Sollentunabo körde upp femtio gånger, läser jag i DN. Under två års tid. För minst fyrtiotusen kronor.

Syster! vill jag ropa till den där stackars fyrtiofemåringen.

I min släkt vilar en förbannelse över kvinnorna. På båda sidor dessutom, så generna är mördande dominanta. Vi är så usla bilförare att vi kring fyrtio helt enkelt vägrar sätta oss bakom ratten. Vi kan inte fickparkera. Vi kan inte parkera över huvud taget. Vi får panik av p-hus. Vi kan inte läsa karta eller skyltar. Vi saknar helt spatial förmåga. Vi känner inte av några väderstreck. Höga hastigheter utlöser ångestattacker.

En gång när jag och min syrra snurrade runt på vägarna någonstans mellan Sundbyberg och Bromma och i ren panik ringde vår pappa för att be om hjälp fällde han den numera klassiska kommentaren: Kör mot solen.

Som om det skulle hjälpa!

Sedan den dagen säger vi det ofta till varandra. När livet känns extra tungt och svårt. Kör mot solen.

Trots detta har jag nu förnyat körkortet. Krånglat med en bild som man inte skulle skämmas över om man skulle råka göra något brottsligt och ens id-bild hamnar i tidningen och ansträngt mig för att skriva namnteckningen INNANFÖR LINJERNA. Det är nämligen inte tillåtet att skriva utanför.

Det är med stor sorg jag måste klippa det förra körkortet vars bild jag verkligen gillade men som irriterade så många så pass att de skrattade eller kände sig tvungna att kommentera det varje gång jag behövde legitimera mig.

Bara för att jag har sotiga ögon och goth-flätor? Är det såå himla kul? Goth är ju snyggt!

Istället för att skratta åt folks körkortsbilder tycker jag att vi istället kan fundera över

säkerheten i att det endast är bilden som måste förnyas och inte färdigheterna. Och är det ens någon idé att våra barn tar körkort i en värld där bilen snart inte kommer att vara ett alternativ, eller där man som i Delhi på grund av luftföroreningarna bara får köra varannan dag?

Gå mot solen funkar också rätt bra. Det är bra mycket lugnare.

Enligt en ny undersökning av dejtingsajten Match.com vill männen ha riktig kärlek och ett meningsfullt förhållande medan kvinnorna mest är ute efter ett tidsfördriv. Men det är bara att sätta sig på första bästa bar för att inse att det inte kan stämma. Då upptäckter man att det för männen som vanligt verkar handla om endast en sak.

Som paret jag nyligen satt bredvid på en av de där trendiga hotellbarerna där en massa unga människor jobbar ihjäl sig framför sina laptops. Det var uppenbart att paret tindrade och att det inte var första dejten, trots att de var så omaka som ett par kan vara.

Hon berättade att hon nu hade flyttat till ett rum i ett lägenhetshotell i Sollentuna. Hon frågade lite om hans lärarjobb på Berghs reklamskola. Hon pratade högt och var helt obesvärad. Han var fåmäld och brydd. Antagligen för att jag satt vid samma bord och med spetsade öron skrev ner vartenda ord de sa.

Hon verkade helt besatt av vilka nya teveserier skådisarna i ”Games of thrones” var med i. Han hade inte sett Game of thrones. Det var ett av det absolut tråkigaste, mest intelligensbefriade samtal jag behövt lyssna på. Jag hade inte stannat en sekund om den där kvinnan var min dejt.

Hon hade ett väldigt vackert ansikte, den förmodligen över femton år gamla profilbilden på Tinder gör henne nog till högvilt.

Men räcker verkligen ett snyggt utseende? Måste inte personen kunna säga i alla fall en enda intressant mening?

Är sex verkligen så kul att det är värt att lägga tid, som man inte har, på att genomlida en massa dejter med personer som inte är särskilt lika sina gamla profilbilder och som inte ens kan uttala Game of thrones?

Och är det sexigt med människor man inte har något gemensamt med? Som inte utmanar ens intellekt?

Själv söker jag en impotent man som gillar bibliotek och antikvariat. Han bör vara helt nykter och inte ha något emot att jag går och lägger mig väldigt tidigt. Inga eller vuxna barn.

Jag söker samtal, inte samlag.

Mina bästa väninnor jobbar med lik. Den ena är rättsläkare och den andra tillverkar gravstenar.

Och man kan faktiskt säga att även jag jobbar med döden, eller väldigt nära döden, i en insomnande bransch. Nyligen läste jag om hur illa det är ställt med skrivförmågan hos nybörjarstudenter vid Lunds universitet. Forskarna stötte på texter utan en enda korrekt mening. Jag antar att man inom en snar framtid kommer att kommunicera endast genom tal, så att mina tjänster inte längre efterfrågas.

Min väninna berättade om den senaste trenden i gravstensbranschen. Den återvunna gravstenen. Att nytillverka en sten kräver sju gånger mer energi än en gammal som återanvänds. Dessutom importeras de nya stenarna ofta ända från Kina. Att nyttja allemansrätten och hämta en stenbumling i skogen är också populärt. Och ja, det är högsäsong så här vid Alla helgons dag. Alla stenar ska upp så att man kan tända ett ljus och känna de dödas energier på landets gravplatser.

Det där om energier läste jag i Anna Lindmans och Nina Hemmingssons fina bok Alla kan dö där en av de intervjuade är en kvinna, som med sin trippelnegativa bröstcancer, lever på övertid. Kvinnan ser sin aggressiva cancer som en lektion, att det som sker är något hon ska lära sig. Som sin livsvisdom, det som blev hennes livsväg.

Det är hennes uppgift och meningen med hennes liv. Hennes skärseld är en sorts lärdom för andra. Hennes öppenhet med vad hon går igenom och med hur hon mår sprider ett livsperspektiv till andra friska människor, så att de bättre tar vara på sina liv.

Hon säger att energin vi har i våra kroppar är densamma som den som finns i allt: en sten, eller ett träd. Och eftersom hela universum är fullt av energi så är det helt otänkbart att allt bara skulle bli svart när man går bort.

Det här är bland det bästa, mest klarsynta, jag läst om döden och det ger mig många perspektiv på livet.

Döden som en livsvisdom. Tänk på det när ni tänder ljus i helgen. Kanske vid er återvunna gravsten.

Jag tar en promenad bland villaträdgårdarna. Nu när frosten har kommit växer en ny blomma upp bland allt som vissnat. Jag frågar en kännare och får veta att den heter tidlösa. Ett vackert ord. Evig. Inte märkt av tidens framfart.

Det får mig att tänka på late bloomers, människor som sticker ut och tar plats när deras jämnåriga börjar försvinna in i pensionärsdimman.

Maggie Smith är i högform i nya Downton Abbey. Hennes ”I never argue, I explain” blev omedelbart en populär meme och pryder t-shirtar och muggar. Hon är åttiofyra år.

Sångerskan Kim Gordon är på nya skivan coolare än någonsin. Hon är sextiosex år.

För att inte tala om Linda Hamilton i den nya Terminatorfilmen Dark fate. Hon är gråhårig, hon är skinntorr, hennes kinder är helt spruckna av rynkor och hon fullständigt utklassar alla när hon gör entré med sin bazooka. Linda Hamilton är sextiotre år.

I nya Terminatorfilmen är den första varelsen som faller ner från himlen ingen robot utan en ”augmented”.

Den förbättrande människan heter Grace och kommer från år 2045. Hon är megastark men uppfyller i övrigt bara de gamla vanliga kvinnokraven på avklädd sexighet. Dessutom är hon känslostyrd och gråter mycket.

Nej den som är förbättrad är snarare Terminator-Arnold som sätter familjen främst efter att han upptäckt livets mening. När han berättar varför hans människofru ville ha honom – han bytte blöjor snabbt och effektivt utan att klaga – jublar publiken.

Men är det så roligt egentligen? Är det inte snarare djupt tragiskt att Linda Hamilton redan i den andra Terminatorfilmen krasst konstaterade att den enda pappan som dög, som inte jämt blev full och som aldrig fuckade upp allt var … maskinen?

Kvinnor är inga late bloomers, vi har alltid skärpt oss och gjort vad vi ska och tagit hand om hem och barn – och täckt upp för alla kassa män på jobbet.

Det är snarare dags för männen att börja blomma. Jag blir lite sugen på en augmented man eller varför inte en terminator. Men orkar man vänta ända till år 2045?

Jag ville länge skänka min kropp till vetenskapen. I mig skulle man finna ämnesomsättningens gåta, tänkte jag och anmälde mig till donationsregistret.

Inga dieter biter på mig. I motsatt riktning. Om jag vräker i mig det man ska utesluta händer absolut ingenting. Under en graviditet gick jag endast upp fyra kilo trots att jag utöver hemmamaten drog i mig ett byggjobbarmeal och en stor milkshake – om dagen i åtta månader. Eftersom hon kom för tidigt. För att börja amma och jag omedelbart fick ett BMI som är konfidentiellt.

I barnvagnens nätkasse förvarade jag fyra rostbiffsfrallor. Jag kunde inte gå någonstans utan rostbiff.

Ni vill inte vara mig. Ni vill inte känna er som en varg som desperat stryker omkring efter råa köttstycken. Att ständigt gå omkring med en droppställning i form av rostbiffmackor och smågodis och kanellängder.

När det känns som om man sakta dör och försöker överleva genom att goffa på McDonalds.

När det känns som om man talar ett språk som ingen förstår.

Sedan fick jag (hoppsan!) en dag reda på att jag har en överaktiv sköldkörtel och kortisolsvikt varpå min slaskdiagnos IBS snabbt glömdes bort.

Nu ska jag gå ur registret eftersom min kropp inte duger att donera på grund av alla mediciner. Jag tappade även intresset när en av mina mer morbida vänner satte Mary Roachs bok Stiff (Kroppens sällsamma liv efter döden – likets kulturhistoria) i handen på mig och jag fick veta vad som kan hända med ens kropp när man gått ur tiden.

Till exempel kan blivande plastikkirurger öva sig på era dekapiterade huvuden medan resten av kroppen utsätts för olika krock- och vapentester. Den svenska ekologiska begravningstekniken låter dock ljuvlig.

Till den det berör: jag vill frystorkas, pulvriseras och att min organiska kompost strös över Sollentuna centrum. Eftersom jag alltid var så utmattad och behövde ha så mycket kött till hands orkade jag aldrig åka längre bort.

Mitt liv kan sammanfattas med: Hon åt så himla mycket kött och det var inte så kul.

Ni vet känslan när man har utfört ett arbete och sätter sig ner för att göra en faktura som man mailar till uppdragsgivaren. Man är vid gott mod. Ens lilla låda puttrar på.

Men så får man ett autoreply innehållande en pdf med trist information om att möjligheten att skicka pappers- eller pdf-faktura har upphört.

Ni får minsann skicka en pdf, era suckers, tänker jag surt men biter ihop och försöker lydigt följa anvisningarna. Exempelvis ska man välja tonval 1 för att komma direkt till en säljare.

Vad är det här? Måste jag köpa ett affärssystem för att kunna fakturera? Jag får veta att de vill hjälpa mig att ”göra bättre affärer genom att effektivisera, underlätta och förenkla era affärsprocesser. Läs mer!”

Jag vill gärna läsa mer, så det klickar jag på.

”Connect once – reach all!”

Det låter helt underbart.

”How to make everyone at your company happy!”

Wow! Känner ni den positiva energin?

”Vill din kund ha e-faktura?”

Nej, jag vill ladda upp en.

”Läs mer!”

Jag skriver in ”ladda upp faktura” i sökfältet och får träffarna: Upphandlingsdagarna. Växla till e-faktura i höst. Fakturaskrivare.

Varför säljer ett bolag som vill göra världen till en lyckligare pappersfri plats fakturaskrivare?

Jag söker på uppdragsgivaren. ”Svt”. Inga resultat. ”Sveriges television”. Inga resultat.

”För dig utan affärssystem.”

Yes! Jag lyckas till sist skapa ett konto och skriver in fakturauppgifterna.

”Fakturan innehåller fel som behöver rättas till.”

Här ger jag upp och tänker att jag på den här tiden hade kunnat skriva en artikel om att jag blev tvungen att lägga ner min frilansverksamhet för att jag inte längre kan få betalt.

Det är inte bara den lilla människan som har svårt att fixa den pappersfria världen.

Sjuttontusen bokslut är försenade, läser jag i Svenska Dagbladet. Något som kan få väldigt trista konsekvenser för företagen, som att de nekas rörelsekredit till följd av felaktig omsättning och vinst.

På grund av att Bolagsverket inte heller klarar av den digitala övergången.

Jag släpar mina värkande, ankliknande hallux valgus-fötter till Moderna Museet tillsammans med huvudstadens övriga 45-plussare som vill känna sig unika och få hjälp att tolka sin samtid.

Konstnären Robert Rauschenbergs verk Lermusan – en stor lerpöl – är det enda som tilltalar mig. Men trots att jag verkligen insuper verket och dess högt ploppande ljud så förstår jag inte vad konstnären vill säga utan åker istället till Ikea, och efter fem minuter hittar jag den. Sammanhang, 99 kronor.

En hylla där man placerar saker av betydelse: en barnteckning, en barkbit från en kvällspromenad i närheten, en sliten och läst bok från farmors stuga. Exklusiva reseminnen från fjärran länder lyser med sin frånvaro. Här lever man på riktigt. Man diskuterar, grälar, spiller. Man vill ha ett sammanhang.

Jag går runt bland rummen där möbler inte får ta upp dyrbar plats. Bostadskrisen gör att barnen snarare flyttar upp än ut. Vertikalt väggutrymme är viktigt. Färgerna går i svart, skogsgrönt och mörkblått.

När en av mina döttrar var liten övervann hon obehagskänslor på ett enastående sätt. Hon blundade. Och slapp ta in allt som var skrämmande.

Är det vad Ikea gör när de med hjälp av tunga, mörka gardiner stänger ute världen? Är det vad vi behöver göra för att stå ut när sötebrödsdagarna är över? SD är snart största parti, det kostar att ha pengar på banken, krigen avlöser varandra, vi ska till och med berövas den futtiga timmen morgonljus om sommartidsivrarna vinner sin kamp, något experterna påstår kommer leda till fler depressioner. Är det inte miljöförstöringen som tar oss, kommer vi alla att utplånas av AI-robotar.

Robert Rauschenberg själv menar att hans konstverk Lermusan varken har budskap eller rymmer några intressanta idéer, utan ställer en öppen fråga.

Då slår det mig. När vi blickar ut över den bruna, kokande sörjan så ser vi framtiden. Så som det inom kort kommer att se ut när vi drar ifrån våra svarta Ikea-gardiner.

Klart det är bäst att blunda och drömma fram sitt eget sammanhang.

Jag åker till ett katthem med siktet inställt på att köpa den skyggaste katten. Jag vägrar understödja att bara de extroverta och populära blir valda, och kommer att tänka på det som Sveriges Radios biträdande programdirektör Cajsa Lindberg nyligen sa angående förändringen inom P3.

”Vi har poddar i den absoluta framkanten och som toppar listorna. Det vill vi fortsätta att utveckla. (–) Samtidigt ser vi att P3 de senaste åren har förlorat lyssnare i den linjära kanalen. Det hade varit ansvarslöst om vi inte tog det på allvar.”

Jag har slutat lyssna på Klassisk morgon. Trots att Pernilla Eskilsdotters stämma lugnar min arma kropp bättre än betablockare så går det inte längre.

Det är John Williams fel.

Jag lyssnar på P2 för att lära mig något. Inte för att lyssna på John Williams trötta toner till Star Wars, ET, Harry Potter, Schindler’s List, Indiana Jones, Hajen, Jurassic Park, Superman … ja listan kan bli extremt lång. John Williams har gjort all den där kända filmmusiken för att Hollywood bara vågar satsa på någon som redan är populär. Hollywood skulle aldrig välja den skyggaste katten, som ingen ens känner till för att den rädd och gömmer sig.

P2 kommer aldrig nå nya yngre lyssnare genom att börja spela film- och datorspelsmusik. Det gör man genom att som Text & musiks Eric Schüldt ta hjälp av en kommersiell artist som Lana Del Rey när han på ett hisnande vackert sätt förklarar en klassisk kompositör som Schubert. I Schuberts Winterreise ristas den hemliga önskan in i lindträdets bark på samma sätt som Lana Del Rey ristar in samma längtan på den skitiga bardisken.

”Genom poesin delar vi en kort stund ensamheten”, säger Eric Schüldt. Han förstår att rotlösheten och drömmarna är lika giltig för alla. Oavsett om det handlar om en topplisteartist eller en över tvåhundra år gammal kompositör.

Eric Schüldt förstår att det snarare är ansvarslöst att bara satsa på det som redan är populärt. Att public service ska välja den skygga katten.

Har du sålt glassmaskiner och frozen yoghurt? Hur kunde du!? Herregud, då är det faktiskt fetkört! Då ska du fatta att du är värdelös och hur kan du ens tro att du skulle ha en chans att vinna en offentlig upphandling och sedan OM du ändå trodde att du var kapabel och skickade in en ansökan så ska du förlöjligas och hånas.

Brasved är det nya liket i garderoben. Från och med nu kommer ingen längre bry sig om alla som i sin ungdom rökt på, nej hyrvideo är den nya svarta städhjälpen.

Själv har jag sålt dasspapper. På åttiotalet körde några ljusskygga grabbar med fjunmusche ut en bil full med unga tonåringar (varav en var jag) långt ut i någon gudsförgäten förort där vi ett par timmar knackade dörr och sålde toabalar. Intresset var stort, businessen var bra och vi gav pengarna till killarna och fick skjuts hem.

Sedan har jag gjort ett event åt Panos Emporio när hans baddräkter hade jubileum. Det var en av de där dagarna med totalt snökaos. Stockholm var lamslaget av kylan. Precis allting som kunde gå snett gick fel.

Gratisspriten gjorde alla bindgalna. Anna Book trillade ner från scenen. Mitt under uppträdandet. Garderobskaoset var inte helt olikt den allra värsta zombiescenen i Walking dead där alla kravlar över varandra i en enda stor människohög för att komma åt sina jackor. Minst en spydde på kläderna som låg huller om buller på golvet. Jag hade Tito Frez lila kaninpälsbolero hemma i flera veckor, tillsammans med andra Hänt-kändisars paraplyer, halsdukar och väskor, innan kaka hittade maka.

Jag var ansvarig för eventet.

Jag har sålt smink också, och blomfrön och gjort pr för en mängd märkliga drycker och prylar.

Så, nu vet ni det.

Vad får jag göra efter det? Får jag ingen chans att bättra mig och komma igen? Får jag tro att jag kan något? Eller är mitt liv kört nu?

Nu är kondomerna slut också. Om nio månader föds kanske den första Apotekstjänstbebisen.

Men det vore rätt fint att bli mormor. Bebbar är ju megagulliga.

Nu ska jag inte göra en Andres Lokko, som dissade Jack Hildéns diktsamling ”Laddet” för att han inte lyckas skildra missbruket lika bra som Malcolm Lowrys klassiska alkisepos ”Under vulkanen”, eller för den delen såga Andres Lokko för att njä, han är ju ingen Joan Didion direkt. Ni hajar. Man måste jämföra med någon i samma liga.

Därför ska jag nu inte vara kritisk mot tv-serien ”Älska mig” för att den inte är lika bra som ”Barry” eller till exempel ”Fleabag”, som båda fick typ tusen Emmys var. Och det där att en kille för att verka längre valde en Tinderprofilbild på sig själv och en ponny ÄR kul. Och Shebly Niavarani är ju alltid bra, och extra rolig som en kille som får ligga trots att han ser ut som en clown.

Jag bestämmer mig för att hylla Josephine Bornebuschs ”Älska mig”, och ta upp det faktum att det är asgrymt att någon (dessutom en kvinna man beundrar) äntligen får göra allt själv: skapa idén, skriva manus, regissera och spela huvudrollen. Utan att en massa tyckande människor i ”teamet” ska säga sitt, vilket oftast bara urvattnar hela produktionen på grund av motsägelsefulla och ängsliga strykningskrav.

Det där som den brittiska dramaturgen John Yorke skriver i ”Den odödliga sagan”, om alla manus han jobbat med som effektivt förstörts av producenter som inte förstår konstnärligt arbete och som inte tror att tittarna är förmögna att förstå undertexter.

Yes, där har jag min vinkel tänker jag när jag börjar bingekolla ”Älska mig” och med sorg förvånas över substanslösheten i främst dialogen. Och det värsta är att man inte kan skylla på att ”någon annan” strukit, utan det är så här Josephine Bornebusch velat ha det. Snarare borde väl någon skriva dit något?

Denna någon borde vara Liv Strömquist som är aktuell med en bok på samma tema – vad kärlek är i dag – men som har all den humor, skärpa och intelligens som ”Älska mig” saknar. Liv Strömquist borde omedelbart anlitas för att skriva manus till nästa säsong.