Jag vet inte hur det är med er, men jag blir i alla fall alltid otroligt illa till mods när många ogillar en person. Efter gårdagens krönika fattar jag att ni inte gillar Petter Stordalen. Och då är ogilla ett för svagt ord.

Petter Stordalen är en fåntratt och en fjant. Han är fejk. Han klär sig töntigt. Och hans usla bok borde dras tillbaka.

Jag har aldrig träffat Petter Stordalen, kommer aldrig träffa honom och vet inte om han har gjort eller kommer göra några förkastliga saker. Men jag har lagt tid på att läsa hans bok Äntligen vardag – älska måndagar och uppnå dina mål och tycker att det finns en hel del bra råd i den.

Till exempel att man inte behöver vara smartast, utan att det handlar om att omge sig med personer som är kompetentare än en själv. Det är viktigt att samarbeta och lita på andra, ha tillit och visa förtroende. Det är bra att vara naiv. För att komma långt måste man vara extremt målmedveten och jobba jämt, vilket gör att man tyvärr måste försaka familj och vänner.

Petter Stordalen säger ungefär samma saker som stjärnproducenten Max Martin i Johar Bendjellouls fantastiska Dagens Nyheter-intervju. Samma stora ord om den viktiga naiviteten och att alltid jobba med smartare människor.

Men Petter Stordalen är ”ute” och en ”tönt” och Max Martin ”inne” och någon att se upp till. Just nu, i alla fall.

Själv gillar jag det Petter Stordalen skriver om att man inte ska följa sina drömmar, för då kommer sådant man aldrig drömt om gå i uppfyllelse. Även jag älskar måndagar för att de är livet.

Dessutom tror jag på det tomten säger i den nya – helt fantastiska – Netflix-julfilmen Klaus. ”A true act of goodwill always sparks another.”

Är det inne eller ute?

Och det som Mark Levengood säger i ett av sina Tankar för dagen i P1 är så himla sant: Vad bra det vore om alla istället för att tänka hur de ska LEVA lyckliga i alla sina dagar tänkte hur ska vi GÖRA varandra lyckliga.

Mark Levengood är alltid inne.

”Svara på mejl med en gång. Alla blir nämligen imponerade av att få svar snabbt”, skriver superentreprenören Petter Stordalen i boken Äntligen vardag – älska måndagar och uppnå dina mål.

Han menar att vara snabb på mejlen är superproffsigt och effektivt. Det skapar ett omedelbart förtroende och signalerar att man är ordentlig och har koll. ”Dina kunder kommer att bli imponerade, eftersom det skiljer ut dig från mängden”, fortsätter han.

Jag är blixtsnabb på mejlen. Oftast betar jag av dem så fort de kommer.

Dessutom brukar jag svara jättetidigt på morgonen, på helger, på julafton och fan och hans moster. Jag har alltid mejlprogrammet öppet och uppdaterar ständigt. Medan jag skriver och läser.

Det har inte tagit mig någonstans. Uppdragen har inte direkt rasat in. Utan dem har jag fått tjata till mig, som en sinnessjukt jobbig människa. Jag är smärtsamt medveten om hur påfrestande jag är.

Ni som känner mig kan ju tänka er hur det är att alltid behöva vara inne i min kropp och hjärna. Jag är som en duracellkanin utan diagnos, där min energi leder till en hypereffektivitet av ett militäriskt slag. Det vill säga att jag kommer för tidigt, tappar aldrig bort något, glömmer aldrig något, lämnar alltid in uppgifter och betalar räkningar i tid.

Jag kan sitta och nöta framför datorn i timmar. Jag är snarare oluststyrd än luststyrd. Jag kan gneta med astrista saker dagar i streck. Stamina är min bästa gren.

Jag övertygad om att min snabbhet stressar andra. Får dem att känna sig dåliga och långsamma. För att jag är så intensiv och energisk. Och idérik!

Folk tänker: ”Herregud vad hon är full av idéer, men det blir bara en massa merarbete, det orkar vi inte. Vi tar någon annan som är lite softare.”

Jag skulle aldrig ge rådet att svara snabbt, utan försöka vara lite mer mänsklig och sansad. Extremt få människor mår bra av speedade, robotaktiga personer.

Nu för tiden försöker jag tvinga mig att vänta minst ett par timmar med att svara. Det går sådär.

Man behöver inte leva med en katt särskilt länge för att inse att vi människor har mycket att lära av våra fyrbenta mjuka vänner. Allt vi eftersträvar gör katter redan.

Katter har förstått vad livet går ut på. Katter blir aldrig utbrända. Katter behöver aldrig gå i parterapi. Katter behöver aldrig lägga en förmögenhet på yoga eller stresscoacher.

Däremot skulle de kunna tjäna massor på att låta människor gå i katt-terapi.

De skulle mot en fet betalning helt enkelt kunna flytta in hos en människa och bara vara sig själva. Om människan är tillräckligt uppmärksam kan hen notera och lära sig följande.

Katter:

*stressar inte.

*jobbar inte.

*sover i stort sett dygnet runt.

*bryr sig inte om andras åsikter.

*lyckas alltid bli rummets medelpunkt.

*vet allt om utstrålning.

*är aldrig otydliga.

*är aldrig illa till mods.

*skulle aldrig göra något de inte vill.

*manipulerar sig till sig det de vill ha.

*är duktiga på ett fejka när det krävs.

*prioriterar endast att må bra.

*älskar sig själv.

*har aldrig tråkigt.

*har alltid koll på läget.

*har aldrig bråttom.

*har aldrig ångest.

*har inga problem med att vara ensam.

*bestämmer själv vem som får klappa den – och när.

*lyder inte.

Om (ute)katten inte trivs hos sin ägare flyttar den sonika in hos någon annan.

Dessutom hjälper katten dig att snygga till det hemma. Den puttar helt enkelt ner de prylar som den inte tycker spark joy.

Genom att hela tiden putta ner den där kastanjen, kotten eller den där asfula gamla brevpressen som du tror att du måste spara bara för att det vore elakt att kasta något som tillhört en död släkting berättar den att det är dags att rensa.

Och det fina är att katten ger sig aldrig, den kommer fortsätta putta tills hemmet är tömt på alla stressande grejer som stjäl fokus.

Vad väntar du på? Adoptera en katt redan i dag. Och börja ditt nya minimalistiska stressfria liv.

Att bli väckt av ett par killande morrhår är dessutom rätt fantastiskt. Även om klockan är fem.

Vissa ord går inte säga i radio eller teve. Och då menar jag inte snusk eller svordomar.

Utan alla de ord som fastnar på tungan så man börjar stamma.

Försök att säga något av följande i direktsändning: privilegierad, associativ, fenomenal, ekvilibristisk, etymologi, stringens, positionera.

I direktsändning kan man inte högerklicka på orden så att de blir korrekta. I direktsändning får i alla fall jag afasi och gör bort mig.

Som när jag råkade SÄGA ett korrfel i P1-morgon. För något år sedan var jag inbjuden för att prata om min nya bok. Extremt tacksam och glad i hågen åkte jag dit med boken under armen och matsäck i väskan.

Att jag hade vaknat med en väldigt tråkig smärta i mellangärdet var inget jag tog någon vidare notis om. Jag har alltid på grund av mina endokrina fel ont på de mest egendomliga ställen, så det var bara att bita ihop. Tyvärr skar varje andetag som knivar i magen när jag i radio började prata om att jag – just på grund av mina endokrina fel – inte ens skulle klara av ”lätta jobb…”. Här var jag tvungen att ta en paus. Sedan påbörjade jag meningen igen och sa: ”… som till exempel lärare, det skulle jag aldrig klara av.”

Lyssnar man på inslaget säger jag alltså att lärare är ett ”lätt” yrke, varpå jag blev nedlusad av mail och DM från arga lärare.

”Hur kunde du säga så, lärare är inget lätt jobb!”

”Nä, jag vet! Det jag menade var att jag aldrig skulle fixa att vara lärare för att det är ett så hårt arbete.”

”Men varför sa du att det var lätt då?”

”Eeh … det blev fel. Jag hade ont i magen. Det var direktsändning. Jag klantade mig.”

”Men om du mår dåligt borde du kanske inte ha tackat ja till att medverka?”

”Nä.”

Sedan, som vanligt alldeles för sent, slog det mig, skulle jag tacka nej för att jag emellanåt har nedsatt ork och konstiga smärttillstånd?

Ska bara friska få uttala sig offentligt? Och ska alla med diverse funktionsvariationer veta sin plats, stanna hemma och framför allt vara tysta?

Nej, det vore vämjeligt, för att använda ett ord som är svårt att uttala i direktsändning.

Jag går på Biblioteksgatan och mular munnen full med godisbilar. För er utsocknes kan jag berätta att det är ett av Stockholms finaste shoppingstråk.

Ingen äter bilar på Biblioteksgatan. Det är liksom för trashigt. Där äter nog ingen över huvud taget.

Jag är en hel timme tidig till en bokrelease och alldeles ensam på Stureplan. Jag bestämmer mig för att dricka ett glas vin som lugnande medicin.

Efter att ha gått omkring i en kvart utan att ha pallat att gå in någonstans väljer jag KB, men lyckas inte få kontakt med bartendern. Jag försöker gå in på en annan fancy bar men där är det så mycket vackert folk att jag vänder i dörren. Inte en chans att jag vågar beställa eller fråga om det finns någon ledig plats. Jag dristar mig till att testa ytterligare ett ställe. Eataly.

”Are you here for the wine event?” frågar en trendig tjugotvååring.

”No”, säger jag och går.

”Ta hjälp”, skriver psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich i sin nya bok Att vinna över ensamheten.

Okej! Jag ringer någon. Hjälp, piper jag. Jag är ensam på Biblioteksgatan.

Hen föreslår att jag ska testa Mood-gallerian. Ja! Där står ju dessutom en av Cajsa von Zeipels tjejer. Om jag går dit och tittar lite på henne får jag kanske styrka. Blir en Cajsa.

Jag står ett tag framför Cajsa. Det känns mycket bättre när jag går in i gallerian. Men alla barer är proppfulla med snygga AW:are. Jag får panik.

”Kartlägg hindren”, skriver Anna Bennich. Jag känner mig så ful i mina billiga och trasiga kläder.

”Bryt mönstren”, fortsätter hon. Okej, nu gör jag det bara och går till Vigårda som åtminstone är ett brickställe och inte lika snobbigt. Jag råkar be den artonåriga kassören om en KOPP vin och blir pionröd i ansiktet.

Jag ställer mig och dricker vid avfallssorteringen. Med Tomas Andersson Wij sjungande i öronen.

”Om vi möts, då ska du få min ensamhet, och allt det där som ingen vet. Då får du hela mig, och mitt leende.”

Här ges inga leenden, tänker jag och lämnar mitt vin och går. Den som får min ensamhet ska få mitt allra suraste humör.

Det är min vagina. Det där fenomenala uppvisandet i systerskap i teveserien Sex education får mig att tänka på Blondinbella.

Hur då? undrar du.

Häng med! säger jag.

Utan att spoila för mycket av Sex education så gäller denna krönika det avsnitt där en fittpick kommer på villovägar. När ägaren till vaginan riskerar att avslöjas reser sig hennes bästa vän under morgonsamlingen i aulan och säger: Det är min vagina. Varpå fler sedan följer hennes exempel. En efter en reser de – tjejer som killar – sig och säger: Det är min vagina.

När tjejerna tar varandras händer får jag rysningar. Och kommer som sagt att tänka på Blondinbella.

Isabella Löwengrip har det tufft just nu. Det gör ont när drömmar krossas, skriver hon på sin blogg. Hennes drömmar, som hon varit väldigt öppen med, är bland annat att hamna på omslaget på Forbes, bli världens mäktigaste affärskvinna och bloggvärldens Zlatan.

Istället blev hon tvungen att sälja sin trettiomiljonersvilla på Lidingö, ställa in USA-lanseringen och säga upp nästan hela personalstyrkan.

Jag gick nyligen bland lyxkåkarna på Lidingö när jag besökte Millesgården. Husen var mycket mer imponerande än konsten. Men hela jag fylldes av obehag och en känsla av att inte passa in.

Jag skulle aldrig känna mig hemma eller få ro i en lyxvilla på Lidingö. Jag skulle känna mig som ett ufo.

Jag tror inte att man ska vara öppen med sina storslagna drömmar. Det är som att be om att förlora allt. Som att ens bolag kraschar och man tvingas sälja rubbet för att täcka de hål som någon annan helt olämplig människa orsakat (vilket jag är övertygad om är skälet här).

Jag tror att man ska drömma lagom, ha lagom stora mål. Som att ha en någorlunda okej lön och en acceptabel hälsa. Att de man tycker om mår bra.

En liten lägenhet i Sollentuna centrum räcker långt. Kanske är det till och med livets mening.

Nästa gång är det du som drabbas. Därför tar vi nu alla Isabella Löwengrips hand, reser oss och säger: Det är min konkurs.

Kött i rum. Köttmöbler i rum. Köttsäng i rum. Kötthus i stad. Köttminne.

Jag behövde inte ens kolla prislistan – som jag såg när jag av misstag råkade kliva in på Östermalmsgalleriets kontor – för att inse att jag inte har råd att köpa Marie-Louise Ekmans nya konst. Hundra loppor styck. Jag räknade till tjugofem fantastiskt broderade verk i vitt, guld och rosa.

På en av tavlorna har hon sytt in en bit blodig gasbinda, en sådan som ska stoppa blodflödet efter ett blodprov.

Själv har jag munsår längs hela underläppen, i näsan och inne i munnen.

Det skulle kunna bli konst.

Munsår i rum. Munsårsmöbler i rum. Munsårssäng i rum. Munsårshus i stad.

”Jag tror att konst kan vara ett sätt att motverka något som ligger mer naturligt för en.” Säger författaren Aris Fioretos till Dagens Nyheter och berättar att man får rätt mycket som barn utan att be om det när man tilldelas ett knäppt namn. Han undrade länge om han förkroppsligade namnet eller om det bara var en klisterlapp.

Jag förstår precis vad han menar. Jag heter Linda. Munsårslinda. Munsårsminne. Munsår i ljus. Kör mot solen. Munsårsklisterlapp. Munsårslänk i bio.

Jag får väldigt många DM. Alla frågar samma sak. Inget vad du är snygg, ska vi ta en drink. Inget du är en hora, du behöver kuk. Utan vad är länk i bio? Inte ens vad menas med, eller vad betyder länk i bio. Utan va ä länk i bio.

De vet inte vad länk i bio betyder. En gång såg jag en tjej på tunnelbanan med en t-shirt med texten link in bio. Va ä dä för bio?

”Att ge sitt barn ett konstigt namn är att förbereda det för en tuff värld.” Så säger DN-journalisten Sandra Stiskalo till Aris Fioretos som svarar att man i antiken sa ”nomen est omen”. Namn är öde.

Själv tror jag att både konst och namn kan motverka något som ligger naturligt.

Linda var på sjuttiotalet det tredje vanligaste namnet. Vi med Sveriges tristaste namn kan nog intyga att det kommer mycket på köpet för oss också.

Tråkigt munsår. Vanligt munsår. Naturligt munsår. Bions vanligaste länk.

”Min inre röst skulle aldrig förlåta mig om jag gav upp.”

Så säger Woody i Toy story 4 när han ger sig av för att leta rätt på skräpet Gaffe som hjälper deras barn Bonnie att skapa minnen. Det blir också ett sätt för Woody att slippa känna sig värdelös. Han får ett syfte.

Woody får mig att tänka på musikern Andreas Tilliander som har sagt något så bra om den inre rösten.

”I alla år har jag fått höra att jag är extremt produktiv. Kanske beror det på att jag har en inre röst som säger att jag är värdelös”, skriver han i ett mail från Berlin där han spelar in en ny skiva.

”Det gör att jag försöker bevisa för mig själv och för rösten att jag visst inte är så dålig. Det enda sättet att få den inre rösten att tystna är att jobba.”

Jag passar på att fråga om hans barnteckning som är identisk med en av Hilma af Klints kändaste tavlor. Han är helt övertygad om att han likt Hilma af Klint fick kontakt med andevärlden när han målade den. Att något helt utom hans kontroll styrde hans hand och skapade verket.

Produktivitet som ångestdämpare känner nog många konstnärer och författare igen. Inte minst Hilma af Klint. På ett år målade hon 111 tavlor. Hon efterlämnade 1 300 verk och 26 000 sidors dagboksanteckningar, varav de flesta ingen ännu läst.

”Har han kommit bort nu?” frågar Rex när Woody i slutet väljer friheten framför vännerna. ”Nä snarare tvärtom, han är på väg till oändligheten och vidare”, säger Rex.

Woody följer sin inre röst.

Det var kanske just oändligheten som Hilma af Klint målade efter att ha följt SIN inre röst när den sa till henne att skildra världen som den INTE ser ut. Att man måste uppfinna världen, för att den inte ser ut som man tror.

”Inom mig växer en sådan kraft att jag måste framåt”, skrev Hilma af Klint i sin dagbok.

Exakt så har jag skrivit i min dagbok. Min inre röst säger till mig att jag måste skriva – hela tiden. Även om ingen läser måste jag skriva. Likt Woody ger jag aldrig upp.

Vi brukade kopiera våra kön. Ni vet, för länge sedan, långt innan metoo, kom spriten och ciggen fram på redaktionerna redan klockan fyra. Vi drack och rökte istället för att äta middag. Möjligen åt vi pizza.

Sedan gick vi ut på stan för att avsluta natten med efterfester, och mer sprit som någon annan köpt eftersom jag var för ung, på de olika citykontoren.

Det var då vi kopierade våra kön och faxade iväg dem. Till dem som för stunden föll oss in. Oftast till den mottagare där det gjorde mest skada. För en själv.

Varför då? undrar du.

Då har du aldrig känt en dragning till att självskada, säger jag.

Min redaktion låg mitt på Västerlånggatan i Gamla stan. Chefen var alltid fullast och varje kväll gav han vrålande alla sparken. Jag minns inte att vi tyckte att det var obehagligt. En gång var Jacob Hellman där. Ingen visste med vem han hade kommit. Han satt bara där som om han inte kände någon.

Jag brukar säga att jag var emot att publicera det där brevet från Ulf Lundell i Fittstim, på grund av att det var olagligt. Vilket fick mig att framstå som förträfflig och mästrande och smart.

När det i själva verket handlar om att jag inte vill att mina egna brev ska komma ut eller hamna i andras böcker.

I faxen där vi kopierade våra kön skrev vi sådant som vill du knulla. Få jag se din kuk. Eller vad som helst som innehöll ordet sagg. Det mest omdömeslösa vann.

Sedan gick vi hem. Och gjorde om samma sak nästa dag.

Vi ritade teckningar också. Oftast snoppar. Har ni någon gång stått vid en faxmaskin och sett ett långt papper komma ut på vilket det materialiseras en lång tecknad snopp? Vi tyckte att det var så himla kul.

Jag kom att tänka på mina brev för att jag just köpt Ulf Lundells bok Vardagar 2. Någon där ute måste ha mina gamla fax. Fyllda med könsord och lika olämpliga saker som något av Ulf Lundells alla brev han är känd för att skicka till journalister.

Jag vill helst inte att någon publicerar dem.

Sex säljer! säger historieprofessor Marie-Louise Rodén i radioprogrammet Vetandets värld, apropå den seglivade bilden av drottning Kristina som lesbisk eller intersexuell. En myt som enligt Marie-Louise Rodén bygger på felaktigheter och undermålig forskning.

Vad hade drottning Kristina själv tyckt om all denna uppståndelse över hennes sexualitet?

Trams, säger Marie-Louise Rodén.

Marie-Louise Rodén letade i Vatikanen i elva år, efter ett enda dokument. Efter något som skulle kunna styrka att drottning Kristina hade en het kärleksaffär med påvens kardinal Decio Azzolino. Och till sist hittade hon ett brev där påven ber Azzolino sluta besöka Kristina på nätterna. Hon fann dessutom dikter Azzolino skrivit till Kristina där han skaldar:

Älskade ögon, stolta ögon, ögon jag avgudar

Mitt älskade hjärta uppfylldes så av Eder med en enda blick

Jag är galen, men jag hittade det! Sedan gick jag på fest, säger historieprofessorn glatt.

Marie-Louise Rodéns historia med drottning Kristina började när hon som tolvåring gick på utställning om Kristina på Nationalmuseum i Stockholm. En utställning som helt golvade henne. Vilken sorts människa kunde generera allt detta?

Sedan köpte hon Sven Stolpes biografi över drottning Kristina och inspirerades av den unga kvinnans mod. Att hon gick rakryggad mot strömmen, mot alla män, mot alla i sin omgivning. Hon gillade att Kristina var en intellektuellt krävande människa. Kristina menade att den som tillhör sig själv inte bör tillhöra någon annan.

Mitt Kristina-intresse började redan i lågstadieåldern. Den sjätte november, varje år, tog min pappa med mig till Uppsala där vi åt en Gustav Adolf-bakelse på Ofvandahls konditori. Jag började läsa om Kristina, den dotter som krigarkungen Gustav II Adolf bestämde skulle uppfostras till kung.

Jag kan fortfarande inte få nog av Kristina. Jag älskar hennes självklarhet, hennes självständighet och framför allt hennes ljuvliga storhetsvansinne.