Christer Björkman, det är bara att ringa!

Människor överallt. Så ofattbart mycket folk. De springer omkring med något som liknar panik i blicken. Stressen och ljudnivån är fullständigt paralyserande. Jag måste bort och försöker hitta en utväg, jag måste fly, men det är som om jag fått kramp i kroppens samtliga muskler. Hur kan jag vara så här trött? Varför kan jag inte röra mig?

Någon tar tag i mig och knuffar ut mig mot scenen. Jag står framför tusentals förväntansfulla människor som skriker och viftar med flaggor.

Då går det upp för mig att jag befinner mig på melodifestivalen och att jag tydligen ska uppträda. Problemet är att jag inte ens vet med vilken låt. Och att jag inte kan en enda ton eller ord. Någon börjar räkna ner.

Sex-fem-fyra-tre-två-ett …

Så ser min vanligaste och otäckaste mardröm ut. Jag vaknar alltid blöt av svett.

Jag tolkar den som att jag måste ha tagit mig vatten över huvudet, att jag tagit på mig saker jag i själva verket inte behärskar. Eller att jag helt enkelt bara är för stressad och skulle behöva vila mer. Att jag måste sluta tacka ja till allt. Sätta ner foten. Bli en mer balanserad och värdig person. Och: sluta tro att jag kan precis allt.

Freud påstod att drömmar bestod av hemliga sanningar och önskemål. Modern forskning menar att de hjälper oss att bearbeta svåra känslor och upplevelser.

Jag läser i tidskriften The Atlantic att mardrömmar i själva verket kan vara riktigt bra och till och med nödvändiga. Det är hjärnan som övar på situationer som skulle kunna uppstå. De studenter som drömt om att de skriver en tenta, även om resultatet blir dåligt, fick bättre resultat än de som inte plågades av drömmarna. Mardrömmarna gjorde studenterna mer redo.

Väldigt intressant! Det innebär att jag nu alltså övat jättemycket på att vara med i melodifestivalen. Förmodligen mer än de som verkligen deltar i den stora musikfesten.

Så nu är det bara att ringa, Christer Björkman!

Jag är mer än redo.