Att ge av sin tid är den ultimata julklappen

Man brukar skratta åt mig för att jag inte förstår konceptet gåva. För att jag tycker det är mer praktiskt att köpa sådant folk behöver och de då vet vad de får.

Tihi! Visst är jag lustig.

Men det är extremt otäckt att vi som lever i överflöd ska ge bort en massa skit till folk som redan har allt. Och det svider så när presenten bara blir liggande.

Då är det faktiskt bättre att plocka bort överraskningsmomentet och låta personerna välja något de vill ha och VET att de kommer att använda.

Dessutom mår jag fysiskt dåligt av att behöva underordna mig en regel som säger att man ska ge en gåva en viss dag. När det är mycket bättre att ge grejerna när något är urväxt, slut eller trasigt. När en ny efterlängtad bok kommer.

Prestationsångesten kring att ge ”rätt” saker är också mördande. Du är en så bra partner eller mamma som de presenter du ger. Blä! Jag löser det genom att alla får skriva upp exakt det de behöver och sedan köper jag det. Punkt.

Jag vägrar tillåta mig att må dåligt på grund av något så ointressant som julafton.

Det är även en plåga att behöva öppna paket framför andra med allas blickar på en och all energi går åt till att försöka anlägga rätt reaktion.

Har ni tänkt på att jag i själva verket kanske förstår konceptet gåva mer än alla andra? För att jag vill ge sådant mina kära faktiskt vill ha och kommer att vårda och älska och slita ut tills det går sönder? Tänk om DET i själva verket är en bättre gåva än en random överraskning som bara ligger i en garderob innan det kastas?

Och varför måste en gåva alltid vara en ”grej”?

Att någon ger av sin tid måste väl vara den ultimata gåvan? Någon som tar sig tid att lyssna. Eller läser något man skrivit.

Eller kanske låter alla få vara som de är. Inte tvingar in folk i de gängse accepterade mönstren.

Att älska någon trots att hen inte är som alla andra.

Att älska någon trots att hen kanske har egna sätt att leva på.

Det finns inte bara ett sätt.

Det finns olika.