Trånandet är ju själva grejen

Jag vågar inte kolla klart på Netflix-serien Sex education av rädsla för att darlingarna Maeve och Otis ska få varandra. Trots att jag dreglar över och suktar efter HUSEN (Gillian Andersons gudomliga boning och Mikael Persbrandts mysiga hobbithydda), KLÄDERNA (Gillian Andersons makalösa mintturkosa eller aprikosorange byxdressar eller LILY (vilken drömtjej!) så har jag nu i mitten av andra säsongen bara lagt ner. För att Maeve har outat att hon är kär i Otis. Just när han bestämde sig för att inte bli som sin pappa sexmissbrukaren och därför helhjärtat satsa på sin flickvän Ola. Dessutom saknas rätt energi dem emellan. De har inte samma gnista som ljuvliga Eric och Adam.

Är det bara jag som är livrädd för att huvudpersonerna ska få ihop det i teveserier?

Minns ni när Carrie och Peter Quinn äntligen hånglade i Homeland? Efter en hel säsong som gick ut på Quinns olyckliga kärlek. Jag slutade titta efter det. För att inte tala om besvikelsen när Jamie och Brienne till sist hamnade nakna under den där björnfällen. Och Brienne liksom strålade av lycka. Helt fel. Hon får gärna vara förälskad men inte bli så där lycklig bara på grund av att hon legat med föremålet ifråga. Game of thrones blev sig aldrig likt efter det.

Skälet till att Fleabag är så bra är att hon INTE får prästen. Att det är totalkört. Att det svider som det oftast gör i det verkliga livet. Att det är ett unhappy end. Som det mesta tenderar att bli.

Det är ju trånandet som är själva grejen. Att INTE komma till skott. Att båda vill slita av sig alla kläder och bara börja köra, men så blir det möjligen – om knappt ens det – lite hålla handen i ett mörkt rum. Ett par varma fingrar som flyktigt rör vid en arm där det sitter en tatuering som föreställer ett utomjordingsansikte. Ett leende för mycket. En blick som dröjer kvar lite för länge.

Allt annat går ju fetbort. Eller? Är det bara jag som går igång på olycklig kärlek?