Jag har köpt en ny dator och jag sitter här i min ensamhet och för över lite filer från min gamla dator till min nya. Jag såg att jag hade över 6000 bilder i mitt fotoprogram och bestämde mig för att säkerhetskopiera alltsammans. Vilken märklig sak att titta igenom de där bilderna – tre år ur mitt liv ur mobilkameraperspektiv. Så många bilder av strunt och så många bilder som man skylla beskydda med sitt liv. Det var så många minnen.

 

Den första bilden som jag har på Charlie utanför BB. Hon är en dag gammal.

 

Så många bilder jag har på kräftor. Säkert över hundra bilder. Närbild på kräftor, överblicksbild på kräftfat, kräftstjärtar, skalhögar, kräftlag i bytta…

 

En bild på min vän Sigge Eklund, som nu bor i USA. Jag tänkte på hur mycket jag saknar honom när jag såg den här bilden. Just där, när den här bilden tas, får han meddelande på sms om att han ska bli pappa igen.

 

Bild på Amanda som sover. Det är inte så många som sett Amanda underifrån på det sättet. Näsan ser ju mycket mer normal ut ovanifrån, om man säger.

 

Amanda och Amandas pappa Bengan på Amandas systers bröllop. Bengan har aldrig varit så uppklädd. Men han gick barfota.

 

Vi blev lovade av avlägsna vänner att få bo i det här huset i några månader. Vi var så nöjda med det, gick runt en hel sommar och visade upp den här bilden för våra vänner, skröt om att vi skulle bo där och bada i poolen där och så. Och sen blev det inget av resan. De ångrade sig. Det var ju lite snopet.

 

Två mycket speciella vänner som jag håller så kära. Johan som äger hotellet Furillen och Erik på Stenugnsbageriet. Här hade Erik omelettafton utanför bageriet. Han gjorde bara omelett på ägg som hans egna höns hade värpt. I somras sålde Erik bageriet. Jag kommer sakna honom väldigt mycket.

 

Dagen före mitt och Amandas bröllop. Jag skickade den här bilden till Amanda och skrev att Bengan hade bestämt sig för att bära denna huvudbonad under vigseln. Amanda blev skärrad. Jag blev skärrad av att Amanda trodde på det.

 

Gotlandskväll. Jag hade köpt charkisar och öl och tillsammans med Amandas systers kille Gustaf satte vi oss uppe i skogen där täckningen var bra och så kollade vi på AIK-match streamat via nätet. Det var en fin kväll. AIK vann.

 

Den här bilden hade jag som bakgrundsbild på min telefon i nästan ett år. Jag tycker hon är så vacker på den bilden, glad och sprudlande på något sätt.

 

Jag spelade in ett program med Patrik Sjöberg. Jag gömde alla hans kläder så att han tvingades ha på sig den AIK-tröja jag erbjöd honom. Det var roligt.

 

Vi reste till Colombia, för jag skulle programleda Paradise Hotel. Gud, vad ångest jag hade i det här hotellrummet när Amanda och Charlie var hemma de första veckorna.

 

Dagen före första inspelningsdagen åkte jag till huset där ”Paradise Hotel” skulle spelas in. Det var inte riktigt klart, om man säger så. Så blev vi två veckor försenade.

 

En bild på Adam som gjorde mig glad nu när jag såg den. Jag träffade Adam mycket förr i tiden, när vi gjorde radio ihop. Och vi lunchade ofta och då fick jag ibland se honom skratta på det där härliga sättet. Nu ses vi inte lika ofta. Jag saknar Adam.

 

Jag upptäckte den där appen där man kan se vilka flygplan som ligger i luften i realtid. Gud, vad jag höll på med den där appen under några månader. Flera timmar om dagen kunde jag hålla på.

 

Jag och Amanda bråkade nästan aldrig. Bara när det gällde kaffekokaren. Hon menade att jag utsatte mig själv och andra för livsfara när jag glömde den påslagen på jobbet. Men det tror inte jag, så jag skickade den här bilden och många fler i triumf till henne om morgnarna och då blev hon tokig.

 

Jag och Amanda och Björn af Kleen. Vi umgicks en del med honom förut, men inte längre.

 

När vi var i Thailand låtsades vi att Amanda var superstar och så stod jag på håll och tog paparazzibilder på henne. Det tyckte vi var väldigt, väldigt kul, minns jag.

Ligger i sängen, Amanda ligger bredvid, hon har just somnat till ett avsnitt av Sons of Anarchy. Hon brukar göra det när vi tittar på filmer och så. Det tar aldrig mer än tio minuter och så ligger hon där med öppen mun och jag viskar ”Amanda” och hon ligger kvar utan att reagera och jag säger ”Amanda” igen utan resultat och då vidrör jag henne, men hon märker det inte, så jag knuffar till henne lite lätt och då rycker hon till och säger ”va” och sätter sig upp i sängen och uppträder irrationellt. Jag frågar om hon somnade och då säger hon ”nejdå” och säger att hon gärna tittar vidare på filmen.

Och vi tittar vidare, men nu är jag mer alert. Övervakar henne noga, ser hur hon efter bara någon minut börjar klippa vilt med ögonen, hur hon SPÄNNER blicken i datorskärmen för att inte somna och hon kämpar förtvivlat med det där en stund och sen slocknar hon igen. Och då stänger jag av, släcker lampan och så somnar jag också.

Fast idag kände jag för att skriva några rader på bloggen först, vilket jag nu gjort, god natt med er.

Amanda älskar Robyn och hon älskar att sjunga. Nu har hon övat in en låt som hon gärna delar med sig av.

Följer ni Blondinbella på Twitter? Jag gör det, för jag tycker att det finns något oskyldigt underhållande i hennes sätt att meddela sig där. Hon är skrytsam, på ett så naivt och oblygt sätt att jag alltid fnissar lite när jag läser inlägg där hon säger att hon får så mycket entreprenörsidéer att hon inte vet vad hon ska göra av dem, att hon nog måste klona sig själv för att få det att fungera.

Hon är helt enkelt en väldigt självbelåten liten kvinna. Men det finns andra sidor hos henne. Hon kan också vara människoföraktande, fast på ett så overkligt sätt att man liksom knappt kan tro att det är sant, som här när hon liverapporterar från en taxifärd:

 

Att följa hennes liv på Twitter är hisnande. Hon framstår som så oerhört osympatisk, så oerhört besatt i att beskriva sin egen framgång. Så totalt befriad från empati. Men hon skadar ju ingen med det där, utom möjligen sig själv, och man läser en tweet och man underhålls på märkligt vis och sen går man vidare i lvet. Men igår skrev hon en tweet som faktiskt gjorde mig direkt illa berörd. Tidningen Yourlife ska läggas ner på grund av dålig lönsamhet, vilket innebär att en hel tidningsredaktion måste hitta nya arbeten. En svår sits för dem, så klart. Blondinbella kommenterar:

 

Jag blir äcklad när jag läser det. Det är så osympatiskt och empatilöst att jag blir alldeles nedstämd. Vilken osedvanligt ledsam person hon är, denna Blondinbella. Hon måste vara skadad eller traumatiserad av något som förstört hennes möjligheter att känna medkänsla.

Det är nåt med min egen nakenhet som stör mig. Jag klarar inte av att stå utan kläder inför andra människor. Jag blir förfärad och olycklig i offentliga ­duschar, ställer mig med en hand för penis i en av hörnduscharna och för­söker snabbt bli färdig.

När jag byter om drar jag på mig kalsonger så där under handduken och det blir alltid problem med något som fastnar och jag får kränga och göra konster med hela kroppen, och sen rafsar jag snabbt ihop resten av grejorna och pinnar därifrån med hysterisk puls.

Jag vill inte visa upp min snopp, så är det. Sanningen är att jag inte ens vill visa den för mig själv. Jag har kommit på mig själv med att generat skyla mig när jag vandrar förbi spegeln i mitt eget badrum. Jag vet inte vad det där kommer sig av, det är väl något nakentrauma från barndomen som jag kommer att skicka vidare till min ­dotter, som gör samma sak med sitt barn och om hundrafemtio år står väl mitt barnbarns barnbarn där i någon framtidsdusch och håller för könet i ­panik.

Nå, hur det nu var! Jag skulle gå till en ­kiropraktor i veckan. Det är ett svårt ord, kiropraktor, men jag lärde mig det noggrant när jag först föreslog för honom att han var massör. Då artikulerade han det för mig flera gånger och visade tänderna mellan varje stavelse: KI-RO-PRAK-TOR.

Jag berättade för honom om mina ryggproblem som har att göra med att min ­dotter är i en fas i livet där hon ständigt vill bäras fram i tillvaron.

Han tryckte lite på ett par punkter i ryggen och så bad han mig ta av mig mina kläder. En blixtsnabb instinkt gjorde att jag genast sökte med blicken efter nödutgångar, så att jag kunde fly, fly, fly, men så föll jag in i mitt sammanhang, de sociala koderna tvingade mig till sans och jag reste mig och började klä av mig.

Jag gjorde det taffligt, började med de förhållandevis ofarliga strumporna och kavajen och sen gick allt bara mer och mer långsamt. Kiropraktorn höll på med sina grunkor och förberedde och var inte intresserad – eller HAN LÅTSADES ATT HAN INTE VARA DET I ALLA FALL, och själv stod jag där med böjd nacke och tittade ner på min patetiska bröstkorg som hävde sig som hos ett jävla djur under den skjorta som jag stod i färd med att knäppa upp.

Så stod jag då där framför honom i min sanslösa, nästan overkliga nakenhet,  med stora rullande, rädda ögon. Han bad mig lägga mig på britsen och jag lade mig, svag och utmattad, som en liten fågel, och kanske såg han min utsatthet, för han lade en stor handduk över min sorgliga kropp och, jag vet inte, det går inte att beskriva lyckokänslan, plötsligt återfick jag mina superkrafter.

Så började han sitt värv, långa rörelser med sina händer över min nakenhet och så vek han plötsligt undan handduken igen, för att komma åt, och då infann sig oroskänslorna igen. Massören mumlade till mig att jag var “ordentlig stel i ryggen” och jag började nästan fnissa när jag hörde det.

Han tog i hårdare och för att komma åt vek han undan ytterligare en flik av handduken och nu var den nästan avlägsnad helt och hela jag blev KONKAV, jag böjde ryggen i en djup båge, vilket fick kiropraktorn att förundrat anstränga sig ­ytterligare.

Och jag låg där med ansiktet neråt, ­genom ett litet hål i britsen kunde jag se golvet, andades utan att andas, som med gälar, och tänkte på min äckliga kropp och på hur kiropraktorn kunde tänkas uppfatta den. Började grunna på tvångstankar, att han plötsligt skulle krypa på alla fyra och titta upp mot mig underifrån, genom hålet, och väsa: “Din kropp är verkligen avskyvärd, vet du det.”

Efter en timme var allt över. Jag ombads att ta på mig kläderna.

Min första instinkt: att rusa mot klädhögen och ta på mig dem hetsigt, febrigt, som en våldtagen, och sen rusa hulkande från platsen.

Utmaningen låg i att mitt i denna ­mentala panik lugnt, nästan förstrött ta på mig kläderna så att han inte skulle upptäcka tillståndet i vilket jag befann mig. Jag tackade och lämnade honom, stelare i kroppen än vad jag någonsin varit förut i hela mitt liv.

Amanda kom hem häromdagen och berättade att hon varit hos sin osteopat Jean Pinto och varit med om ”det mest fantastiska”. Det kallades ”kraniummassage” och gick ut på att Jean masserade och tryckte på olika punkter i skallen på henne. Jean berättade för henne att behandlingen kunde ha smått dramatiska följder. Till exempel skulle hon inte vara förvånad om hon strax efteråt mindes något ur sitt förflutna som hon trott försvunnit. En detalj från förr. Den här detaöjen kunde göra så att pusselbitarna i huvudet lades om och kanske kunde det kännas lite förvirrande. Ni som känner Amanda vet att det finns inget Amanda älskar mer än historier av det slaget.

Idag gick jag och fick kraniummassage. Min bild var att behandlingen tog fem minuter, möjligen åtta, men aldrig så mycket som tio. Jean berättade att jag legat där i över 45 minuter. Tydligen hamnar man i ett tillstånd som inte riktigt är dröm, men på gränsen till. Kroppen och hjärnan hamnar i ett extremt viloläge. Och jag tänkte så mycket sällsamma saker där jag låg. Det kändes direkt underligt. Jag kan inte riktigt beskriva det. Nu sitter jag på ett caé och väntar på att ett minne från förr sla göra så att pusselbitarna i huvudet arrangeras om lite.

Dagens gäst är bokaktuella Jonas Gardell!
Ge gärna era synpunkter på programmet, på det att vi kan göra det bättre och härligare!

Men vad skönt att det är fredag ändå, va.
Kolla Schulman Show och bara slappa. Kanske ta ett glas vin och sånt.

Härligt. Trevlig helg på er.

Kram
Alex

Vaknade: :+:
Mådde inte så bra imorse. Hade nog sovit dåligt. Tittade mig i spegeln och tyckte att jag såg så märklig ut att jag var tvungen att ta en bild. Det var liksom inte jag där i spegeln. Det var nån annan. Käkade fil och Start med Charlie och det var trevligt, men kunde inte släppa oron: vem är jag? Är jag nån ”annan”?

 

Valde dagens outfit: :+:
Tog på mig kläder och som alltid innan jag går hemifrån frågar jag Amanda om jag kan ha på mig de kläder jag valt. Jag är ju färgblind och har just ingen smak. Idag gick det inte alls bra. Amanda sa att jag inte såg riktigt klok ut, undrade om jag skämtade, sa att jag genast skulle byta. Så jag bytte. Kände mig lite kränkt, men jag bytte och när jag gick smällde jag lite i dörren.

 

Klippte mig: :++++:
Hade klipptid hos Steve. Jag behöver inte längre ha med mig en bild på Tom Cruise – han vet att jag vill se ut som Tom Cruise. Bakom i bild, ser ni vem kändisen är? Hon till vänster?

 

Första kaffet: :++++:
Gick till jobbet, drack morgonens första kaffe. Otroligt god! Satt och utstötte belåtna ljud för mig själv. Så kom ett telefonsamtal från okänt nummer. Sträng dam på andra sidan: ”Var är du? Du har tandläkartid hos oss nu.” Jag fick lämna kaffet och springa ut.

 

Tandis: :-:
2 timmars borrande, som om det var ett skämt, som om det var en sån där Monthy Python-sketch där humorn ligger i att något dras in absurdum. Till slut ville man bara skratta högt, men det går ju inte med alla verktyg man har i munnen.

 

Amanda fick paket: :++++:
Hämtade Charlie på dagis och körde hem till Amanda, som är sjuk. På vägen hem hade jag hämtat upp ett paket till henne som en vän ville ge henne. Eftersom det var jag som gav kassen så kändes det som att det var jag som hade gett henne presenterna. ”Var det här bra nu då”, sa jag, precis som pappa brukade säga när vi var på Gröna Lund och jag fick åka Nyckelpigan.

 

Skriva på storbildsskärm: :+++:
Sony Ericsson lanserade en ny Xperia-telefon och frågade om jag ville äga storbildsskärmen på Stureplan i en halvtimme. Jag fick löfte om att skriva vad jag ville. Det var en rolig halvtimme. Jag tänkte att jag kunde passa på att framföra mina tankar om AIK, bland annat.

 

Prata om boken: :+++:
Pocket shop har en stor kampanj på min bok och jag var inbjuden idag att tala om den i deras butik på Sergels Torg. Jag såg att min bok var uppställd bredvid Tranströmer och det tyckte jag var ”i sin ordning”. Det var trevligt och gemytligt. Jag var så rädd att det inte skulle komma nån, så jag bad Amanda ringa lite då och då så att jag inte skulle känna mig ensam. Men det behövdes inte.

 

Gav blomma till Amanda: :++:
Jag fick en blombukett av Pocket Shop efter mitt framträdande och då kom jag knipslugt på att jag skulle låtsas att jag varit förbi blomaffären på hemvägen för att köpa en blomma till Amanda. Men hon gick inte på det, tyvärr.

 

Öl: :++++:
Charlie somnade och jag tog en öl i soffan. Underbart med öl hemma på en vardag! Känslan av att vara vuxen, att det kan stå en odrucken öl i kylen, att man kan dricka den, fastän det är vardag och fastän det inte är ”utgång”.

Jag är BARNSLIGT förtjust i de här klippen på Youtube som visar hur svenskar hört fel på låtar de hört i sin barndom och tolkat texten på mycket färgrika sätt. Vi spelade upp ett par av de där låtarna i Schulman Show och det var mycket roligt.

Nu kör vi en final imorgondagens program, som gästas av Jonas Gardell, där vi vill ha hjälp från er. Skriv i kommentarsfältet exempel på låtar som ni missuppfattat genom åren, så klipper vi ihop det till en rolig film.

Skriv också ert namn och hur gamla ni var när ni missuppfattade låten, så tar vi med det i filmen.

Kul om ni vill hjälpa till!

 

När man köper ett par skor så är alltid snörningen så underlig. Ett snöre ligger liksom under alla andra och löper snett över skon mellan nedersta snärhålet direkt upp till det översta. Förr om åren snörade jag alltid om skorna så att det blev vettigt. Men nu börjar jag fundera. Ska snörena vara på det där sättet? Finns det något logiskt med det här som jag inte förstår? Kan ni hjälpa till här? Tack!