Om jag ändå fick amputera foten

”Jag ser att du har det besvärligt”, säger min nya fotläkare.

Det är nog jordens underdrift, tänker jag glatt. Men jag är glad för att jag för första gången känner mig sedd av en läkare. Och då menar jag inte sedd som av min förre och nu döde husläkare som alltid sa att jag var Stockholms snyggaste medieperson.

Dessutom sa han jämt att ”du förbränner fett genom att bara sitta på en stol”, utan att kolla upp några sjukdomar som är förknippade med viktnedgång.

Trots att jag är lekman skulle jag kolla diabetes, kortisolnivåer, sköldkörteln och inflammatoriska tarmsjukdomar. Men det behövdes inte, sa läkaren, ”du kan inte ha någon allvarlig sjukdom för då skulle du inte ha kunnat få tre barn”.

Så graviditet är en garant för friskhet? Lär man sig det på läkarlinjen?

Inga prover togs någonsin. För jag var ju så frisk, smal och snygg. Smala och snygga är aldrig sjuka. Det måste vara det första en läkarstudent lär sig.

Men nu har jag alltså för första gången träffat en läkare som inte håller på och käftar emot och hela tiden påtalar att jag INTE är sjuk, INTE mår dåligt, INTE har några problem.

Varför är läkare så rädda för att bekräfta en patients dåliga mående? För att patenten inte ska kräva en massa kostsamma prover? Eller en sjukskrivning som gör att Försäkringskassan kommer att förpesta livet för läkaren i fråga?

Dessutom bekräftade fotläkaren min överrörlighet som ett problem och inte bara med ett ”grattis att du är så vig”. Min överrörlighet har som jag redan visste bidragit till att hela tåleden har åkt för långt ut. Det räcker således inte med att såga bort hallux valgus-knölen, utan de måste göra en större rekonstruktion av tårna.

Det går inte. Jag är frilans. Jag måste jobba. Jag kan inte bli liggande i tolv veckor med en smärta som kommer påverka skrivförmågan.

Jag drömmer ibland om att råka ut för en olycka så att höger ben måste amputeras och foten så att säga följer med på köpet.

Annars är allt bra. Jag är ju så himla vig och snygg.