Jag tycker löpning är bättre än sex

Vore jag tvungen att välja mellan sex och löpning skulle jag välja löpning. Vore jag tvungen att välja mellan en kärleksrelation och löpning skulle jag välja löpning. Detsamma gäller för vänskap. Löpning är det jag helst sysslar med. Alla dagar i veckan. I resten av mitt liv.

Det ENDA jag nu för tiden tänker på är när jag kan gå ut och springa nästa gång. Och på hur långt jag ska pressa. Snart en mil. Och till vilken musik. Nine inch nails. Avundsjukan sköljer över mig när jag ser folk springa ute på stan.

Och detta är inget ”varför har ni inte sagt något” för jag har levt nära löpare och redan fattat det ljuvliga. Följt maratonförberedelser, sett underbar kosthållning och bytt batterier i hens matvåg. Avundsjukt suktat efter den där totala löpningsdrogen. Vetat att jag har de rätta förutsättningarna för att bli en riktigt bra långdistanslöpare: smal, smidig och med en extrem jävla vinnarskalle.

Det har bara varit så att min kropp inte tillåtit någon form av träning – förrän nu. Och jävlar vad jag ska träna upp mig. Jag är en gammal dö kärring som inte tränat en dag i hela sitt liv och som trots sina trista sjukdomar bestämmer sig för att springa maraton.

Mitt största unn är att efter en hård arbetsdag få gå ut och springa. Jag gillar smärtan. Jag gillar att man inte kan tänka på någonting medan man springer, utom just att tvinga benen att röra sig. Jag gillar framåtrörelsen, att det HÄR är det jag gör just nu och inget annat. Jag gillar att jag efteråt blir så utmattad att jag bara kan ligga ner. Jag gillar att man sover så bra efter löpning. Jag gillar att vara smidig och knappt ha något kroppsfett. Jag gillar att bli sjöblöt av svett. Jag gillar att gå på märkliga dieter. Jag gillar adrenalinet. Jag gillar att det hjälper mot … allt! Ångest, kärleksidioti, självskadebeteende, överskottsenergi, rastlöshet. Dessutom kickar jag på att självskada och är tillräckligt crazy för att älska utmaningen.