Jag hatar livspussel och egentid

”Jag hatar ordet livspussel.”

Naturligtvis en rad som gör mig nyfiken. Det är rektorn för Sophiahemmet Högskola, samt professor i epidemiologi, Johanna Adami, som fäller detta spännande citat i min favorittidning DI Weekend.

Som bästa livsråd säger hon att man aldrig ska tro att livet är ett pussel och jag älskar att hon går så hårt ut och väljer ordet hata. Och inte det lite mildare avsky. Eller någon form av motvilja. Utan att hon kompromisslöst säger: ”Det är det dummaste uttryck jag har hört i mitt liv. Tror man att alla pusselbitar ska hamna på plats? Vad är egentligen drivkraften?”

Själv hatar jag ordet egentid. Inte innebörden som sådan. Det är klart att alla behöver tid för sig själva för att stå ut med livet. Och särskilt denna serviceinrättning som att vara flerbarnsmamma innebär då inte bara kroppen (dygnet runt i många års tid) är tagen i besittning utan även hjärnan och plånboken.

Jag upptäckte – inte till min förvåning – att jag till min dotter sa att alla bara tjatar om att de inte har någon egentid, men det är för att de har för fint inne i köksskåpen. Och för att de är för långsamma. Om du ska få mitt allra bästa livsråd så är det att speeda upp allt som är tråkigt, som hushållsarbete, för annars hinner du bara jobbet, ingenting annat. Särskilt om du har barn. Om du inte rappar på så får du NOLL egentid.

Detta sa jag till henne när hon stod där och var fantastiskt hjälpsam i köket.

Sådan mamma är jag. Inte så jättekul. Men det var ju inget nytt.

Sist jag fick uppleva en stor dos trist hat var när jag i en radiointervju sa att man får skylla sig själv om man ligger och nattar sina barn eller röjer hemmet när de sover. Det är klart att man inte får någon egentid då!

Hoppas man på att en enda sketen bit i det där livspusslet ska passa (vilket aldrig kommer hända på grund av att det ligger inbyggt i själva livet att trilskas) så gäller det att slarva och skarva. Vara effektiv. Bara riva av det viktigaste. Annars går man under.