Gå ut och bryt alla regler för fan

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör.

Ni ba: Kan du inte vara mer klyschig? Vad sägs om carpe diem eller live laugh love? Eller YOLO?

Jag: Vad fan betyder YOLO?

Ni: You only live once.

Jag: Vad bra! Då kan jag säga YOLO och sedan raka av mig mitt fula hår?

Ni: Ja, precis.

Okej, jag börjar om: Jag har en fjortis och därför fått hem det lilla häftet Tonårsparlören och där läser jag den där slitna klyschan. Vidare lär jag mig att tonåringen håller på att utforska sin lite mer vuxna identitet. Ingenstans står det något vad som händer om det råkar sammanfalla med att den ömma modern utforskar sin lite mer tonårslika dito. Förmodligen genererar det det man absolut inte vill ha. En pubbeunge from hell.

När mina två vuxna kids var teens låg jag som en blöt fläck i soffan och plöjde bok efter bok. De gjorde samma. Då såg jag ingen anledning att läsa den av IQ utskickade varningsskriften. För inget umgänge ägde rum, ingen möttes i köttet, ingen behövde vaktas för att hon aspackad inte skulle somna på rygg.

Höjden av lycka bestod i att vi lånade hem tio böcker var och läste ut dem under en och samma helg. Möjligen spelade någon piano.

Men eftersom barn direkt apar ens beteende så pågår det nu ständigt en febril verksamhet här hemma. Piffandet inför festen. Skrytgrejerna i form av rätt böcker och Twin Peaks-detaljer (för att visa att man är den som faktiskt kan mest om Twin Peaks) som hängs upp. Och jag gillar det! Jag försöker komma ihåg att gömma vinet.

Tonårsparlören lär mig åtminstone ett nytt ord. Majoritetsmissförstånd. Alla andra får, ni vet. Min take på det blir trots allt: Gå ut och bryt regler för fan! Gör det som alla andra inte får. Jag kommer och hämtar dig anytime. Have fun! Och det viktigaste av allt: låt aldrig någon kille säga till dig vad du ska göra. Sedan sätter jag på Lesley Gores sextiotalsdänga You don’t own me på högsta och ser tjejerna andaktsfullt lyssna till ”don’t tell me what to do, don’t tell me what to say”. YOLO för fan!