Nu vet jag hur kronprinsessan känner sig

Har ni hört talats om Tornedalslåset?

Nä, det hade inte jag heller. Jag trodde att det hade något med finska rycket att göra och var snuskigt. Det tenderar ju att vara det. Snuskigt alltså.

Som det rätta knycket. Som absolut har med de nedre regionerna att göra.

Eller att det var någon skoterterm. Som plåga eller bängla som jag läst om någonstans.

Jag: Vill du bängla avec moi ce soir?

Han: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Jag bestämmer mig för att bängla lite med en skoter och ser framför mig att jag enkom genom att ta på mig hjälmen skulle förvandlas till någon grabb som går bredbent för att få plats med paketet och som skulle platsa i Top gun. Och att vi skulle instrueras av någon testosteronstinn hunk. Som kanske skulle vilja följa med hem till hotellet för att testa på det där Tornedalslåset.

Jag ba: Vad sägs om Tornedalslåset, hemma hos mig på Art hotel i kväll?

Han ba: I kväll? Varför inte nu på en gång?

Men så är vår skoterlärare mjukast möjliga sortens man. Vi kör inte en sekund snabbare än 30 km/h. Han vänder sig ideligen om för att säkerställa att vi har det bra. Rena rama pensio-turen i naturskön i miljö. Vi njuter av solen och vinkar till de som pimplar på isen. Exakt min grej.

Precis som norrbottningarna i allmänhet. Jag får veta att det måhända tar sin tid att lära känna en norrbottning men sedan blir man inte av med dem.

Det är så här det måste kännas att vara kronprinsessan, tänker jag, lätt generad över den enorma gästfriheten jag fått uppleva de här magiska dagarna i Övertorneå.

Alla öppnar sina hem, bjuder på lokala delikatesser och visar vackert hantverk. De tar ledigt från sina jobb för att ses och prata. De är extremt stolta över sin hembygd och sina grannar. Så pass att de aldrig låser dörren. De ställer helt enkelt bara sopen framför dörren för att visa att de inte är hemma. Det vill säga Tornedalslåset.

Tack Övertorneå för ett minne för livet! Jag kommer definitivt tillbaka. Mig blir ni inte av med så lätt.