Att bygga ett hus av lik och lighthoror

Jag har slutat jobba. Jag lyssnar bara på podden Stoopendaal & Sundfelt. Flera avsnitt handlar om Michel Houllebecq och hans undersökning av mänsklighetens pissighet. Och att det ska vara okej att hora, så länge man vill, att man ska få göra vad man vill med sin kropp. Att många lighthorar. För pengarnas skull. Sedan pratar de om alla jävla dvärgar i Bilbo, att de är för många. Att det vore bättre om det vore sju, så som Disney forskat fram. I ett laboratorium. Därefter kommer de in på smurfarna, att de är döda inombords och att Gargamels enda agenda är att trampa på smurfhusen. Sedan förklarar de kundvagnsteorin som går ut på att de som inte ställer tillbaka kundvagnen är inkapabla att fungera i en civiliserad stat. Att det är en gränslinje för det som krävs för att ett samhälle ska funka. Alla kundvagnar vi ser, till exempel i en å, är den gruppen i samhället vi inte lyckats domesticera.

Sedan pratar de om Lars von Triers The house that Jack built och om att konst aldrig är underhållning och om att det inte finns någon bra psykologisk modell för att människor söker negativa upplevelser, att man inte borde göra det. Att bygga ett hus av lik, som han i von Triers film, är en bra metafor för vad den äkta konstnären ger sin in på. Att det handlar om att dela sitt mörker, att beakta sina psykopatiska sidor, att blicka ner i sin egen avgrund.

Genom att tänka att alla normies finansierar deras perversa kulturproduktion står de ut med livet. Att alla pisstrista människor i sina fula Haglöfsbyxor som sitter och håller på med sin deklaration och pratar om något jävla avdrag och jobbar på något lönekontor är själva förutsättningen för att avvikande personer ska få plats i det här samhället. De vet inte om det, men de är mecenater.

Jag älskar Oskar Sundfelt när han fullkomligt spyr ur sig: ”Du borde bli glad av den här extremt tråkiga personen i sina praktiska byxor, fan va gött! Den där momsen på dina Haglöfsbyxor, den ba bluäräärgh, jag gurglar i mig den!”