Om våldet som självbevarelsedrift
”Hej där jag är inte snäll / men jag vill vara din Nalle ikväll”
Det måste väl ändå vara en fantastisk sammanfattning av hela Märta Tikkanens författarskap. I en enda snärtig rimmad rad (ur Bryta mot lagen).
Det gäller även för ”finns jag för mej? eller finns jag / bara för andra?” (ur Arnaia kastad i havet). Jag kan varmt rekommendera er att coronaläsa alla Tikkanens böcker. Allt ligger där gratis på bibblan och bara väntar på er.
Hur kan en kvinna som är en sådan stark feministisk förkämpe offra så mycket för en (svårt alkoholiserad och våldsam) man? Det undersöker Johanna Holmström i boken Borde hålla käft som handlar om Tikkanens författarskap och är höstens – för mig vars besatthet av Tikkanen snart inte vet några gränser – viktigaste bok.
Tikkanen är den ultimata blandningen av god och ond, av våldsamhet och att alltid ställa upp för andra, oftast sådana som är fullständigt olämpliga svarta hål.
Jag tänker på hennes raseri, hennes hatböcker som hon för att överleva skriver om nätterna, hennes korta stubin, hennes dåliga humör, vanmakten. Och migränen som kommer när allt är över.
Medan jag läser Tikkanens allra argaste texter tittar jag på konstnären Tova Berglunds nallar (missa inte hennes utställning Vi tänker på dej sen älskling på Sojdelius Gallery). Jag tänker på särskilt den nalle som säger kom fram kom fram vad du än är, jag vet att du vill det. På våldet som självbevarelsedrift. På en bukett full med nallar som slår över i något extremt svårt.
Tova Berglund säger i ett mail: ”Jag vet aldrig vad något ska bli från början, allt kommer till utifrån ett behov att göra och en inre kompass som leder mig rätt. Det är berättelser om mig själv och olika erfarenheter men också en berättelse om att forma något, att hitta fram till det som känns sant.”
De motsägelsefulla känslorna hos Tova Berglund som kärlek och hat kommer lika naturligt som hos Tikkanen. Som när Tikkanen skriver ”jag håller upp min styrka och du känner den / anar svagheten som hotar dej / och krossar mej”.