Att porra med en snara och ligga med en livmoder

Jag tycker om den jättelika fladdrande livmodern som ligger mitt på golvet. Jag tycker om repet. Eller är det en dammsugarslang? Eller kanske en vattenslang? Förmodligen är det ett självmordsredskap.

Jag gillar att hon vällustigt porrar sig med snaran. Istället för att hänga sig. Jag gillar att hon har sex med livmodern. Istället för att krypa tillbaka in.

Jag har varit på teater. Sätt kronan på mitt huvud av Helena Österlund.

Platsen var en källare på söder. Jag gillar källarteatrar. Vad som helst blir bra av att gå och se en källarteater. Det som för andra kräver choklad och vin blir för mig prima bara jag går ner i en källare.

Hur jävligt och tungt livet än är. Hur råkallt och mycket vinter det än är. Hur mycket haglet än piskar en i ansiktet. Vilket det gjorde på vägen dit. Så går man på källarteater och allt blir som man vet att det är himmelriket.

Dessutom var det fullsatt. Vi är alltså många som känner till knepet. Jag är långt ifrån ensam.

Det är våldsamt. Det är sexigt. Det är kroppsligt. Det är begär. Det är iskallt och vansinnigt snyggt.

Precis som Helena Österlunds debutroman Min sårbara kropp, som jag älskar. Dessutom gillar jag den lilla vita katten vars spöke hon hemsöks av.

Man gör alltid det. Hemsöks av alla sina döda katter. Som äter upp fåglarna ända in till skelettet.

Mest av allt älskar jag det poetiska. Tillåt begäret att finnas. Ta emot himlen. Ta emot jorden. En relik. Ett lik. Kattskelett. Fågelskelett. Prinsesskelett. Hårdöd. Huddöd. Ögondöd. Sönderfallet.

Vad har jag att komma med när ingen längre ser på mig, frågar sig prinsessan.

Se på andra, vill jag säga till henne. Ha livet på huvudet, precis som du säger. Det är en rikedom. Den hemliga trädgården kommer att öppnas för dig. Det handlar inte om att bli inbjuden, utan om att bjuda in andra. Det är hemligheten.

I slutet töms livmodern. Det får mig att tänka på en solnedgång. En vacker sådan.