Arkiv för November 2019 - Sida 1 av 3

Lär dig säga ”stopp” på Novemberkåsan

”Det gäller att vara disciplinerad, hård och principfast”, säger enduromästaren Anders Eriksson i boken Skjortan rätt ut och berättar om lopp som endast bestått av stenrösen, mossar, dynghål, krondiken, snorhala rötter, branta backar och kladdig lervälling. Där han tvingats ta i så han fick blodsmak.

Terrängen var ofta så otillgänglig att arrangörerna måste placera ut helikoptrar på strategiska platser, men som han säger: ”Livet gick, enkelt beskrivet, ut på att ständigt försöka att föra fram motorcykeln ännu snabbare under alla typer av förhållanden.” Att i beckmörker bara bege sig ut och nöta, i många timmar, där underlaget ofta var en bottenlös sugande svart gyttja och inte sällan behövde han paddla fram med motorcykeln. I 32 mil.

Anders Erikssons bästa tips till att inte ge upp eller duka under av de negativa tankarna är att säga ”stopp” högt för sig själv.

Det där måste jag uppleva innan jag dör, tänkte jag och stack till Uddevalla för att gå på Novemberkåsan.

Enligt tripadvisor finns det bara pizzerior i Uddevalla. Och en Kerstin på torget. Som tur var hade jag matsäck, för jag kunde bara tänka på Peter Wahlbecks standup om Pizzeria pingvin där någon fått en pingvin i nätet och en fiskarkompis till pizzaägaren säger Vad ska vi göra med den, det är mycket kött. Vi flår den och lägger den på kebaben.

Medtag egen toa-rulle (med bindestreck) var det enda matnyttiga som stod på kåsans sajt. Så det gjorde jag och begav mig, som något slags Hunter S. Thompson möter Åsa-Nisse, mitt i natten rätt ut i skogen där 50 000 motorintresserade aspackade män hade samlats. Som en rockfestival fast i november. Kåsaradion spelade Kenneth & the Knutters Som en riktig man på repeat.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Rädd för att krossas av en motorcykel. Rädd för det totala mörkret.

I morgon är det Novemberkåsan i Eskilstuna. Åk dit och lär dig att säga ”stopp” när dina tankar hakar upp sig i besvärliga hjulspår.

Glöm inte stövlar, reflexväst och pannlampa.

Sommaren jag inte åkte till Runmarö

Frilansmöte. Vars budskap omöjliggör en enda tanke som inte handlar om alternativa yrken för en gammal dö kärring utan utbildning och en eländig sjukdomsbild som utesluter en heltid utan daglig sovpaus.

Kan man ställa in en säng i klassrummet om man lyckas få ett kneg som lärarvikarie?

Kan man ligga och vila tillsammans med gamlingarna man sköter?

Under mötets paus mumsar alla på bullarna som kulturchefen tagit i. Det skulle han aldrig ha gjort eftersom han inledde träffen med att berätta om vinterkräket från helvetet.

Lite för mycket information, muttrar en kritiker innan han sväljer vetemjölet.

Då kommer en skribent fram till mig och säger att det var hon som fick hyra Författarförbundets stuga på Runmarö. Den som jag i sista stund avbokade.

”De sa att du hoppat av på grund av bacillskräck”, säger skribenten.

Jag överrumplas för det var säkert femton år sedan jag inte åkte till Runmarö. Sedan blir jag illa berörd för det är så obehagligt när folk pratar om en, och dessutom om sådant som inte är sant.

Förvisso HAR jag bacillskräck men det är ju inte så att jag inte kan vistas i sommarstugor på skärgårdsöar.

Tänk om de som skojade om min bacillskräck istället fick reda på sanningen om varför jag inte åkte till Runmarö. Den om släktingar som på en helt bisarr nivå skulle lägga sig i och menade att ön inte lämpade sig för småbarn, trots att de inte ens har barn och inte kan veta exakt var det lämpar sig att ha glin. Och eftersom de inte slutade tjata om att det inte gick att ha småbarn där så valde jag som ett fuck you i versaler att avboka stugan. FÖR ATT DET INTE GÅR ATT HA SMÅBARN DÄR. Som ett ”Okej ni vet bäst, ni vet alltid bäst och trots att jag inte ens har sett stugjäveln ifråga avbokar jag och sitter istället inne i min lägenhet på nedre botten dit solstrålarna aldrig når”.

Så nu vet ni det. Tyvärr har det exakt noll procent med bacillskräck att göra.

Jag blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på den där sommaren. Då jag inte åkte till Runmarö.

 

När jag blev sedd av Märtha Louise

Jag som inte är så mycket för kungligheter blev nyligen helt golvad av den norska prinsessan Märtha Louise. Vi skulle vara med i olika TV4-program och satt och väntade backstage varpå jag självklart gick fram för att hälsa och be om en bild. En klockren insta-bild, tänkte jag och kände mig inte lite dum för att jag var så falsk.

Prinsessan sa trevligt att det gick jättebra att fotas, men tyvärr var det för mörkt och hon skulle in i sändning.

”Vi tar den efteråt”, sa hon och jag förstod att där rök min chans att insta-skryta med en prinsessa.

Men så kom hon fram efter teveintervjun och frågade om vi skulle ta bilden. Och efter ytterligare en stund, innan hon skulle gå kom hon för att säga att det var trevligt att träffas.

Hon gick bara fram till mig, ingen annan i rummet. Det fanns absolut ingen anledning för henne att göra det. Dessutom hade jag ju varit så fräck och bett om en instagrambild.

Kanske kände hon som högsensitiv att jag är likadan? Att jag också känner av och blir extremt påverkad av andras sinnesstämning. Befinner jag mig i ett rum fullt med berusade människor blir jag också det, utan att dricka en droppe. Tjuriga och missnöjda personer sänder ut sådan jobbig energi att hela min dag sabbas. Sura emojis blir till och med en för stor belastning.

I sin bok om högkänsliga barn – Sensitiva barn – kallar Märtha Louise dem för framtidsmänniskorna. Att ständigt förnimma förändringar och detaljer är en superkraft. Vi måste se de barnen som våra läromästare.

Jag tycker att Märtha Louise gör en fantastisk gärning när hon på ett mycket personligt sätt berättar om sina svårigheter. Hon förklarar, hon lyfter frågan, hon hjälper många som känner likadant, som i hela sina liv upplevt sig vara fel utan att förstå varför.

Tänk om vår kronprinsessa Victoria gjorde det med sina ätstörningar? Särskilt nu när fasaderna inom uthållighetssporterna rämnar och vikthetsen kommer ut. Där skulle Victoria kunna göra en enorm insats.

 

Snart handlar den dolda kvinnosjukdomen om mig

Inom två månader skrumpnar min sköldkörtel ihop på grund av en radiojodbehandling mot giftstruma och jag blir hypo och måste äta Levaxin for life.

Inom två månader blir jag en av alla 500 000 svenskar som lider av underaktiv sköldkörtel. Inom två månader kommer alla de där löpsedlarna om ”den dolda kvinnosjukdomen” handla om mig och jag har så klart lusläst allt om problemen med Levaxin, bland annat myxödem som gör så att kroppen svullnar upp. Tjugofem kilos viktiguppgång trots att man äter bra kost och tränar mycket, och ovanpå det en sådan extrem trötthet och hjärndimma att man inte orkar jobba.

Jag är fullständigt lamslagen av skräck. Tänk om jag blir en av alla de som inte mår bra trots Levaxin och måste lägga all min vakna tid på att hitta en läkare som skriver ut det där naturliga svinhormonet? Och tänk om jag ändå inte mår bra på det?

Jag läser Karin Björkegren Jones nya bok om sköldkörteln, och blir lättad av de sansade råden som att läkare borde skriva ut paus på recept och ge livsstilsråd som vila, egentid och periodisk fasta före piller.

Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag trots att jag joggar varje dag ändå måste lägga en massa pengar på preparat som ska lösa upp fibroserna, det vill säga fettansamlingarna? Eller hålla på med de där tinkturerna av citronmeliss och gurkmejashots.

Gurun och mediet Anthony William skriver i bestsellern Sköldkörtelns hemlighet om livsberikat vatten som en effektiv metod mot sköldkörtelproblem. Man ska tömma handen man fyllt med ljus i ett glas vatten samtidigt som man säger ”ljus”. ”Änglarna runt dig ser vad du gör och assisterar dig i ljussamlandet.”

Man kan även stärka sköldkörteln med hjälp av en övning som kallas ”fjärilens solbad” som går ut på att fylla körteln med läkande energi ända in i cellerna. Jag som snart saknar sköldkörtel får veta att fjärilar kan flyga trots trasiga vingar.

Jag vill så gärna tro på anden! Och på änglarna! Jag går med på vad som helst bara jag slipper må dåligt.

 

Årets julklapp borde vara en vän

Du har varit ensam så länge att du inte ens är mänsklig längre, skriker Robert Pattinson till Willem Dafoe i The Lighthouse och det enda jag kan tänka på är hur nära biografen ligger Skanstull där en äldre man nyligen hittades död.

Av posten på hallmattan att döma utgår polisen från att han legat där i tre år. Radion har stått på hela tiden.

Man får hoppas att det var P2, då hade Förklädd gud spelats ofta för den döde mannen som varken familj eller grannar saknade. Inte ens någon vårdpersonal trots att det sägs att han hade ”en sjukdomsbild”.

Mitt under Andra världskriget, på kvällen den 1 april 1940 hade Gullberg/Larssons Förklädd gud premiär i Sveriges Radio. Gullberg tillägnade verket ”de svaga” i världen. Åtta dagar senare intogs Norge och Danmark.

Robert Pattinson och Willem Dafoe i The Lighthouse är i själva verket en och samma person. Som blivit galen av isolering och mörker. Som blir så rasande på den ynkliga fågelns rop på hjälp – den ensamma fågelns uppgivenhet påminner om hans egen – att han slår ihjäl den enögda måsen. Den enögda måsen som vakat över honom, varit hans enda vän där ute på fyren så långt ut i havsbandet att ingen vill jobba där.

Förklädd gud är lika känd som den är vacker. På svenska kyrkans hemsida skriver en Anders Palm att musikstycket var tänkt som ett försvar för kärlekens möjlighet i en ond tid.

Vi är ensammare än någonsin, det är bara en tidsfråga innan Sverige tar efter Storbritannien och får en ensamhetsminister. Vår tid är ondskefullare än på mycket länge och djupt ironisk blir då årets julklapp. Stoppa undan mobilen och umgås, lyder de förnumstiga råden.

När just mobilen kan vara något som bryter en människas ensamhet. Som förhindrar isolering som kan leda våld och död.

Årets julklapp borde istället vara en vän. Eller varför inte ett leende?

Plocka upp mobilen ur den där lådan. Ring någon i dag. Skicka en glad emoji. Var någons enögda mås och vaka inte bara över dina närmaste.

 

 

Därför ska du inte titta på Vinterstudion

I morgon klockan tio smäller det. Mysiga stickade lusekoftor. Stora färgglada mössor. Sprakande brasa. Ymnig snö. Timmar av meditativ längdskidåkning alternativt adrenalinstickigt störtlopp. Förstafrukosten övergår i andrafrukosten som övergår i lunch. Värsta myset. Sedan kan man lika gärna börja med middagen. Eller göra sig i ordning inför festen man är bjuden på.

Städa och fixa hemma kan man göra sedan.

Jag menar så klart Vinterstudion. Som förlamar stora delar av befolkningen i flera månader.

”Jag gör det sedan!” måste vara den vanligaste kommentaren i många hem under Vinterstudion.

Tyvärr så innebär detta ”sedan” att någon annan måste göra allt. Förmodligen en kvinna.

Om alla gick upp klockan fem skulle man ha hunnit alltifrån storstädning till två nittiograderstvättar till röjning av garderober och storkok (till veckans matlådor) lagom till när Vinterstudion börjar, tänker jag magsurt. Och om alla hjälpte till skulle lägenheten bli salongsfähig, till och med gå att instagramma. För att inte tala om vilka roliga middagar vi skulle kunna ha.

Det kanske man kan ha ändå, ingen bryr sig om ett sunkigt hem, kanske du tänker.

Men det gör jag. Att bjuda hem folk till ett dassigt kök är för mig som att lägga ut mina skitiga underbrallor på Plattan. Eller instagram.

Återstår då att försöka få vissa personer att gå upp tidigare och jag bläddrar lite håglöst i bibeln i ämnet, Robin Sharmas 5 am club.

Men jag tycker att det är något oskönt med guruns snack om hur DU ska glänsa och ”bygga upp ett imperium” genom att titta på andra som genom att ha gått upp ”i segertimmen” glänst och ”byggt upp ett imperium”. Storheter som Hemingway, Mozart, Beethoven, och alla framstående entreprenörer med Steve Jobs i spetsen.

Vad sägs om att gå upp klockan fem för att öka vardagstrivseln och bistå andra? Tillsammans.

Jag går inte upp klockan fem för att bygga ett imperium. Jag går upp klockan fem för att hjälpa andra att må bra. Och det gör man inte genom att softa framför Vinterstudion.

När springmasken är det bästa straffet

De är vita, en centimeter långa och kommer ut på kvällen. De myllrar i ficklampans sken. De sprids obönhörligt via ALLT. Kläder, lakan, handdukar, prylar för att inte tala om husdjurens päls. Äggen lever upp till två veckor och du kan alltså smittas endast genom att andas in lite damm. Ingen kommer undan.

Det var inte zombieapokalypsen som skulle ta oss till slut. Utan springmasken, som nu förökar sig lavinartat eftersom den receptfria medicinen är slut – sedan två (!) år. Vilket gör att desperata föräldrar vallfärdar till landets redan fullbokade eller slutkörda eller varslade läkare för att be om den receptbelagda medicinen för att slippa klådan och bli av med de där otroligt äckliga maskarna som krälar på den där tejpbiten och som hela tiden kommer tillbaka och tar över ens liv.

Ekot rapporterar om att det ökade antalet läkarbesöken kostar upp till 125 miljoner kronor. Parasitolog och professor Staffan Svärd säger att om alla läkartider bokas upp av springmasken så finns det ingen tid för de som är allvarligt sjuka, så det är klart att det påverkar hela vården.

Själv tänker jag att det är kanske nu folk äntligen slutar söka vård i onödan?

Handen på hjärtat, visst har du någon gång gått till läkaren fast du innerst inne vet att du inte borde? Att du tagit viktig läkartid från de som är sjuka på riktigt? Kanske små barn.

Visst har du läst något otäckt på Google och sedan inte kunnat släppa tanken på att du nog också har de symptomen?

Fråga vilken läkare som helst så kommer du få höra historier om alla som söker vård för åkommor de inte har, men som tar vårdens tid och resurser i anspråk och som sedan drabbar de med verkliga sjukdomar.

Fundera sedan över varför läkaren inte var den trevligaste jeppen du träffat. Om det månne beror lite på dig själv som gick dit i onödan?

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rätt gött straff. Springmasken är kanske det bästa botemedlet mot hypokondrin.

 

Ulf Lundells böcker är fulla med nycklar

Jag läser Ulf Lundell i en bil. Regnet Jackson Pollockar ner hela jävla vindrutan. Det har jag snott från en bok. Jag lyssnar på Ólafur Arnalds Take my leave of you. Det är så himla fint det där ska vi träffas vid solnedgången, den sista gången som ett par. Det passar till Lundells bok.

Han skriver om skilsmässan, ensamheten, åldrandet. Man får lov att hantera det hela. Det levda livet.

På lördagsmarknaden köper han två kilo gamla nycklar för en femhundring.

Magnolian vill spränga sig rosavacker. Slån vill bomba ut sig vita och pregnanta. Vitsippor vitsippor vitsippor. Inget är så svårt för människan som att leva. Men även den som levt sönder sina drömmar måste ha en dröm. Inse följderna av nödfallet.

Kvällarnas tevetittande är som att äta sopor.

Många till salu-skyltar på bygden.

Oönskad ensamhet lika farligt som att röka.

Maten smakar ingenting.

Vi fortsätter. Varför vet vi inte riktigt.

Krämporna. Hur gamla vi blivit. Allt är numera minst elva år sedan. Sedan är det jul.

Vad dugs? Vi är ensamma. Kan vi inte nöja oss med det? Och så vidare.

Kan man hantera ett levt liv själv? Man kan ledsna.

Rödbetsbiffar. Gick och hämtade salt. Dags att göra kväll. Han saknar ringen. Allt svunnet. Tranor som nattflyger. Lite magiskt.

Varför vill vi över huvud taget ha varandra när det ändå går åt helvete? Att göra en äppelkaka till sig själv. Det är bara att ta fram dammsugaren. Den mänskliga värmen. Sådant slöseri med kärleken. Vi åker till månen och hittar damm. Det är vi.

Vill man leva får man ta på sig tvånget.

Han skulle verkligen behöva prata av sig. Men den han pratar med är skogen. Ända sedan han var barn har han varit bekant med duvhöken och sparvhöken. Mest sparvhöken. Hasselhängen. Syrenknoppar. Vita videsvansar. Myggdans invid idegranen.

Vill över huvud taget inget. Nattviol. En dag är vi borta igen. I vår egen förödelse.

Det levda livet.

Det är något med hur Ulf Lundell skriver. Det är så jävla fint.

Nycklarna. Det är onekligen något med nycklar. Han böcker är fulla av dem.

 

Petter Stordalen och Max Martin ger samma råd

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir i alla fall alltid otroligt illa till mods när många ogillar en person. Efter gårdagens krönika fattar jag att ni inte gillar Petter Stordalen. Och då är ogilla ett för svagt ord.

Petter Stordalen är en fåntratt och en fjant. Han är fejk. Han klär sig töntigt. Och hans usla bok borde dras tillbaka.

Jag har aldrig träffat Petter Stordalen, kommer aldrig träffa honom och vet inte om han har gjort eller kommer göra några förkastliga saker. Men jag har lagt tid på att läsa hans bok Äntligen vardag – älska måndagar och uppnå dina mål och tycker att det finns en hel del bra råd i den.

Till exempel att man inte behöver vara smartast, utan att det handlar om att omge sig med personer som är kompetentare än en själv. Det är viktigt att samarbeta och lita på andra, ha tillit och visa förtroende. Det är bra att vara naiv. För att komma långt måste man vara extremt målmedveten och jobba jämt, vilket gör att man tyvärr måste försaka familj och vänner.

Petter Stordalen säger ungefär samma saker som stjärnproducenten Max Martin i Johar Bendjellouls fantastiska Dagens Nyheter-intervju. Samma stora ord om den viktiga naiviteten och att alltid jobba med smartare människor.

Men Petter Stordalen är ”ute” och en ”tönt” och Max Martin ”inne” och någon att se upp till. Just nu, i alla fall.

Själv gillar jag det Petter Stordalen skriver om att man inte ska följa sina drömmar, för då kommer sådant man aldrig drömt om gå i uppfyllelse. Även jag älskar måndagar för att de är livet.

Dessutom tror jag på det tomten säger i den nya – helt fantastiska – Netflix-julfilmen Klaus. ”A true act of goodwill always sparks another.”

Är det inne eller ute?

Och det som Mark Levengood säger i ett av sina Tankar för dagen i P1 är så himla sant: Vad bra det vore om alla istället för att tänka hur de ska LEVA lyckliga i alla sina dagar tänkte hur ska vi GÖRA varandra lyckliga.

Mark Levengood är alltid inne.

Därför ska du inte vara snabb på mejlen

”Svara på mejl med en gång. Alla blir nämligen imponerade av att få svar snabbt”, skriver superentreprenören Petter Stordalen i boken Äntligen vardag – älska måndagar och uppnå dina mål.

Han menar att vara snabb på mejlen är superproffsigt och effektivt. Det skapar ett omedelbart förtroende och signalerar att man är ordentlig och har koll. ”Dina kunder kommer att bli imponerade, eftersom det skiljer ut dig från mängden”, fortsätter han.

Jag är blixtsnabb på mejlen. Oftast betar jag av dem så fort de kommer.

Dessutom brukar jag svara jättetidigt på morgonen, på helger, på julafton och fan och hans moster. Jag har alltid mejlprogrammet öppet och uppdaterar ständigt. Medan jag skriver och läser.

Det har inte tagit mig någonstans. Uppdragen har inte direkt rasat in. Utan dem har jag fått tjata till mig, som en sinnessjukt jobbig människa. Jag är smärtsamt medveten om hur påfrestande jag är.

Ni som känner mig kan ju tänka er hur det är att alltid behöva vara inne i min kropp och hjärna. Jag är som en duracellkanin utan diagnos, där min energi leder till en hypereffektivitet av ett militäriskt slag. Det vill säga att jag kommer för tidigt, tappar aldrig bort något, glömmer aldrig något, lämnar alltid in uppgifter och betalar räkningar i tid.

Jag kan sitta och nöta framför datorn i timmar. Jag är snarare oluststyrd än luststyrd. Jag kan gneta med astrista saker dagar i streck. Stamina är min bästa gren.

Jag övertygad om att min snabbhet stressar andra. Får dem att känna sig dåliga och långsamma. För att jag är så intensiv och energisk. Och idérik!

Folk tänker: ”Herregud vad hon är full av idéer, men det blir bara en massa merarbete, det orkar vi inte. Vi tar någon annan som är lite softare.”

Jag skulle aldrig ge rådet att svara snabbt, utan försöka vara lite mer mänsklig och sansad. Extremt få människor mår bra av speedade, robotaktiga personer.

Nu för tiden försöker jag tvinga mig att vänta minst ett par timmar med att svara. Det går sådär.

 

Sida 1 av 3