Skräck är min betablockare

Jag lever med en ständig ångest. Mest handlar den om pengar och försörjning. Och om framtiden. Om katastrofer, olyckor och sjukdomar. Om hur jag ska hålla ihop och orka leva ända tills jag dör. Hur ska alla klara sig om jag inte förmår skärpa mig och jobba så här mycket? Hur långt upp i åldrarna pallar en inte helt frisk människa slita så här mycket? Och vad händer den dag då alla tidningar läggs ner? Vilket annat yrke skulle jag ens klara av? Hur skulle jag ha råd att utbilda mig och vem vill anställa en gammal tant?

Förmodligen beror min ångestbenägenhet på en mix av gener och personlighet och en lika stor del sjukdom. Kroniska fel på både sköldkörtel och binjurar är rena lattjolajbanen för ångesten och tvångstankarna.

Jag har testat allt. Piller, terapi, yoga, tatueringar, arbetsnarkomani, ytterst skamlig självskadeshit och stenhård träning. Förvisso funkar löpning alldeles utmärkt som ångestdämpare. Mycket tack vare att det är så jävla jobbigt att springa att det helt enkelt inte går att oroa sig. Just då. Man tvingas in i det berömda nuet. Flowet.

Men det finns inget som hjälper så mycket som att göra läskiga saker. Att utsätta mig för det jag alltid varit som allra räddast för eliminerar ångesten. Som att prata inför publik. Eller bjuda hem folk på middag. Eller hänge mig åt en ny relation. Och skaffa nya nära vänner.

Att göra det som jag är allra räddast för är det enda som helt stänger av min ständigt malande ångest. Det är min betablockare. Dessutom helt utan biverkningarna i form av de där iskalla händerna och den urtrista tröttheten.

Skräckutmaningarnas enda nackdel är att gränserna hela tiden flyttas och jag måste ha mer, göra läskigare och läskigare saker.

Så just nu håller jag på att utsätta mig för skrämmande jobbutmaningar. Att tacka ja till precis allt är till sist det enda som får mig att inte ligga vaken om nätterna och vrida mig av ren och skär panik.

Därtill bjuder folk jag inte ens träffat på middag.