Ett kreativt vansinne utan gränser
Att gå omkring med en toalettsits runt halsen.
Det var det som fick Bill Drummond (hitmakaren bakom bandet KLF) att bli intresserad av Julian Cope. Så pass att han genast beslutade sig för att både ge ut Copes band The Teardrop Explodes och bli bandets manager.
Hade det på nittiotalet i Stockholm gått omkring någon med en toasits hade hen varit min kompis.
Att Sverige var drabbat av den värsta lågkonjunkturen på många decennier hindrade inte euforin, utan triggade bara uppfinningsrikedomen.
När en lågkonjunktur skapar en sällan skådad kraft där det kreativa vansinnet inte visste några gränser, där allt var möjligt, där ingen trodde utan visste att de kunde – vad som helst.
En av mina då närmaste vänner, i dag artisten Jay Jay Johanson, gick en kväll klädd som ”space sperm”, i silverfärgad kroppsstrumpa och diskhandskar, sprayade i samma nyans. Den som klädde sig ”värst” vann. Som han som inte bar något mer än en dammsugarslang. Eller han som med orange tejp hade fäst en sopsäck på kroppen.
Fotografen Stefan Holm Mardo har samlat all skaparlusta i boken No limit – Stockholm Clubland 1992–1995. Ord som återkommer i samtliga intervjuer med klubbkidsen är självförverkligande, frihet, galenskap, lekfullhet, eufori, tolerans och djärvhet.
Men efter bara några år var det roliga slut.
När en färg dödar en hel frihetsrörelse.
Jag var där.
Både framför stroboskoplamporna och sedan när luften bara gick ur.
1996 var årets mesta trendfärg beige. Året efter var det grått som gällde.
Stockholms hedonistiska klubbliv stendog.
Trettio år senare jobbar jag med en ung intressant konstnär. Nils Abenius. Han menar att han lider av verkligheten. Han vill inte leva, utan vara vid liv. Man måste våga sträva efter att sticka ut och inse att vi varit originella ända sedan födseln. Han är frontman för en rörelse som är ett slags utbildning i frihet.
Vid sin första intervju ska han förvisso inte bära en toasits runt huvudet, men kommer förmodligen se ut som en vampyr.
Minns var ni läste om honom först.