Mitt Jean-Claude Arnault-moment

Nu har jag också läst boken alla pratar om. Klubben. Av den enastående Matilda Gustavsson.

Jag har liksom alla i kulturbranschen mitt eget Jean-Claude Arnault-moment. Eller de är i själva verket många och handlar inte direkt om mig. Utan om mina dåvarande vänners syn på honom.

Jag har aldrig pratat med Arnault men desto fler pratade om honom.

Arnault befann sig i början av nittiotalet ofta på samma uteställen som jag. Så fort han kom in i rummet reagerade alla. Och sett i dagens ljus är det naturligtvis otäckt att en man som alla visste betedde sig illa mot kvinnor möttes av en sådan stark beundran.

Arnault var definitivt kult. Någon att se upp till. Det var uppenbart coolt att bete sig som han.

Själv är jag lika medskyldig som alla andra till att ingen vare sig sa ifrån eller stöttade kvinnorna. Jag löste obehagskänslorna genom att helt enkelt se till att aldrig vara på platser där övergrepp och mobbning ägde rum, vilket på den tiden var på i stort sett alla arbetsplatser och tillställningar med alkohol och/eller droger.

Jag valde att bli frilans för jag visste att jag aldrig skulle kunna hävda mig eller ta mig fram på ett arbete där samma regler som i skolan gällde. Det vill säga att bara prata med dem som ”var någon”, samt att gå med på ”spelet”, vilket var synonymt med att bli illa behandlad.

Det har gjort mig förskonad, jag har aldrig befunnit mig i en yrkesmässig beroendeställning till tafsande män. Jag har helt enkelt bara kunnat gå hem om situationen blivit alltför obehaglig.

Det allra sorgligaste i Klubben är den gamla teveintervjun som Matilda Gustavsson avslutar boken med. Där Arnault säger att det enda som skrämmer honom mer än döden är att inte lämna något avtryck och ”försvinna utan att ha fått en historia”.

Men nu får Arnault sin historia och han kommer för alltid att bli ihågkommen. Som den extremt våldsamma och farliga serievåldtäktsman han var.

Och alla vi som tysta stod och tittade på hade kunnat ändrat på den berättelsen.