Är vi så lika, verkligen?
av
Det har hänt lite FÖR ofta nu, att läsare i kommentarsfältet och folk på Twitter säger att jag är lik en hockeymålvakt som heter Christoffer Nihlstorp. Jag kan inte se det. Okej, lite-lite, men inte mycket-mycket.
Arkiv för March 2012
- Sida 2 av 4
När ska hon lägga på?
avHemma i soffan. Amanda pratar i telefon. Gud, vad hon babblar, hon slutar aldrig, jag känner mig till slut så utanför att jag måste säga till henne att det blir svårt att titta på teve när hon pratar sådär högt, fast det handlar ju inte om det, för jag tittar på en repris av ”Kniven på strupen” som jag redan sett, jag vet hur den slutar! Det handlar ju om att jag bara inte vill känna mig utanför!
Det vet man ju i och för sig alltid ändå, hur Kniven mot strupen slutar, även om man inte har sett något av programmen. Det slutar ju ALLTID på samma sätt – det är klackarna i taket och TACK ALEX FÖR ALL HJÄLP! och de vinkar farväl och kocken ALexander Nilsson stolpar iväg på sitt heroinoundaraktiga sätt, bister men en smula belåten över att ha frälst ännu ett hopplöst gäng idioter med sitt koncepttänk.
Det absolut roligaste i det där programmet är ju den där allra sista scenen, när det gått ett par månader och Alex kommer tillbaka till krogen och hälsar på personalen som står uppradad och flinande. Och Alex går omkring och inspekterar och är belåten över att de har kvar den där menyn som han satte, och dukarna på bordet är kvar, vad fint. Och så frågar Alex hur det har gått sedan han lämnade dem och det är ALLTID samma sak – de svarar lite undvikande! ”Jodå, det är klart, det har varit både upp och ner” och ”vi kämpar på” och då fattar man: ingenting har hänt.
ABSOLUT INGET HAR HÄNT!!!
DET FINNS NÅT OUTSÄGLIGT
SORGLIGT DÄR, ELLER HUR???
Schulman Show ikväll 22.55 på KANAL 5!
avIkväll är det premiär för Schulman Show på Kanal 5.
Det börjar 22.55. Tycker ni att det är lite sent? Cheferna på Femman kallar det ”late night primetime” och det tycker jag låter så fint! Ni kan väl stanna uppe lite längre? Jag skulle bli så glad om ni såg!
Om borttaget inlägg
avIgår skrev jag ett inlägg om en gammal SVT-reporter som en gång i tiden lurade mig och som nu gör ett program om hur man förbättrar sina egna Googleträffar. Jag förstod att det inlägg som jag skrev om honom skulle hamna högt upp om man sökte på hans namn. Jag gjorde det som ett litet spratt, en tillbaka-kaka.
Men jag funderade en stund och tog nu bort inlägget. Jag ska inte förstöra för hans program, det är alldeles säkert många som jobbat länge med det och de ska få göra det ifred. Man ska inte gå runt och vara långsint.
Ville bara berätta det, om ni undrade.
Rätternas rätt! Här är den! FISKRÖRA!
avJag har vid flera tillfällen i kommentarsfältet fått frågan om jag kunde ge en länk till när jag gav mitt recept på ”pappas fiskröra”, som jag skrev om i en gammal blogg för länge sen. Sanningen är att jag inte hittar länken. Men idag så gjorde jag min pappas fantastiska fiskröra igen och jag bad Amanda ta bilder så att jag återigen kunde ge er receptet på denna ljuvliga rätt. Den är enkel, men frågan är om det finns något godare. Och det är inte bara jag som säger det – Amanda tycker att det är böand det godaste hon ätit. Så ni kan väl prova någon gång!
Ta fram potäter. Och när ni gör det så är det av vikt att det sker med gott humör. Det ska vara roligt att laga mat.
Sätt ner potatisen i vatten och koka. Amanda påstår att det måste vara lock på potatis när man kokar, men pappa hade inget lock och det gick så bra.
Ta fram torskfilé! Den kan vara färsk, men det går lika bra med upptinad fryst. Låt den ligga och förbereda sig på att bli stekt.
Ta fram morötter. Skiva dem!
Ta fram små tomater. Skär dem på hälften! Se upp för barnhänder, för kniven kan vara vass.
Ner med det i en skål. Häll ner en massa olivolja.
Krydda med italiensk salladskrydda. Det behövs inga andra kryddor, men det är viktigt att du inte är blyg. Du måste verkligen peppra på och då kan det vara en fördel att se lite ”sinnessjuk” ut.
Kontrollera torskfilén efter ben. Visst ,det heter FILÉ och om det är en FILÉ så ska det inte finnas några ben, men ibland lämnar de jävla dårarna kvar ben ändå. Ta bort alla ben. Hatar ben i fisk.
Ner med vispgrädde i en skål. Det kan ju vara matlagningsgrädde om man är på diet eller så. Calle brukar köra med mjölk, ha ha ha – då blir det inte gott.
Ner med ströbröd i grädden. Blanda runt en stund. När du känner lite motstånd när du rör så har du rätt mängd ströbröd i förhållande till grädde.
Ner med fisken i en panna. Stek på rätt låg värme. Omedelbart ska du SLITA isär fisken i olika delar. Det kan vara besvärligt, särskilt i början när fisken inte är stekt. Slit utav helvete.
När pannan blir varm blir fisken porös blir det enklare att dela fisken. Nu kan du hacka. Du ska pulvrisera fisken i minsta beståndsdelar. Det är kul! Matglädje!
Gräddröran har nu blivit ordentligt stel. Var inte orolig. Det är bra! Ner med den i pannan. Blanda om ordentligt.
Nu till det viktigaste! Ner med salt! Ordentligt med salt! Jag menar det: salta ordentligt!
Okej. Nu tror ni att ni saltat färdigt. Salta då mycket mer! Salta denna fisk som om det inte finns någon morgondag!!!
Servera till din fru, som gör tummen upp!
Och Charlie gör också tummen upp, fastän den ser lite udda ut. Hon har sminkat sig idag med mammas smink, om ni undrar över hennes ögonbryn.
Flaskpost från jorden
avDet har varit en speciell vecka. Jag har inte kunnat sluta läsa om Voyager 1.
Voyager 1 är en obemannad rymdsond som började sin resa från jorden 1977. Dess första uppdrag var att ta lite bilder på planeterna, vilket den också gjorde. Men den återvände inte hem. Sedan vidtog fartygets andra uppgift, som av Nasa kategoriseras som ”ett evigt uppdrag”. Den ska bara fortsätta ut. Den ska aldrig vända tillbaka. Den ska vidare.
I en hastighet av 17 kilometer per sekund fortsatte den mot den vägg som utgör gränsen mellan vårt upplysta solsystem och den svarta, yttre rymden. Och hela tiden skickade den små hälsningar hem. 1990 tog den ett familjeporträtt på alla planeterna i vårt solsystem och sen åkte den vidare, ut mot svartheten.
I dag befinner den sig i något som kallas för ”en kosmisk skärseld”, den kämpar sig igenom det område där solen alltmer förlorar sitt inflytande och om en tid befinner den sig i den yttre rymden.
Förstå den ensamheten!
Ombord på Voyager finns en kopparpläterad skiva med ljud och bilder. Där finns ljudet av vind i träd, regn mot ett fönster, vågor som slår mot en strand, lätet från en val, ett hjärtas slag, en smeds hamrande – och ljudet av en moder som kysser sitt barn. En mänsklighetens flaskpost ut i evigheten. Frågan är om den någonsin stöter på något. Sträckan som Voyager tillryggalagt är enorm. Och samtidigt är den ingenting. Det kommer att ta 40 000 år innan den når en stjärna. Då förstår man – och förstår inte.
I ungdomen läste jag Harry Martinsons ”Aniara” om ett rymdskepp som driver planlöst ut i den yttre rymden. De 12 000 människorna ombord har fortfarande hopp, men så reser sig en av vetenskapsmännen ombord och visar upp ett vattenglas. I glaset finns en liten luftblåsa och mannen berättar att om glaset får stå orört i hundra år kommer luftblåsan att ha rört sig i glaset, det kommer att ha flyttats någon millimeter. Och vetenskapsmannen håller upp glaset för sina 12 000 passagerare och säger: ”Den resa som vi gör i rymdens hav motsvarar på pricken den resa som blåsan gör i detta glas.” Då börjar alla gråta.
Och jag tänkte på Voyager och dess eviga uppdrag och dess ensamhet och jag skänkte den en tanke och tänkte sen att jag skulle skriva det här i Aftonbladet och uppmana er att göra samma sak.
Nycklar på vift!
avJag läste i DN Bostad imorse att Måns Zelmerlöw skriver bostadsannonser till Notar i tidningen. Jag läste dem inte, men det var säkert bra och roligt! Jag har också gjort det en gång, för länge sen, flera år sedan. Notar bjuder ju in människor ibland – Petter och Björn Ranelid har också gjort det. Det är en rolig idé. Tanken är att man får fria händer, att man får skriva lite vad man vill. När jag lämnade in mina förslag til Notar trodde jag aldrig att de skulle acceptera det. Men det gjorde det. Jag hittade dem på nätet. Vad säger ni? Blir ni sugna på någon av lägenheterna?
Det är fredag, det är superdålig stämning i SCHULMAN SHOW!
avJag ber verkligen om ursäkt för att jag inte bloggat under de här dagarna. Det har varit svåra dagar. Amanda ligger sjuk hemma och dessutom hade vi premiärinspelning för Schulman Show på Kanal 5, vilket innebar en hel del nya inslag och grejer som gjorde att arbetsbördan blev mycket stor.Det begravde mig helt. Men nu är första avsnittet färdiginspelat. Ni bloggläsare får se det här nedan – på måndag kväll klockan 23 sänds en annan version av programmet på Kanal 5.
Claes Elfsberg gästade och det blev ett märkligt program. Han sätter stor prestige i att hela tiden presentera sin public service-persona, men jag är ärligt talat inte så intresserad av den – jag vill ha den riktiga Claes Elfsberg. Och jag blev lite besviken för att han inte stod att finna någonstans, trots att jag letade under alla bord. Jo, möjligen vid ett tillfälle visade han sig, när vi visade en Hitler-sketch. Då blev stämningen så dålig att jag trodde att han skulle lämna studion. Det blev några skakande sekunder, de värsta jag upplevt i Schulman Shows historia, och på något sätt utgör det där kanske någon makaber typ av underhållning, jag vet inte. I övrigt är jag besviken, inte på Claes Elfsberg, så klart, utan på mig som inte lyckades göra samtalet intressant.
På tåg igen
avJag ska föreläsa på högskolan i Jänköping idag och sitter nu på tåget. Det är en mysig stund, jag har en anständig uppkopplig, kollar lite mejl och förbereder Schulman Show imorgon med Claes Elfsberg som gäst. Vagnen är lugn och tålmodig, bortsett från ett par människor som försöker föra långa resonemang på telefon med människor. Det bryts rätt ofta och då säger de ”hallå” och ”hallå” och sen tittar de förundrat på skärmen och sen återigen: ”Hallå?” Och sen ringer de upp igen, ”det bröts”, och efter en halv minut eller så händer det igen, tåget åker in i en tunnel och då står de där och tittar på sina telefoner igen.
Jag har druckit fem koppar kaffe redan idag. Det känns i systemet. Jag ska inte utveckla.
Ångest idag (som jag)?
avNär det gäller ångest är jag sannolikt inte särskilt originell. Jag är väl som folk är mest. Under veckodagarna kan jag känna ångest som små kallsupar från själen. Det inträffar inte särskilt ofta, men det händer: ett plötsligt sting av obehag, ett minne av något dumt man gjort, en oförrätt i det lilla som skaver till och försvinner. En snabb skamsköljning genom kroppen, som en ishiss som färdas mellan strupe och buk och sen är den borta.
Jag hanterar den typen av ångest genom att inte hantera den. Det kan hända att jag skriker till för mig själv – jag ropar NEJ! eller SLUTA! – för att överrösta det som händer där inne. Någon gång har det hänt att jag tjoar på det där sättet när jag går på stan och då tittar folk efter mig.
Den här ångesten är odramatisk, den är en del av mitt liv, det är som det är.
Sen finns det också en större ångest som infinner sig just på denna dag, söndagen.
Jag har stor respekt för söndagsångesten. Jag vet ingenting mäktigare än den. Jag pratar sällan om min söndagsångest, för människor i min närhet finner den antingen banal eller poserande. Men den är varken eller. Den är magnifik, den tar över hela mitt väsen. Jag har förstått att folk tror sig känna söndagsångest därför att de inser att helgen är slut, att de står inför en besvärlig jobbvecka, att ”det är så mycket som ska göras”. Jag tror inte på det där. Jag tror att söndagsångesten i grund och botten handlar om att vi inte riktigt vet varför vi lever.
Den här ångesten handlar inte om livspusslet, den handlar om rädslan över vad som händer när vi lagt livspusslet färdigt, när allt är över. Det finns ett stort vemod här och det rullar in på söndagarna.
Tomas Tranströmer skriver vid något tillfälle om en orgel som plötsligt slutar spela i en kyrka och det blir dödstyst, men bara i ett par sekunder, för sen tränger brummandet igenom från trafiken där ute – ”den större orgeln tar vid”. Precis så ser jag den existentiella ångesten, som en orgel som vi hör först när allt annat tystnar.
Förr om åren gick vi till kyrkan på söndagen. Det gav oss tröst och svar på en och annan av de där frågorna.
Nu går vi inte längre i kyrkan och vi har slutat att ställa oss frågorna.
Men orgeln fort sätter att spela.