När ska kvinnors hälsa börja tas på allvar?
Nu så här i efterhand är jag glad över att jag så pajigt misslyckades med att få tag i Selma Lagerlöf-biografin på årets bokrea. Då hade jag nämligen aldrig köpt eller läst Elisabet Höglunds skrämmande minnesbok över sin älskade syster Birgitta.
Jag läser den i en sittning, kan omöjligt lägga den ifrån mig. Och känner mig så uppriven efteråt att jag sätter mig ner och skriver den här krönikan.
Om ett kvinnoliv som förmodligen liknar många andras där vården skiter i underliggande fysisk sjukdom (vars symptom ger psykiska problem) och istället bara proppar henne full med starkt beroendeframkallande lugnande tabletter. Hibernal, cetiproman, mopazin, coffein comp, menetyl, restenil, restedrol, truxal, afatin … listan över systerns tabletter får inte ens plats på en boksida.
Redan 1958 konstaterade läkarna att Birgitta hade cushing, en överproduktion av kortisol som obehandlad bland annat orsakar grav övervikt och en mängd psykiska problem. Men istället för att operera och behandla tvingades Birgitta till ett liv på psykiatriska kliniker.
När hon 2017 – 59 år efter första diagnos – dog, bland annat av diabetes typ 2 (förmodligen orsakad av den obehandlade kortisolöverproduktionen), så visade obduktionen på en tumör på binjuren, det vill säga cushing.
59 år! Utan tillstymmelse till hjälp. Trots att en diagnos och all kunskap fanns. I modern tid.
Dessutom drogade läkarna ner Birgittas och Elisabets mamma. Det var väl mest praktiskt så? Istället för att hjälpa henne bearbeta ångesten som den besvärliga dottern Birgitta orsakade.
Mamman pumpades full med lugnande. Mycket sådant som heter ”comp” och är narkotikaklassat.
Birgitta dog i den vidrigaste misär. Helt ensam, sittande i en stol i köket, i sin egen avföring. Hemmet var så belamrat att det inte gick att ta sig fram. Och så osanitärt att Elisabet och hennes man fick ta på sig skyddsdräkter för att kunna röja.
Birgitta fick ett ovärdigt liv. Ingen kommer ställas till svars.
När ska kvinnors hälsa börja tas på allvar?