Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Dags för Veckans design och i dag tänkte jag att vi skulle nosa lite på en av mina absoluta favoritdesigners, Verner Panton. Texten har tidigare varit publicerad i Aftonbladet Härligt hemma:

Populära Panton

Han har blivit känd för sin förkärlek till plast och med sitt färgstarka, lekfulla, futuristiska uttryck skiljer han sig markant från all annan stilren, blek och avskalad skandinavisk design. Panton är katten bland designhermelinerna.

Verner Panton föddes i Danmark 1926 och utbildade sig till arkitekt på Konstakademin i Köpenhamn, där han tog sin examen år 1950. Kommande år kom han att arbeta för Arne Jacobsen bland annat med att utveckla Myran-stolen. Men när han 1955 startade sin egen designbyrå och tre år senare, 1958, fick sitt genombrott med fåtöljen Konen, var han långt ifrån sina samtida designkollegor i sitt uttryck.

Panton var pionjär på många sätt. Han blev först med att skapa en uppblåsbar stol och lyckades också med vad många andra formgivare bara drömde om; att gjuta en stol i ett helt stycke plast. Pantonstolen tog honom tio år av utvecklingsarbete innan den kunde sättas i produktion. När den slutligen presenterades blev den en omedelbar succé och femtio år senare, tillverkas denna designikon fortfarande. Dessutom av samma möbelföretag som Panton inledde sitt samarbete med år 1963.

Panton har skapat allt från lampor, mattor, tapeter och möbler till hela miljöer och konstellationer och blivit mångfaldigt prisbelönt för sin otraditionella formgivning. 1963 utvecklade han också Pantone, ett färgsystem som fortfarande används inom en rad olika branscher över hela världen.

Några år före sin död ritade Panton stolen Vilbert för Ikea, men stolen blev ingen succé och den togs snart ur sortimentet. Den begränsade upplagan har dock gjort att stolen blivit eftertraktad på senare tid och idag får du betala upp emot fyra tusen för ett exemplar. Att jämföra med de 675 kronor den kostade på möbelvaruhuset 1995.

Pantonstolen

Vilbert

Konen

Bilder från Bukowskis

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Du har garanterat sprungit på det genom året, det danska 60- och 70-talsporslinet med konstnären Björn Wiinblads storögda, rundkindade kvinnor med blommor i håret på. Mig har det passerat ganska obemärkt, tills alldeles nyligen, då jag upptäckte att jag tycker det är väldigt charmigt. Därför blev jag också glad när jag såg att Rosenthal bestämt sig för att plocka fram godset med de ljuva damerna på igen, fast nu i mer uppdaterade färger och former. Till hösten kommer produkterna att komma och priset blir från cirka 100 DKK styck. 

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Den här fina katten fyndade jag på loppis i helgen. Jag kände att det egentligen var utanför mitt kunskapsområde, men anade ändå att det var en Laurids Lönborg, så jag chansade och köpte den för trettio kronor. Senare fick jag också bekräftat av en Instagramkompis att katten var från Laurids Lönborgs så kallade Pride Ceations.

Laurids Lönborg var visst en dansk grossist som knöt till sig danska formgivare på 50- och 60-talet. Företagets prylar har gått från att vara helt ute till att vara superheta samlarobjekt. Framförallt är det storblommiga burkar och brickor som går hem i stugorna, men på senare tid också föremål som min katt, gjorda i papier mache. I dag kan de kosta flera hundra på nätauktionerna så mina trettio kronor var nog ett klipp även om min man och jag inte förhandlat klart än om den ska få bo kvar eller inte.

I dag gick Fyran och jag på vår första loppis ihop. En halvtimme orkade vi bara med i trängseln på Kyrkornas Second handbutik, men jag tror bestämt att han hade lite nybörjartur för vi hittade både en Koldburk, en Palavas och ett litet gulligt skålset på den tiden. Koldburken var kanske inget superfynd för 50 spänn, men en stor Pala för 25 var ju riktig billigt. En stor syltburk (dock utan lock) av Marianne Westman för 60 kronor lämnade jag kvar för någon lycklig samlare att fynda. Men då får ni vänta till den 9/11 för nästa lördag är det höstlovsstängt.

Fyran och jag på loppispremiär.

Våra grymma fynd. Nybörjartur eller skicklighet?

Den här Westman-burken för 60 spänn lämnade vi kvar.

En vacker dag ska jag börja samla på Kold-burkar. På en fin hylla ska de få stå, färgglada och fina. I mängder. Men jag är inte så säker på att min man längtar direkt till den dagen, så jag låter den dröja lite. Tills vidare njuter jag av den enda Kold-burken jag har. En megastor, fin och gul som jag förvarar flingor i på landet. Den räcker ganska långt.

Jag behöver en till! Två är ett par, tre är en påbörjad samling. De söta Hoptimisterna köpte jag såklart i Danmark när vi var där, och trots att de bara bott hos oss någon vecka så har de redan spridit en massa glädje och skratt, bland både stora och små här hemma. Vi har haft ett kalas och en middagsbjudning på den tiden och alla våra gäster har lyckats hitta de små figurerna på bänken i vardagsrummet och gett dem ett lätt tryck på det huvudet, och sett dem skrattande hoppa upp och ner i glädjeyra.  Hoptimisterna formgavs redan 1968 av möbeldesignern Gustav Ehrenreich, vilket man kan ana på de små figurernas tidstypiska, sprudlande färg, form och funktion. Nu har de glada figurerna återlanserats i ett samarbete mellan designern Lotta Steffensen och Ehrenreichs son Jörgen, men fortfarande efter originaldesignen av Gustav Ehrenreichs. Jag kan knappt vänta på att fylla på min rara samling. Näst på tur står en turkos med öppna ögon.

Det är helt okej att skrika av avund nu. Det skulle jag ha gjort om det inte råkade vara min fina burk. Jag köpte den på loppis i Köpenhamn. Visst är den fantastisk?! Tror sällan att jag sett en så snygg burk faktiskt. Trettio spänn kostade den. Löjligt lite för den pärlan. Skicket är toppen också. Och prislappen från när den var ny satt kvar. 4.49 danska kronor.

Jag är verkligen emot droger, tro inget annat, men trots det gillar jag verkligen Köpenhamns stadsdel Christiania riktigt skarpt. Det bor nog en liten hippie i mig (om det finns drogfria sådana) för jag njuter verkligen av atmosfären och stämningen innanför portarna till denna fristad. Att det dessutom var loppis när vi var där för några dagar sedan gjorde ju inte saken sämre förstås. Jag hittade en fin burk av Lena och Al Eklund, för Laurids Lönborg A/S, och eftersom det var semester så fick jag köpa den, trots att jag egentligen har burkköpstopp. Vilken lycka!