Jag bajsar på TV4

I torsdags skedde det som inte fick hända. En kvart innan/före direktsändning i Malous Efter tio fick jag ett extremt blodsockerfall och totalt magras.

Det är något som jag ständigt lever med. På grund av min trista sjukdom, kortisolsvikt/binjurebarksvikt/Addison, som ingen vare sig har eller har hört talats om. Inte ens vårdpersonal vet vad det innebär att inte ha någon egen kortisolproduktion.

När jag får magras (det vill säga diarré) innebär det att jag har stressat kroppen för hårt och tagit för låg dos kortison, och att jag är farligt nära en så kallad Addisonkris vilket är ett akut tillstånd som kräver intravenöst kortison. Annars dör jag.

Story of my life.

Att få magras en kvart innan direktsändning är verkligen inte bra. Både för att det är farligt och för att jag så klart vill kunna genomföra mina uppdrag.

Så jag gjorde vad stunden krävde och chockökade kortisondosen och tog en karta Dimor och klarade sändningen – med ett föga tillfredsställande resultat.

Vill ni se hur fullständigt bindgalen man blir på en hästdos kortison kan ni säkert leta upp klippet på nätet. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara hittar på för att skylla ifrån mig och mitt vanvett. Dessutom skulle jag önska att jag inte blir exakt lika vansinnig när jag går på för låg dos. Jag önskar också att jag visste hur jag skulle dosera. Så att mitt liv inte är ett jävla kaos och jag ständigt gör bort mig och sårar folk. För att jag inte producerar något stresshormon och hela tiden måste gissa dosen som något jävla sorts medicinskt skämt.

Jag är dessutom så ledsen för att ingen någonsin (utan de hundradels promille med samma sjukdom) kommer fatta hur det är att leva med den här skiten.

För ”ho ä ju så himla otrevlig”. När jag i själva verket är sjuk och inte kan rå för mina utbrott.

Till TV4 vill jag bara berätta att det hela ägde rum inne på den där toan i logen, längst in i green room. Jag tror att ni måste sätta upp en lapp på dörren. Don’t use och stänga den. Förmodligen på obestämd framtid.