gratis hos oss.

Två Lansett-koppar fyndade jag. Mina står i diskmaskinen så bilden lånade jag från Loppista.

Mamma har ärvt resten av Pyro-serien från mormor. Hoppas hon blir glad för karotten jag hittade. (Bild lånad från Wikipedia eftersom min karott är i disken).