Sällskapsspel och vidriga silvriga fiskar i en Janssons

Hur har ni det? Har ni mat så ni står er? Spelar ni sällskapsspelen ni gav eller fick i går?

När jag var liten höll jag på att svälta ihjäl på juldan. Innan jag blev så stor att jag kunde åka och köpa mat själv. För ”nu har vi så vi står oss”.

Men det enda som fanns var Janssons frestelse, sill, musätna nötter, rödbetssallad, brysselkål, gubbröra, slemmig lax och lutfisk. Allt helt ofattbart äckligt. Kall, hårdstekt prinskorv som jag fick asont i magen av. Plus alla äckliga grejer kvar i chokladaskarna. Inte för att jag någonsin tyckt om de ”goda” heller. Jag gillar inte choklad. Eller knäck, eller mint eller pepparkakor.

Så nej, jag stod mig inte.

Juldan måste vara årets värsta dag. Den stora sällskapsspelsdagen på otjänliga, magkatarrsframkallande rester.

Tusen tecken är för lite för att beskriva mitt hat till spel. Men jag ska försöka. Jag är nog en värre tävlingsmänniska än höjdhopparen Stefan Holm och deltar helt enkelt inte om jag inte tror att jag har en chans att vinna.

Ett av mina allra skamligaste mammaögonblick ägde rum för cirka tio år sedan. Vi befann oss i en råkall, fuktskadad idrottshall i någon sunkig söderförort. Barnet tävlade i truppgymnastik och i bilen hem sa jag att jag aldrig skulle klara av att vara med i en grupp där någon hela tiden ska dratta på arslet i slutet och förstöra för alla.

”Mamma!” ylade barnet i baksätet.

Finns det något värre än lagsport? Det skulle vara bedömningssport då. Att vara utlämnad till några godtyckliga domares dagsform.

Ni anar inte hur ofta jag bara vill vara den som sprang snabbast. Jag vann! Inget jävla snack om saken. Ingen åsikt kan ta ifrån mig vinsten. Punkt.

Tyvärr måste jag hålla till godo med att skriva, som måste vara den allra värsta sortens bedömningssport. Som ett otäckt självskadebeteende.

Hur skriver hon då?

Njä, så där. Inte min cup of tea.

Det är nog värre än de där vidriga silvriga fiskarna i en Janssons eller att genomlida en omgång Cluedo.