Jag var med Calle och Anitha på NK och vi gick ut mot PK-huset och när vi just passerat den där krimskrams-affären där de också säljer glasögon stannade Calle upp med barnvagnen. Hans blick, den går knappt att beskriva.

Kaptenen på Titanic, precis när han fått syn på isberget. Så såg Calle ut!

Jag frågade hur det var fatt med honom och han svarade: ”En rulltrappa. Där är en rulltrappa. Vi måste ta en annan väg ut. Jag åker inte rulltrappa med mitt barn.”

Jag sa till honom. ”Lugn”, sa jag. ”Jag förstår att detta är ett trauma, men det är ett trauma som du måste gå igenom. Nu gör du det här, hör du det? Nu tar du ditt barn nerför rulltrappan. Du kan, för du är stark och du är modig. Nu gör det du det, hör du det, Calle, nu gör du det!”

Här är bilden. Första gången Calle tog sin barnvagn nerför en rulltrappa.

Amanda köpte godis idag. Det var skada. Det är alltid jag som köper godis och det beror på att jag kan det där. Jag kan göra mixen, jag kan välja rätt godisar och jag vet vilka man ska undvika. Men Amanda är en rookie. Hon tror att det räcker med att strosa runt framför godisståndet och välja lite hipp som happ, ta en godis där och en annan där. Det är när man lever i en sådan villfarelse som det verkligen går åt helvete.

Kolla på den här. En fullständigt meningslös liten sak. Så in i grunden osmaklig. Amanda har köpt massor av sådana godisar.

Sura nappar, ha ha ha! Det är en godis som man äter när man är mellan 11 och 13 år gammal, när man tycker att det är spännande att utmana gommen, när man står där med sina kompisar och skriker ”GUD VAR SUR!”.

Och den där lilla gynnaren är verkligen den dåliga smakens flaggskepp på jorden. Alldeles för stor för att kunna kallas ”smågodis”, alldeles för mycket choklad. Jag har inget emot choklad, så länge där finns kvalitet. Men det här är den sämsta typen av choklad som vandrar på jordens yta. Värdelöst, Amanda. Riktigt värdelöst!

Är på Calles jobb. Där sitter Mats Dicklén, mannen som alltid viskar när han berättar vad han heter under resor till USA. Mitt emot honom skulle Calle sitta. Tanken var att vi skulle förbereda dagens Schulman Show, som gästas av Leif mannerström och Anders Kraft. Men Calle har försvunnit. Han måste ta hand om sin dotter. Anitha ska nämligen gå till frissan och Calle vill inte att bebisen ska vara i frisörsalongen. Han tycker att det är ”så mycket hårsprejer och medel där som skapar en farlig inandningsmiljö för barnet”.

HA HA HA.

Jag skrattar så eftersom jag minns hur hånfull Calle var mot mig och Amanda när Charlie föddes. Han tyckte att jag var en hönspappa. Och titta på honom nu.

Calle Schulman.
Hönspappornas hönspappa.
Urmodern av alla hönspappor.

Toast med honung och en kopp kaffe till frukost: :++:
Cyklade i krispig morgonsol till jobbet: :++++:
Kom till butiken och precis när jag slagit mig ner kom jag på att jag inte hade mjölk till kaffet. Fick ge mig ut igen: :+:
Skrev för första gången på fem år ett mejl till en tidning med förslag på några texter jag vill skriva: :+++:
Fick snabbt svar på detta mejl – nej på allt! :+:
Försökte lära mig att använda Google Chrome: :+:
Gav upp och gick tillbaka till Firefox: :+++:
Läste artilkar på nätet om matchen mellan Madrid och Barcelona ikväll: :+++:
Pep Guardiola: :+:
Ringde Amanda och frågade om jag kunde få se på matchen ikväll. Hon gick med på det mot att jag masserade hennes fötter under hela matchen: :++++:
Träffade min förläggare Ann-Marie Skarp: :++++:
Kändisspottingen på Teatergrillen med Ann-Marie: :+:
Biff och lökringar till lunch på Teatergrillen: :+++:
Upptäckte en ostbutik på Nybrogatan, bestämde mig för en kittost som jag aldrig tidigare hört talas om: :+++:
Hade glömt pluskan på jobbet, Ann-Marie fick betala: :+:
Ann-Marie Skarp: :++++:
En bloggläsare kom upp till butiken och ville att jag skulle signera min bok till hennes kille: :+++:
Som tack gav hon mig en flaska vin: :++++:
Kom på att jag skulle äta osten tillsammans med denna flaska vin till matchen ikväll: :++++:
Tog mig ut på cykeln igen: :+++:
Cyklade till vidriga Södermalm, såg bara reklamarskägg: :+:
Bestämde mig för att skriva den där presentationstexten som jag borde ha skrivit för länge sen, men så ringde Amanda och frågade om vi inte skulle ses hela familjen på stan: :+++:
Familjen åt på Ciao Ciao på Karlavägen. Jag år Calzone: :++:
Amanda åt seafood-pasta: :++++:
Känslan av att ha valt fel maträtt: :+:
Vi bestämde oss för att åka hem. Jag skulle ta cykeln, Amanda och Charlie tog bilen. Jag kände att det var tävling. Jag kom hem före dem. Jag vann! :++++:
Amanda åkte iväg till affären för att köpa rädisor och salami till osten: :+++:
Jag kollade på nya Pippi med Charlie: :+++:
Dansade till Gummibjörn-låten med Charlie: :++:
Amanda kom hem, vi lekte med Charlie att vi var spöken genom att hänga handdukar över våra huvuden: :+++:
Amanda gick och lade Charlie, det tog 45 minuter att lägga henne: :+:
Jag tittade på Fyra Bröllop under tiden. Upptäckte att Gry Forssell var berättarröst: :+++:
Gry Forssell: :++++:
Jag och Amanda myste i soffan: :++++:
Jag tog ut ostarna ur kylen, lukten av denna magnifika kittost spred sig ända ut i trapphuset: :++++:
Funderade på vad Patrik Sjöbergs nya bok egentligen handlar om. Så mycket hemlighetsmakeri. Kände frustration över att inte veta: :+:
Frågade på Twitter om det fanns någon bokhandlare eller så som hade läst den. Fick veta innehållet i boken efter bara femton minuter. Kände oerhörd kärlek till Twitter. Twitter: :++++:
Skrev detta inlägg. Precis när jag var färdig försvann hela texten: :+:
Skrev om alltihopa. Nu är jag färdig: :++++:

Nästa lördag är det premiär för det där nya programmet i TV4 där Martin Stenmarck lagar så att folk får sina drömmar besannade. Jag ser mycket fram emot det och jag grundgillar Martin Stenmarck, men jag måste dröja vid en detalj i den reklamfilm för programmet som nu rullar på TV4.

Vad är grejen med käppen?

I sin hand har Martin Stenmarck en käpp som jag inte riktigt blir klok på. Det skulle kunna vara en sån där danskäpp som man såg på kabaréer för 60 år sedan. Men det skulle också kunna vara en gångkäpp tillhörande en dandy. Det skulle också kunna vara ett missbildat trollspö. Men jag förstår inte – Stenmarck är väl varken kabaré-artist eller dandy eller trollkarl.

När jag tänker efter. Är det inte en sån käpp som Willy Wonka har i Kalle och Chokladfabriken?

Varför bär Martin Stenmarck denna käpp i trialern? Jag ska guida er genom filmen.

Stenmarck gör entré. Käppen i hand. Han håller den ena spetsen i andra handen, som om det vore ett svärd, som om han ville kontrollera eggens skärpa.

Stenmarck gör plötsligt ett utfall mot kameran. Han pekar på oss med käppen, möjligen lite hotfullt.

Närbild på käppen, som han nu håller fast mot golvet med båda händer. Fingrarna spretar lite, vilket får mig att åter fundera på trollkalrsspåret. Är detta kopplingen – Stenmarck är magikern som ska trolla fram folks drömmar? Eller kommer han plötsligt brista ut i sång. Är det här programmet en musikal?

Ny bakgrund, men samma käpp. Han håller den nu utåt, bort från kroppen. Det är en inkluderande, omfamnande gest. Käppen är plötsligt inte farlig, den är inget vapen. Den är en förlängd arm, ett sätt att förstärka välkomnandet.

Och så plötsligt – utfall igen! Böjda knän och käppen riktad mot kameran. Andra handen utsträckt på liknande sätt på andra sidan kroppen, som om han balanserar på en slak lina, som om han gör ett avancerat konstnummer. Nu är käppen varken vapen eller musikalgimmick – den är ett dansredskap.

Stenmarck backar undan samtidigt som han bjuder in med käppen. En gest som jag tror säger: ”Välkommen in i min förtrollade värld.”

Båda händerna utsträckta, käppen i en rät vinkel ut mot kroppen. Återigen: välkomna.

Blir fortfarande inte klok.
Vad är det för käpp?
Vad är meningen?

Just innan jag skulle åka hem från butiken igår läste jag på Twitter att brorsan Calle var på Zink Grill med familjen. Jag bestämde mig för att åka dit, det är väldigt underhållande att titta på Anitha och Calle när de håller på och oroar sig för sitt nyförlösta barn. De hatar vindpustarna som hotar Pennys liv. De blir rasande på cyklister som kommer för nära barnvagnen.

Jag hade en idé, att smyga mig på dem där de satt, komma från sidan, dölja mitt ansikte med kavajen och kasta mig över barnvagnen! Jag skulle börja rycka i den, skulle låta som ett djur, skulle få dem att tro att en galen man försökte stjäla barnet ifrån dem.

Men de såg mig redan när jag kom på cykeln och den idén rann ut i sanden och ja, det var väl kanske lika bra.

Jo, jag rakade mig imorse. Kände mig naken och ful, kände mig som ett ischme, helt enkelt. Men så hände det värsta. Jag var på jobbet och skulle fixa frippan inför ett möte och upptäckte att jag missat lite. Alldeles under munnen fanns en tuss av hår. Jag stirrade häpet och äcklat på den. Insåg genast att det var lönlöst att försöka få bort den. Ett hårstrå försvinner enkelt med ett ryck, men med en tuss är det omöjligt. Man kan slita bäst man vill – en tuss försvinner inte.

Jag fick gå på mitt möte med tuss i ansiktet.

Jag blev genast så oerhört jagsvag, kände mig inte bara ful – jag kände mig dum i huvudet. Jag kunde inte möta blickar, började stamma, kunde bara prata med blicken borrad i golvet. Den där tussen förstörde allt. Jag kände nog hur de upptäckte den på mötet, hur de hela tiden förhöll sig till den, jag insåg att de skulle tala om den hela dagen sen. Vid något tillfälle ville jag avbryta och skrika: TROR NI INTE ATT JAG SER HUR NI STIRRAR!

Nu har jag tagit bort tussen.
Nu känns det lite bättre, tack så mycket som frågar.

Högtidsstund här hemma idag. Amanda kom hem idag med en ny Pippi-DVD, som både jag och Charlie kastade oss över. Ju fler av de här filmerna jag ser, desto mer funderar jag över Pippis pengar. I en koffert har hon nämligen en massa guldmynt. Det rör sig om en rejäl förmögenhet, det är inte tal om annat. Vid något tillfälle stal tjuven Blom kofferten och räknade mynten till strax över 2 000 stycken. Det är oklart hur mycket ett guldmynt är värt, men det är en hel del. Pippi kan till exempel gå in i en godisaffär, visa upp ett guldmynt och be om 12 kilo godis. Hon kan köpa sex liter medicin på Apoteket, också för ett guldmynt. Pippi begär aldrig någon växel när hon handlar, så det är svårt att sia om det exakta värdet. men återigen: det är mycket pengar.

Emellertid. Pippi spenderar friskt. Hon bryter av en arm på en skyltdocka och ger butiksinnehavaren 2 guldmynt för besväret. Hon betalar ett guldmynt för nöjet att spruta lite parfym på Tommy Annika. Och i det avsnitt jag såg idag går Pippi på cirkus och slösar rejält. Hon ber om 60 bollar att prickskjuta tallrikar med och betalar ett guldmynt. Hon åker karusell för ett guldmynt. Och vid något tillfälle tycker hon att gevären på prickskjutningattraktionen är dåliga och ger tanten i kassan tre guldmynt för att köpa nya vapen.

Alltså. Hon slösar. Och jag påpekar igen: hon har alltså strax över 2000 guldmynt. I den takten hon gör av med pengar, så är det ingen förmögenhet. I detta slösarperspektiv finns det anledning att bekymra sig. Hela tiden när jag tittar på Pippi känner jag denna oro.

Pippi slösar och slösar och snart är hon pank.

Det blev en strulig start på dagen. Amanda hade glömt att svara på ett sms från barnvakten igår där hon frågade om hon skulle komma, så hon dök följdriktigt inte upp imorse. Fick vänta hemma 1,5 timme. Sen när jag äntligen kom iväg till jobbet visade det sig att Amanda hade tagit med sig min plånbok till jobbet, lite klantigt kanske, så jag hade inga pengar. Jag var hungrig, ville äta lunch! Jag ringde Hard Hat media och bad dem bjussa på lunch. De föreslog grillkiosken borta vid dem – jag kontrade med Sturehof. Det blev Sturehof.

Jag åt wienerschnitzel. Och den var hemskt bra. Jag tror hemligheten bakom en riktigt bra schnitzel är två saker. 1. Att man steker på den riktigt rejält. Den ska vara knallhård. Om man släpper den från en decimeters höjd ner på tallriken så ska tallriken gå sönder. Förstår ni? Det ska göra ont i gommen att äta schnitzel! 2. Den ska göras på gris och inte på kalv. Det är bara snofsigt och dumt att äta schnitzel på kalv. Skinkschnitzeln är nio gånger av tio godare. Och billigare. Sturehofs stenhårda schnitzel på gris får :++++:

Så här såg det ut när jag fånigt visade upp maträtten och bad Calle ta en bild. Jag är nyrakad, hatar när jag är nyrakad, ser ut som jag-vet-inte-vad. Jag ser ut som ett ISCHME! Var det inte så man sa i barndomen om nån som var ful, att vederbörande såg ut som ett ischme? Så ser jag ut nyrakad, som ett ischme.

Mats Dicklén är VD på Hard Hat Media. Det var han som stod för kalaset. Han är väldigt generös, men det kan han vara – han är ”the moneymaker” på Hard Hat. Det är han som drar in kulorna. Vi kallar honom Dicken. Det är alltid roligt att vara utomlands med honom, att ta in på hotell och så, när han ska säga sitt namn. Han harklar sig och viskar att han heter ”Dick-len” och då börjar de alltid fnissa i personalen. Dicken har just skaffat helskägg, det gär att han rent utseendemässigt är :++++: .

Calle är delägare tillsammans med Dicken. Han gjorde idag sin första arbetsdag som pappa. Han var väl lite disträ. Tittade på klockan, satt och ojade sig, ville hela tiden hem till bebin. Han åt schnitzel. Vi åt alla schnitzel.