Orup är gäst och i panelen sitter åter Marcus Larsson och Malin Gramer. Hoppas ni ska gilla programmet. Säg gärna vad ni tycker på det att vi kan göra det bättre!

Trevlig helg

Alex

Kommer in till brorsans jobb, stöter på bordsgrannen Niclas och vi hälsar på varandra och jag stannar upp och han stannar upp i arbetet och vi tittar på varandra.

”Jaså, har du…”
Säger jag.

”Så du har också…”
Säger han.

Och så sätter jag mig ner mitt emot och folk kommer fram och fnissar och pekar och jag borrar ned blicken i skärmen och det gör Niclas också, och vi vet båda att den här dagen är förstörd för oss båda, det här är dagen då vi får finnas oss i ljudet av fniss.

Och vi kunde ju bestämma oss för att en av oss tar av oss den jävla tröjan, men det gör vi inte, för DET ÄR ATT GE UPP, DET ÄR ATT GE MOBBARNA RÄTT!

De bygger om nåt med fönstren här i lägenheten. Vi har inte bett om det, det är föreningen som bestämt. De kom för 2,5 veckor sedan och täckte varenda fönster i lägenheten med kupor. Det går inte att se ut. Det är ett ständigt halvmörker i lägenheten. Det är lite besvärligt, särskilt de här dagarna när Charlie har vattkoppor och vi måste vara hemma. Det är som att bo i en grotta.

Det är bara att vänta ut. Men jag har börjat undra. Glasmänniskorna var här senast i torsdag. I exakt en vecka har det inte hänt någonting alls här inne. Kvar är bara jag och en massa kupor. Jag börjar fundera på om de kanske glömt bort oss. De kanske fick ett annat jobb? Hallå? Grottan anropar glasfirman! Kan ni komma snart, kanske?

Nytt avsnitt av min och Sigge Eklunds podcast. Vi pratar om hur jag hamnade i feministiskt blåsväder, om att bli dubbelbestraffad och trippelbestraffad, ett instagramkrig med Filip Hammar, om hur det är att vara med Jonas Gardell bakom kulisserna, Sigge lanserar en besynnerlig teori om att det inte finns två kön utan tolv stycken, vi pratar om Mia Skäringer och Maria Lundqvists attack, hur man tämjer sin homosexualitet, om Sigges rädsla för spyor och hur man reagerar när man tror att man kräkts upp en korv i sin helhet, Sigge läser Norén och improviserar, vi jämför Schyffert med Persbrandt och sjunger en sång.

Den finns på iTunes om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via nätet om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via RSS genom att klicka HÄR.

Hoppas ni gillar den!

Här sitter jag på kontoret och förbereder Schulman Show, men det jag egentligen gör är något annat. Jag sitter på ticnet.se och uppdaterar sidan för att se hur många som köpt biljetter till min föreställning ”Älska mig” som går upp på Maximteatern. Jag ser på skärmen de små gråa prickarna i salongen och förstår att det är människor som bestämt sig för att se föreställningen. Så BISARRT nervös jag blir av detta. Och hur kommer det då att vara när det är dags för premiär?

Igår släpptes biljetterna officiellt. Och jag tänkte höra med er om ni kanske ville gå? Ni kunde köpa dem som julklapp till er mamma eller pojkvän eller flickvän, kanske?

Hallå?

Några av de nio dagarna är slutsålda. Jätteroligt! Men andra gapar så fruktansvärt tomt.

Om ni vill köpa biljetter, så finns de via länken HÄR.

Jag är hedrad över att få vara med i första avsnittet av nya ”Hos Hannah och Amanda”. Dessutom med en så fin vän som Pontus Gårdinger. Här är avsnittet!

Det har hänt liksom omärkligt. En gång i tiden hade vi en jättefin soffa. Jag minns att man kunde sitta i den och det gillade jag. Sen började Amanda köpa kuddar. Hon köpte ju inte tio kuddar på en och samma gång – då hade jag ju sagt ifrån. Kuddarna har tillkommit en och en. Galenskapen har inte kommit med en smäll – den har smugit sig på. Det var först igår när jag skulle lägga mig i soffan och kolla på fotboll som jag upptäckte att jag faktiskt inte fick plats. Det var för mycket kuddar. Soffan är inte längre en plats att sitta på, det är en uppställningsplats för kuddar. Har man tur får man plats på en kant, men det går ju inte längre att ligga eller sitta skönt i den. Det är lite synd, kan jag tycka.

Amandas kuddgalenskap går igen i hela lägenheten, har jag märkt. På Charlies säng ligger det av oklar anledning en massa kuddar. Charlie fattar inte vad hon ska med dem till. Hon frågar, men jag kan inte förklara.

För att sätta mig i en av fåtöljerna måste jag kasta bort kuddarna.

Här är vår säng. Varje kväll när vi ska lägga oss måste jag avlägsna kuddarna från sängen. Det är så jävla dumt. Jag vet inte hur lång tid av mitt liv jag ägnat åt att avlägsna kuddar. Ett dygn av mitt liv? Ja, kanske! Sinnessjukt! Idag är Amanda borta på konferens och jag funderar på att utplåna varenda liten kudde från detta hem. Det vore härligt att kunna bo här igen.

Var på affärn i Fältöversten för att handla lite räkor. Bad om två hekto och expediten lassade vant de små djuren ner i en papperspåse, sen lade hon påsen på vågen och den visade 2,3 hekto. Expediten tittade upp mot mig och gjorde sig beredd att lassa av ett par stycken, men jag blundade, vände upp handen i en hälsning och sa: ”Nej, nej, det är ok.”

Varje gång detta händer mig så känner jag mig så otroligt världsvan och cool.