I torsdags skedde det som inte fick hända. En kvart innan/före direktsändning i Malous Efter tio fick jag ett extremt blodsockerfall och totalt magras.

Det är något som jag ständigt lever med. På grund av min trista sjukdom, kortisolsvikt/binjurebarksvikt/Addison, som ingen vare sig har eller har hört talats om. Inte ens vårdpersonal vet vad det innebär att inte ha någon egen kortisolproduktion.

När jag får magras (det vill säga diarré) innebär det att jag har stressat kroppen för hårt och tagit för låg dos kortison, och att jag är farligt nära en så kallad Addisonkris vilket är ett akut tillstånd som kräver intravenöst kortison. Annars dör jag.

Story of my life.

Att få magras en kvart innan direktsändning är verkligen inte bra. Både för att det är farligt och för att jag så klart vill kunna genomföra mina uppdrag.

Så jag gjorde vad stunden krävde och chockökade kortisondosen och tog en karta Dimor och klarade sändningen – med ett föga tillfredsställande resultat.

Vill ni se hur fullständigt bindgalen man blir på en hästdos kortison kan ni säkert leta upp klippet på nätet. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara hittar på för att skylla ifrån mig och mitt vanvett. Dessutom skulle jag önska att jag inte blir exakt lika vansinnig när jag går på för låg dos. Jag önskar också att jag visste hur jag skulle dosera. Så att mitt liv inte är ett jävla kaos och jag ständigt gör bort mig och sårar folk. För att jag inte producerar något stresshormon och hela tiden måste gissa dosen som något jävla sorts medicinskt skämt.

Jag är dessutom så ledsen för att ingen någonsin (utan de hundradels promille med samma sjukdom) kommer fatta hur det är att leva med den här skiten.

För ”ho ä ju så himla otrevlig”. När jag i själva verket är sjuk och inte kan rå för mina utbrott.

Till TV4 vill jag bara berätta att det hela ägde rum inne på den där toan i logen, längst in i green room. Jag tror att ni måste sätta upp en lapp på dörren. Don’t use och stänga den. Förmodligen på obestämd framtid.

”But you’re my battery – I feed of you.”

Så sa Genesis P-Orridge när Cosey Fanni Tutti ville göra slut. Båda var frontpersoner i Throbbing gristle, det kultförklarade konst- och musikkollektivet från det sena sjuttiotalet.

”That’s why I have to leave. It feels like I’m being eaten away”, sa Cosey som i flera månader föga framgångsrikt hade försökt att göra slut. Hon fick inte göra slut.

Tyvärr ingen ovanlig företeelse.

När hon till sist äntligen samlat mod för att ta det slutgiltiga klivet försökte Genesis P-Orridge strypa henne med de för en hustrumisshandlare närmast tragiskt vanliga orden: ”If I can’t have you, nobody can!”

Jag kommer att tänka på den passagen i Cosey Fanni Tuttis memoarer Art sex music när jag på Waldemarsudde står framför Lena Cronqvists tavla Familjen III.

En kvinna som kan vara Lena, du eller jag eller din bästa väninna eller vilken kvinna som helst, ligger naken på rygg med utsträckta armar. En bebis suger på hennes bröst. Och bredvid den ligger en man, det kan vara Lenas man, eller din man eller min eller vilken man som helst. Förmodligen är det alla män. Också han naken. Ståndet pockar på. Han kräver sitt. Varken han eller hans stånd har den ringaste förståelsen för att kvinnan som kan vara Lena är nyförlöst och ammar. Nej för han vill också – för att prata med Genesis P-Orridge – feed on her.

Så kvinnan bara ligger där och låter det ske. Liksom här är jag, kom och ta vad ni vill.

Jag kommer aldrig förvägra någon någonting. Jag finns till enkom för dig, för din polare, för din granne, för din kollega, för han i kassan, för alla chefer, för alla män i hela världen. Generösare tillgänglighet finns inte. Jag har nämligen alltid öppet.

Lena Cronqvists målningar som hon gjorde under sin förlossningspsykos är skrämmande för att de visar en instängd kvinna vars kropp inte får vara ifred.

Madonna i randig klänning är extra skrämmande. För vad har hon i famnen? Det är ju en vuxen man. Som sträcker ut armarna. Som kräver. Som vill feed on her. Inte alls en bebis.

Jag ska prata om tillit i teve och det får mig att tänka på Bret Easton Ellis. På hans magiska mening disappear here ur Less than zero. På att jag älskar att boken inte har någon handling. På att Per Hagman snott allt rakt av. På Per Hagmans magiska rader som ”hon ser ut som reklam” och ”skönhet är alltid skönhet”.

Och på det Per Hagman inte snott av Ellis. Men förmodligen snott av någon annan.

Som ”vi fäster våra handklovar av blommor runt varandras handleder, bakom varandras ryggar”.

Bret Easton Ellis skriver i White att när han skrev American psycho så upplevde han att han var Patrick Bateman. Att han med Bateman ”shared an illusory and distant relationship with a world that appalled us, yet we both wanted to connect with it”.

”I want to fit in”, säger Bateman vid ett tillfälle. Vilket han gör, men ändå inte.

När Bret Easton Ellis som tjugotreåring var en nybliven succéförfattare brukade han läsa artiklar om ”Bret Easton Ellis”. Han såg bilder på honom i spalterna. Han läste att han hade varit på en massa premiärer tillsammans med skådiseliten du jour, som Robert Downey Jr, Judd Nelson och Nicholas Cage.

Det fanns två Ellis, en privat och en publik. Och de samexisterade. Och den privata figuren fick ångestattacker på toaletten på New York-förlaget, han kräktes i en taxi, han drack oavbrutet i två dygn inför en intervju. Den ena Ellis köpte lögnen. Den andra var plågsamt medveten om att det bara var just en fet jävla bluff.

Nu över trettio år senare förstår Ellis vidden av hur ung han var. Hur bisarrt det var att han plötsligt kastades in i denna kändiskarusell.

”What was this society that had allowed me to flourish? Why didn’t I trust it?”

Han inser även nu att Patrick Bateman var en mardrömsversion av sig själv.

På samma sätt var jag tvungen att dela mig själv i två. Det helt bisarra kastet att som socialt handikappad helt plötsligt börja skriva i Sveriges största tidning krävde en split personality. Och dödade en stor del av min tillit.

En gång julhandlade jag tillsammans med mamma iklädd Olle Ljungströms svarta vinterjacka.

Har du mjölk, hade han frågat bara några timmar tidigare. Förmodligen i någon loge där vi två var ensamma kvar. Jag satt ofta kvar till sist med Olle. I någon loge. Vi satt alltid med ett covid 19-lämpligt avstånd. Jag var helt tyst. Han drack och rökte.

Nej, sa jag. Så där punkt och pricka som jag var då. Och fortfarande är, och alltid kommer att vara. Tolkar allt bokstavligt.

Men jag tror inte att Olle ville hångla. Jag tror faktiskt att han menade allvar med att han ville ha mjölk. För att han var så full. Som om det skulle hjälpa.

Han hade börjat dagdricka rätt hårt redan vid tvåtiden då jag var hemma hos honom för att göra en intervju. Istället för att svara på några av mina entoniga, stammande frågor spelade han piano. Bowies Aladdin sane.

Jag är osäker på om Olle över huvud taget hånglade. För det var så uppenbart att han redan då var besatt av sin stora kärlek. Spriten. Vinet. Drogerna.

Vinflaskorna stod i en lång rad i hans hall. Prydligt på ett sätt som fick det att mest likna en storstädning. En återvinning. Som var gigantisk.

Det här var innan (eller före) mobilernas tid. Så jag kunde inte bara messa honom och fråga när vi skulle ses och byta tillbaka jackorna.

Jag letade efter honom varje kväll ute i krognatten. Jag tänkte att han skulle vara lätt att hitta. För att min jacka var neonorange. Min favoritfärg.

Jag minns att jag sa till mamma att det var Olles jacka. Jag vill inte veta vad hon tänkte om det. Jag skulle inte vilja att mitt nittonåriga barn julhandlade iklädd Olle Ljungströms jacka.

Jag minns att jag hade bakfylleränna inne på NK:s toalett. Och sedan inne på Åhléns. Jag kräktes aldrig. För jag var så bra på att hålla mig.

Jag minns att jag gick ut och drack igen samma kväll. Jag minns inte om jag någonsin skrev den där intervjun eftersom det enda som fanns på bandaren var Olles maniska pianoklinkande. Jag minns att tänkte att det fanns två Linda. En som gick och julhandlade med mamma. Och en som varje natt gick ut iklädd Olle Ljungströms jacka.

En av de roligaste scenerna i HBO-serien Killing Eve (ämnar sitta och dregla över säsong tre nu trots att Phoebe Waller-Bridge tyvärr inte längre skriver manus) är när Eve (Sandra Oh) ska säga sitt mobil-lösenord. Tänk er den där spjuveraktiga minen (very Phoebe): One, two, three, four.

Mitt bidrag till lösenordshumorn är när jag låste mailen med slyna. Och var tvungen att ringa supporten för att datornjävlen inte lydde.

Datakillen ba: Vad har du för lösen?

Jag ba: Slyna, slyna, slyna. Ett, två, tre.

Det är något av det porrigaste jag varit med om.

Något annat inte lika porrigt var när Expressen hade en lista över ”kändisarnas hemliga lösenord”.  Jag var med. Och lösenordet stämde. Skriet bitmoji med de där små händerna som rör vid ANSIKTET!

Eftersom det nu är dags att uppdatera hela maskinparken beger jag mig till min gamla Depeche Mode-vän Mia och fikar med henne medan jag trotsar min rädsla för att byta lösen och annat datorrelaterat och låter hennes man kitta upp min dator och mobil. Han ber mig om ett nytt lösen. Jag kommer bara på porr-relaterade saker.

Tunga, hård, komma.

Med detta trevliga datorpar gjorde jag en av mina allra trevligaste resor någonsin. Depeche Mode, Köpenhamn, sommar och sol, 25 grader på kvällen, killen bredvid oss på konserten blev så exalterad under Just can’t get enough att han hällde en öl över sig. Mitt hotellrum bestod av ett litet indiantält där man skulle sova. Så det gjorde jag. Det var stans trendigaste hangout. Dagen efter såg vi Martin Gore på Ströget och fotade honom. Sedan låg vi alla och skrattade i en park. Jag älskar att ligga i parker och skratta.

Alltså jag kommer aldrig minnas ett lösen som består av några random bokstäver. Jag tänker på när Martin Gore spelade in Somebody helt näck i den där studion i Berlin. Kanske skulle ett citat ur den funka som lösen?

Someone who’ll stand by my side / And give me support

Ja så får det bli. Fast baklänges. Och med ett, två, tre efter.

Känner ni det också? Den febrila aktiviteten.

Så här måste det ha varit alldeles inför krigsutbrottet, tänker jag. Då alla börjar leva som om världen ändå snart går under. Då man måste passa på att göra något stort, något man aldrig tidigare gjort. För att få känna livet i sig. En enda gång innan man dör i den där hemmabyggda respiratorn. Innan man tar sitt allra sista kämpande andetag måste man bara få känna lite hud.

En stickande adrenalinstinn känsla i kroppen. En liksom tryckande stämning. Som gör det svårt att andas. Som inte beror på corona. Som gör det svårt att koncentrera sig. Som gör att man börjar prokrastinera. Som gör att man helt enkelt slutar jobba.

För att man för första gången i sitt liv ska på dejt och man är så himla nervös och eftersom man aldrig varit på en sådan så vet man inte hur man gör och man kan absolut inte visa kroppen.

När man är jättefin med kläder på men kanske inte så het utan. När man inte har en tillstymmelse till pigment och är så vit att man nästan är blå. När man inte har några former. Alls. När man ser ut som en liten pojke. När man inte har några bröst. När ens revben sticker ut på ett sätt så att kroppen kan misstas för ett lik. Som legat så länge att huden ruttnat och bara benbitarna är kvar. När man ser ut som ett sådant där skelett som lärarna ibland rullade in i klassrummet. För att man skulle lära sig något. Förmodligen att man skulle äta. Och det varje dag. Och inte bara kött. Utan något till.

När ens rumpa ser tight och het ut på instagram men i verkligheten mer liknar en platt hönökaka. Som dessutom dallrar och är rätt fläbbig.

När man ljuger så mycket på instagram att man nästan börjar tro på det själv. När man är så nervös för att behöva visa kroppen. Live.

Min kropp ser ut som något taget ur en skräckfilm. Några slags benrester fulla med blodådror.

Jag vet inte om jag kan rekommendera någon att vare sig känna på eller beskåda den.

Men jag är väldigt snäll. Och rolig!

”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre.”

Trots att det är ett superfinurligt citat av en Anton, sju år gammal, kan jag inte låta bli att bli provocerad.

Ni ba: Varför då? Är ho int klok! Alla älskar ju sånt därnt Ur barnamun.

Jag ba: Jo, men det är bara en sorts barn som får komma till tals.

Antons citat är snott ur Gamla tanter lägger inte ägg. Den urfinurliga boken av Mark Levengood och Unni Lindell. En av Sveriges boksuccér. Någonsin.

Och den är full av förvisso jätteroliga citat. Som det där om att farmödrar och mormödrar har väldigt stora behåar. Så stora att sjuåriga Katja säger att hon får in hela rumpan och två knän i ena gropen. Och hennes lillebror får plats i den andra. Och sexåriga Heidi menar att tuttarna är så stora för att de har mjölkat så många familjemedlemmar.

I förordet läser jag att boken blev till genom att Mark Levengood satte sig på golvet mitt bland en massa lågstadiebarn. Och att kruxet är att ställa kluriga frågor för då får man kluriga svar.

Jag skulle vilja påstå att det finns ett helt annat krux. Nämligen det krux (som ingen någonsin tänker på) att det alltid bara en är en sorts barn som får komma till tals. De sociala och orädda.

De blyga och rädda vågar inte prata och blir följaktligen aldrig lyssnade på. De får aldrig höra att de är finurliga. Och de hamnar aldrig i någon bok.

Jag var livrädd för alla vuxna män i min släkt när jag var liten. De var så långa och skrämmande. Och jag skulle ha gått och gömt mig på toa om Mark Levengood kom och hälsade på min klass.

Mark Levengood skriver i boken att den gemensamma nämnaren för alla barn är att de lever i en värld där ”allt är möjligt”.

Men det stämmer inte. För alla de som aldrig vågar prata är ingenting möjligt – precis allt är stängt, låst, mörkt, kallt och ensamt.

Jag skulle vilja att någon, en endaste gång, skulle kunna lyssna på och hylla alla barn som är jättefinurliga och kluriga men som är för blyga för att prata.

Jag ba trodde att jag var en ensamvarg, och helt asocial och introvert. Jag trodde att jag inte ville ha några nära vänner. För att det både förpliktigar och tar en massa tid. Jag trodde att jag var en sådan som inte tycker om att kramas. Jag har till och med skrivit en krönika som jag tänkte publicera här i dag med rubben Jag tänker aldrig mer kramas. Den handlar om att jag hatar alla tafatta och slappa kramar som man (före/innan pandemin) var tvungen att utsättas för. Lite klappande (förmodligen otvättade) händer på ens rygg utan att kropparna möttes.

Vem gillar att krama någon man inte känner? tänkte jag upprört och väldigt beskäftigt skriva. Och varför gör alla något som ingen tycker om?

Eller alla flottiga (och smutsiga?) händer man måste skaka. Och sedan ta i den obligatoriska bullen som ställs fram på mötet.

Är det bara jag som tycker att kramarna och händerna och de torra ohygieniska bullarna är det värsta med att vara en vuxen arbetande människa? Som avskyr kroppslukten av oduschad hud och ännu värre hår? Som nu vädrar morgonluft, att OM vi överlever pandemin kanske något inte gör det. Nämligen den oönskade kroppskontakten.

Ett kram- och handfritt samhälle, ja tack. Det var tänkt att vara krönikans hurtiga slutkläm.

Men nu är jag beredd att göra vad som helst för att få en kram. Av någon jag tycker om.

”Ur kriserna kommer det alltid något nytt”, säger Skistars vd Stefan Sjöstrand till Dagens Industri och syftar så klart på nya intäkts- och affärsmodeller.

Men jag tror att det går att applicera på mer än så. Att vi alla nu har insett hur skört och kort livet är. Att man kanske inte ens har ett år kvar. Eller bara sex månader.

Säg upp dig (om du inte redan är uppsagd). Säg jag älskar dig till någon. Skilj dig. Flytta utomlands. Kyss någon vått och hårt i en portuppgång.

Som det är nu är skiter jag i om någon har tvättat händerna till Blinka lilla stjärna eller inte, bara jag får en hand att hålla i.

Det är lite som en brandvarnare som larmar för fel saker.

Så förklarar Filip Arnberg det i Vetenskapspodden. Arnberg har en jättefin och lång titel som i dessa tider förpliktigar. Programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri.

Arnberg förklarar varför vi undviker folk. I krissituationer blir vi omedvetet avigt inställda till sådana vi tror är smittbärare. Det vill säga vår inre brandvarnare säger åt oss att undvika folk med skidbränna.

En bok som inte kunde ha haft bättre tajming är Hanna-Linnea Rengfors diktsamling Närhetsprincipen.

På ett i dessa tider coronalämpligt mailavstånd förklarar Rengfors vad näringsprincipen innebär: ”Som journalistisk princip innebär det att människor i regel är mer intresserade av vad som händer på gatan bredvid deras egen, än vad som händer på andra sidan jorden. Som beteendevetenskaplig princip innebär det att vi har svårt att skada någon vi upplever som nära. Att det till exempel är lättare för en soldat att trycka på knappen för missilen som dödar tio okända personer långt bort, än att stå framför en person och trycka av.”

I hennes bok går närhetsprincipen kanske closer to home. Är det rimligt att sörja någon som har privilegiet att dö en naturlig död i hög ålder? Är det rättvist att oroa sig för sina egna barn medan andra barn svälter ihjäl? Är det försvarbart att ens fortsätta leva när ens egen existens orsakar skada och upprätthåller orättvisa strukturer?

”Jag hoppas att jag inte låtsas ge några svar i boken”, fortsätter hon. ”Men jag tror nog, att vi faktiskt måste ta hand om det som är nära oss, men med hjälp av varandra försöka utvidga den omsorgen, och den känslan av närhet.”

Jag låter Rengfors dikt avsluta:

”Det går inte / att ställa hennes existens mot någon annans (–) stäng munnen / dammet tar sig in / genom munskyddet / genom huden (–) när funktionerna avstannat / ska kroppen läggas i plastsäck / i träkista / i zinkkista / att slita av munskydd / skyddshandskar / en liten stund till / känna andning / puls”

”Nu vet jag att Thomas Mann hade en deadline.”

Sedan jag läste Jenny Dambergs fina intervju med komikern Jonatan Unge i Svenska dagbladet i höstas har jag inte kunnat släppa det där om att ha en deadline.

Unge berättar om en scen i boken om författarbröderna Heinrich och Thomas Mann, Bröderna Mann – århundradets roman, där Thomas yngsta dotter (endast två eller tre år gammal) lyfts upp av en man under en fest och pappan ser att hon för första gången blir förälskad.

Unge minns hur upprörd han blev för att Thomas Mann använde det i en bok. Att han tog något från dottern och gjorde det till sitt eget.

Men nu, många år senare, förstår Unge att Thomas Mann hade en deadline.

”De dumheter jag har gjort har oftast varit för att jag har befunnit mig i närheten av en deadline”, säger Unge helt krasst i intervjun.

Alla som skriver mycket förstår vad Unge menar. Att man hänsynslöst – till och med efter att man heligt lovat att inte skriva något – använder allt. För att man är desperat. För att textjäveln måste in. För att podden eller teveprogrammet ska bli kul. För att man vill väcka känslor och skapa reaktioner, något som blidkar uppdragsgivarna och som ökar chansen att man får ha kvar sina jobb.

Det är förmodligen lika hemskt att lämna ut andra som sig själv. För när man lämnar ut sig själv så lämnar man i förlängningen ut andra. Trots det bortförklarar man det med att man bara lämnar ut sig själv.

Det är exakt som den brittiske författaren Will Self skriver i tidskriften TLS: ”I have never been in denial of the fact that we are all born – in Freud’s memorable phrase – ’between urine and faeces’, something which must, in part, explain the great and arguably emetic word stream that I’ve been vomiting forth these past thirty-five years.”

Själv fortsätter jag likt en vampyr att hänsynslöst suga ut alla som kommer i min väg och vomerar ut allt i mina texter, poddar, radio och teve.

För jag har inte bara en deadline. Utan många.