My pussy my choice

Sitter på en innerstadsbuss på väg från radion där något hände som försatte mig i moll och skriver den här krönikan som ska handla om tavlan jag köpt, men jag börjar hela tiden som värsta Kathy Acker style spongea Wera von Essen, hennes totala avsaknad av punkt får mig att vilja läsa ur boken högt här och nu på bussen, fattar ni hur jävla bra det här är, att vilja dö av en text, att vilja dö för att man hela tiden tillfogar sig själv skada, som han som tog stryptag, mitt på dan, på ett kontor på Östermalm, saker som jag gör när jag blir arg, my pussy my choice, så står det på tavlan, den jag köpte av Daniel Franzén i hans ateljé på Malmvägen och sedan stack ut och sprang i en hel timme för att mota undan det i inne i mig som likt Wera von Essen vill dö, vill dö, vill försätta mig i dåliga situationer, jag och Daniel Franzén pratade om sin gatukonst, qr-koderna med ganska privata händelser ur hans liv, som när han hamnade på sjukhus i Berlin efter att ha rökt heroin, om bilderna han gömmer på de hotell han sover på, sedan pratade vi om artonhundratalsförfattaren Alfhild Agrell som han tolkat i Härnösand, hon som redan 1899 skrev ”Inte bli vi kvinnor därför att vi äro kvinnor; kvinnor bli vi först när vi valt bliva kvinnor”, sedan unnar jag mig lite oro, som måste vara den bästa känslan efter bitterljuv, vad är det som känns brustet nu, skriver Wera von Essen, vad är det som känns sårigt nu, jag tänker på det där om det finns någon som är tillräckligt galen för att klara av en sådan som mig, någon som inte skäms för mig, Wera von Essen skriver om ångesten hon känner när hon sätter gränser, my pussy my choice, nu står den jättelika tavlan framför min säng, jag tänker att Alfhild Agrell skulle ha gillat den, jag ser på tavlan som ett nutida alfhildiskt klotter, jag tänker på om Alfhild brukade unna sig oro, om Wera gör det, jag undrar om Alfhild någonsin hittade någon som var stolt över att vara tillsammans med henne.