Ortorexi är inget för mig

Trigger warning! Denna text handlar om vikt i allmänhet och ortorexi i synnerhet.

Jag har i hela mitt liv kunnat äta vad jag vill utan att gå upp i vikt. Mitt problem har varit det motsatta, jag har haft problem att hålla vikten trots dubbla måltider och ett väldigt tråkigt och dyrt matintag. Ingen läkare – eller någon över huvud taget – har trott på mig, tills jag vid två olika tillfällen ENLIGT BLODPROV hade struma (denna enligt läkare bekräftade struma har med all säkerhet hälsat på mig fler gånger än så).

Vårdpersonal och tränare gav mig förr stränga, förmanande blickar. Ordet ortorexi dök upp.

Först NU, när jag tagit bort sköldkörteln och därmed saknar egen ämnesomsättning känner jag att jag ligger i riskzonen för att utveckla ortorexi. På grund av att det inte går att säga hur just jag kommer att reagera på Levaxin så är jag, innan det kommer som en kalldusch med en massa oönskade kilon som påstås vara omöjliga att träna bort, försiktig med kosten och tränar mycket.

I förebyggande syfte. Dessutom vill jag nu när hjärtat äntligen slutat rusa kunna träna upp kroppen igen. Jag vill inte gå in ålderdomen som överviktig med alla hälsoproblem det innebär.

När jag frågar Yvonne Lin på Ylab, får jag veta att det finns två termer. Ortorexia atletika som innebär en fixering vid nyttig mat i kombo med tvångsmässig träning i syfte att få en snygg kropp. Och Ortorexia nervosa, där man äter nyttigt för att undvika sjukdom.

Varför är det farligt?

”Det leder till fysiologisk nedbrytning av kroppen med försämrad organfunktion, energi- och näringsobalanser”, säger Lin.

Att säga att jag ska ”unna mig” mat funkar inte på mig. För jag är klar med pommes, mazariner och bilar. I hela mitt liv har jag proppat i mig käk – som ren despo överlevnad.

Jag har aldrig njutit av mat. Jag njuter av och unnar mig dyra böcker. Och att frigöra tid för att ligga ner i soffan och läsa dessa. Så ni behöver inte oroa er, jag unnar mig massor varje vecka.

Ortorexi tänker jag till varje pris undvika.