En mediehoras stilkris

Jag är en sådan hora. Ni som var med på nittiotalet minns att vi kallade det för mediahora. Och att det var något fult. Ett epitet som vi slängde på dem vi inte gillade. Oftast var det jag – stans största hora – som i versaler skrek att andra var det. För att jag var så jävla jobbig. Och dum.

Sedan växte vi upp och lärde oss (något så när att) skriva och är så duktiga att vi vet att det stavas mediehora. Med ett e.

Mitt horeri går (bland annat) ut på att jag anpassar mig efter mediet (e!) jag medverkar i. För att maxa antal likes. För att bli omtyckt. För att få uppdrag.

Följaktligen äger jag bara skitmärkliga kläder som funkar i teve och på bild och på bokomslag. Som en massa asfula, mönstrade klänningar med rysch-pysch och diverse draperingar och böljande veck.

Och alldeles för många blommiga blusar. Men jag gör det som omständigheterna kräver av mig. Tanterna som ser mig på teve älskar blommiga blusar. Därför blir det blommigt. Trots att jag hatar blommigt och det får mig att känna mig som en clown (vilket jag i allra högsta grad är när jag medverkar i teve och kläderna då borde kunna bokföras under ”fantasikläder” eller ”clownkostym” och därmed blir avdragsgilla).

Men nu när min TV4-medverkan fick ett abrupt slut (kanske på grund av mitt famösa kortisoninducerade jättetråkiga utbrott eller mer sannolikt på grund av coronan (i bestämd form)) och jag slipper gå klädd som en pajas så upptäcker jag att jag nu befinner mig i en svår existentiell kris. Vem är jag när jag inte är tokdåren som sitter där inne i teven? Vilken stil har jag, privatpersonen? Vad fan ska en mager tant utan tuttar sätta på sig? Egentligen. Tips mottages tacksamt.

Och när kommer den av hypotyreosen orsakade viktuppgången? Efter ett par månader på Levaxin, eller ett år?

Vilken storlek ska jag köpa?

Jag ba: Kolla vilka fina Filippa K-kläder jag har köpt för tio loppor.

Och sedan går jag upp de där tjugo kilona. Och har kastat pengarna i sjön.

Då går jag hellre naken.