Den här bilden tog jag vid 6.30 i morse. Men skenet bedrar. Vi hade inte alls en så fridfull morgon som det ser ut som. Utanför bild bråkar storesyskonen med varandra medan bebisen skriker och mamma springer runt och letar gympapåsar. Men lucialinnena var i alla fall strukna! Och alla kom i tid till sina firanden.

Nu sitter jag äntligen i lugn och ro med tända ljus, en sovande bebis på armen och en stor kopp kaffe framför mig. Det blev en bra dag, trots allt. Och till kvällen ska vi till grannarna och äta peppisar och dricka glögg. Det blir ännu bättre det. Ha en fin Lucia alla retromanians! Var rädda om varandra, och var särskilt rädda om era ungdomar ikväll! Se till att ni vet var de är, att de är nyktra och att de inte lämnar varandra ute i natten.

Lisa Larsons adventbarn

De här bedårande träskorna såg jag under min loppisrunda häromdagen. De var helt fel i storlek för mina barn så jag lämnade dem kvar åt en sommarsugen plutt med lagom stora fötter, eller någon som vill pynta med ett par schysta retroskor. Ynka 29 kronor stod det på prislappen.

Tänkte önska er en riktigt trevlig kväll med lite bilder från ett Halloweenjobb jag gjorde några år sedan. Själva slopade vi nästan allt läbbigt i år (förutom en utskuren pumpa och en liten häxa) och firade istället med tapas och kortspel, mysigt det med. Men nästa år slår vi nog på stort igen och då ska jag använda några av favorittipsen från reportaget nedan, typ marsipanfingrarna med mandelnaglar och näsblod på flaska. Det blir gott det!

Foto: Helén Bjurberg, Smink: Helén Bjurberg, Styling: Marika Friberg och Helén Bjurberg

Glömde att visa er den här grymt coola gåstolen som jag såg på Kyrkornas Secondhand i lördags! Den måste ju vara hur gammal som helst (någon som har koll på åldern?) men ändå så lik en modern gåstol i både design och funktion egentligen. Om jag inte missminner mig alldeles så stod det 350 kronor på prislappen och det känns ju inte som något överpris för en sådan raritet. Kan se framför mig en liten, söt bebbe åka runt i den i ett stort lantkök. Själv har jag köpt en bedårande, blå 70-talskärra som min lilla parvel ska få åka i. Men den står undanställd i förrådet så den får jag visa en annan dag.

I går fick Minstingen hjärnskakning efter ett fall i skolan så nu måste hon hålla sig på marken resten av terminen. Och precis som Madicken var hon tvungen att hålla sig hemma och lugn i dag, trots att det hände skojiga saker i skolan. Vår hemmadag hade riktigt retrotema. Först plöjde vi några avsnitt av den fantastiska serien ”Den vita stenen” och resten av dagen försökte vi lösa Rubikt kub, utan något vidare resultat. Nu ska vi baka kolakakor som vi ska äta alldeles för många av. Och i morgon hoppas vi att huvudvärken är bättre.

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 15 2013.

I veckan pratade jag med min väninna i telefonen. Hon var så stolt över sin yngsta dotter som just börjat sjunga i den lokala kyrkokören och skulle ha sin första konsert till helgen. Väninnan undrade om jag ville komma och lyssna. Naturligtvis ville jag det, svarade jag entusiastiskt, samtidigt som jag på några korta ögonblick färdades tillbaka till den tid då vår son Vincent sjöng i kyrkokören och vi också var trogna kyrkobesökare. Jag har ett särskilt starkt minne ifrån den här tiden. Det var tacksägelsedagen och vi var som vanligt i kyrkan för att lyssna till sonens skönsång.

Stolt som bara en mor kan vara såg jag på Vincent, 5 år, där han stod mitt i kören. Som ensam pojke, bland flickor med flätor och sidenklänningar stod han iklädd bästa finbyxor och lackskor. Visserligen hade vi inte hunnit borsta han kritvita, rufsiga kalufs, men jag var ändå nöjd. Vi hade ju faktiskt kommit i tid med alla tre barnen. Och dessutom haft med oss hembakade fruktkakor till kyrkokaffet!

Barnen började sjunga, tonerna ekade i den magnifika byggnaden och knappt ett öga i kyrkan var torrt. Men plötsligt var det något som störde den vackra bilden. I min sons högra hand fanns nu oväntat en neongrön, decimeterstor rymdgubbe. Kvävda fnitter hördes här och var ifrån publiken när utomjordningen började dansa i takt till musiken. Jag vred på mig lite obekvämt i kyrkbänken och undrade hur i all världen den kommit med till kyrkan. Sedan försökte jag gestikulera åt Vincent att stoppa ner gubben i fickan, men han var djupt koncentrerad på sången och den dansande rymdvarelsen och såg inte mig. Nåväl, tänkte jag och försökte bortse från prästens rynkade ögonbryn. Med lite god vilja kunde den kanske passa in. Som den heliga anden, eller något.

Efter tre sånger och lika mycket rymdgubbsdans var det dags för prästen att predika. Just den här gången hade hon bestämt sig för att låta barnen delta i hennes förkunnelse. Hon skickade runt mikrofonen i kören så att de skulle få kommentera och svara på frågor. Det kunde ha varit ett sött inslag i ceremonin, men något sa mig att jag borde vara en aning nervös. Detta något var en liten gosse med en grön alien i handen.

Dagen till ära fokuserade prästen naturligtvis på tacksamhet och efter några inledande fraser ville hon höra med barnen vad de kände sig tacksamma för. Mikrofonen började gå runt och de näpna flickorna log fromt och svarade: ”Att jag har mat på bordet”, ”Min snälla mamma och pappa” och ”Att vi har fred i vårt land”. Publiken var knäpptyst och vi kunde alla se hur stolta flickornas föräldrar kände sig. Med all rätt.

Mikrofonen nådde nu Vincent och jag kände mig plötsligt alldeles kallsvettig. Måtte han nu tänka sig för innan han svarar, bad jag till den högre makt i vars boning jag nu satt. Och nog tänkte han alltid. Han tänkte på precis det som gjort honom allra tacksammast.

– När jag fick krigargubbar i present, utbrast han med hög och klar stämma.

Snabbt sträckte sig prästen efter mikrofonen och mumlade något om att vi alla är olika, innan hon fortsatte sin predikan.

Strax efter den här konserten slutade Vincent i kören. Inte för att vi ville det, utan för att han själv insett att det var så vansinnigt tråkigt att stå stilla och sjunga. I stället började han att dansa 10-dans, en hobby där han, till vår stora glädje, varken hade händerna lediga för rymdgubbar eller någon mikrofon att prata i. Men jag kan sakna vår tid som flitiga kyrkobesökare, och ser väldigt mycket fram emot åt den kommande kyrkokonserten i helgen. Säkerligen kommer väninnans dotter att göra galant ifrån sig. Hon ska ha flätor i håret och sidenklänning, berättade hon. Och då brukar det ju gå alldeles, alldeles lysande.

I helgen var minstingen på loppis med sin kompis och hennes familj och kom hem, stolt som en tupp, med den här vasen. Jag lovade att lägga upp den på bloggen så att ni skulle få ta del av den. Nu när jag gjort det är frågan var i hela friden den ska stå … För om jag uttrycker mig milt så är den fina vasen kanske inte riktigt i min smak. Dessutom undrar jag om det är en skadskjuten fågel eller en säl som ligger på toppen.

Eller vad säger ni? Är 1136 kronor plus 69 kronor i frakt ett rimligt pris för den här babysittern?!

Ja, jag tror det va? Men det tål att upprepas. Fasen, vad bra det är att kunna köpa sådant som folk vill bli av med. Och sälja av sådant man själv tröttnat på. Eller hitta sådant som utgått, som inte finns att få tag på längre eller sådant som är unikt. Toppen, för miljön, plånboken och humöret. Igår var vi och köpte ett par superdupersnygga och sprillans nya Dr Martens till minstingen. En tjej som hade råkat köpa för små skor till sin egen dotter när hon var i London så då fick vi fynda dem för halva nypriset. Så jäkla bra!

Men en av de bästa saker att köpa på Blocket är inte kläder och skor, utan hör och häpna, Ikeamöbler. Du som inte har testat det än, gör det! Du kan bara kolla upp i Ikea-katalogen eller på nätet vad du är ute efter. Måtten på produkten har du där så att du kan planera och mäta hemma. Sedan söker du bara på produktens namn på Blocket och så kan du välja själv om du vill ringa på den billigaste eller den som ligger närmast. Och det bästa av allt, du får den färdigmonterad och slipper ligga där på golvet och skruva ihop den. Fiffigt va!

Efter en lång och varm jobbdag packade vi picknickkorgen och drog ner till stranden med våra trevliga grannar för en fika och kvällsdopp i solnedgången. Så mysigt! När vi sedan kom hem kröp vi ner i soffan allihop framför en ask med chokladpraliner och kultprogrammet Tårtan på dvd. För er som inte sett Tårtan sedan 70-talet rekommenderar jag er att köpa den och kolla någon kväll. Tänk vad roligt det kan vara med lågbudget, lösnäsor, gräddkladd och improviserade repliker!