Midsommar som ett förebud och att klättra upp naken i ett träd

Jag kunde väl åtminstone att likt August Strindberg ha klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd kan man kanske tycka. Så där som Axel i En dåres försvarstal gör.

Han vill egentligen dö på ett lyckligt sätt, som att exempelvis åsamka sig själv en romantisk lunginflammation och ligga där i sängen och ta emot besök av kvinnan han älskar.

Men istället sätter han sig på en klippa, klär av sig till spritt språngande innan han låter stormen piska hans rygg. Han fick aldrig lungpaj.

Men – han ska ha en eloge för det där att klättra upp naken i ett träd. Det är ju intressant åtminstone.

Jag kommer att tänka på mitt icke-klättrande upp i ett träd bara för att jag just slukat Bengt Ohlssons enastående Midsommarnattsdrömmar. Jag älskar allt i hans bok, att den inleds med en överkörd grävling, att den är ett förebud, något döda grävlingar alltid är.

Jag älskar att bokens Tomas ägnar så mycket tankeverksamhet åt var han och Cecilia ska sova i Roslagsstugan. Att han så sorglöst han kan ska föreslå för henne att hon kan ta en madrass och lägga sig var hon vill. Men att det då kommer försvåra det faktum OM hon vill sova nära honom. Att det bästa kanske bara är att hålla frågan om sovplatser öppen.

Till sist bestämmer han sig för att tolka hela midsommar som ett tecken. Om hon kommer ska han föreslå att hon delar soffan med honom. Om hon inte kommer ska han aldrig mer söka kontakt med henne.

Midsommar som ett förebud. Precis som grävlingen.

Det jag gjorde den där midsommaraftonen i Roslagen för så länge sedan var att – i sedvanlig ordning, för detta var något som ständigt upprepades – av min så kallade bästa tjejkompis bli portad från stugan där jag skulle sova för att hon hade hittat ett ragg hon ville ligga med. Natten tillbringade jag sittande ensam på en stubbe i skogen hatiskt krossande ölflaskor mot en sten.

Så mycket bättre allt hade känts om jag bara hade klätt av mig naken och klättrat upp i ett träd. Eller åkt hem.