Jag sitter på Scandic Park Hotell. På gatan utanför släpar sig studentflak fram, tunga av öl och fylla. Studenterna hoppar fortfarande, men det tar emot, de gör det inte med den självklara elegans som jag bevittnade imorse. De har hoppat länge nu, kanske hört samma låtar, kanske tröttnat lite. Det är kroknade studenter, vissna som björklöven på flaknockarna. De borde kanske åka hem nu, lämna tillbaka lastbilen, den kan nog komma till användning någon annan stans.

Jag har just beställt in en Ramlösa. Vet ni vad jag fick? Något som heter ”Scandic Sparkling”. Vet ni vad det är? Det är Scandic Hotels sätt att ta 25 kronor för kolsyrat kranvatten.

Idag klippte sig Charlie för första gången hos en frisör. Vi lät Steve på YOU ta hand om henne. Han mumlade ”oh my God” hela tiden, jag förstod inte varför, men det gjorde han, om och om igen, hela tiden detta: ”Oh my God.” Till slut frågade jag honom vad som stod på. Steve svarade att han aldrig sett ett hår som blivit så illa klippt av frisören innan. Han frågade vem som stod bakom detta lustmördande och då gjorde jag det enda rätta: Jag pekade på Amanda. ”DET VAR HON” skrek jag.

Och det var det ju. Amanda var väldigt nöjd när hon var färdig med Charlie. Hon såg inte att det skevade. ”Vad sa du nu då”, sa hon till mig och pekade på Charlies hår. Jag sa ingenting alls. Men jag led ju.

Steve sa att det inte var mycket han kunde göra annat än att ”jämna till det lite” och sen får Charlie komma tillbaka när det vuxit lite mer.

Jag ska aldrig mer låta Amanda klippa Charlie.

Min fru Amanda skriver HÄR om det ständiga dåliga samvetet som föräldraskapet innebär. Hon menar att så fort som hon är borta från Charlie så får hon dåligt samvete. Jag känner inte igen detta alls hos mig själv. Jag har aldrig dåligt samvete när jag är borta från Charlie. Jagär i och för sig mycket med min dotter. Men inte mer än Amanda. Vi är med Charlie lika mycket. Hon har dåligt samvete när hon inte är med Charlie – det har inte jag.

Är det jag som är dålig eller Amanda?
Eller ingen av oss.

Men herregud, ni kan väl reagera!!!

Brorsan Calle (vars fina välgörenhetsblogg ni hittar HÄR) har varit lite less på att hans bebis Penny inte vill le. Jag har sett hur de håller på, gör lustiga miner och tjoar och gör grisnäsor och flaxar med händerna. Men ändå vill barnet inte le. Får nu ett mms från Calle med ämnesraden: ”ÄNTLIGEN LER PENNY!”

Men jag vet inte, jag.

Nytt avsnitt av succé-radioprogrammet Schulman finns ute nu. Ja, jag kallar det succéprogram eftersom vi efter bara ett par dagar blev Sveriges i särklass mest lyssnade podcast på iTunes.

Idag pratade vi om:
– Angry Birds
– Obamas talskrivare Jon Favreau.
– Björn Ranelids metaforer
– Isabella Löwengrips Twitter
– Flygrädsla
– Tanten som dog av fallande trädgårdstomte
– Calle Schulman

Ni som vill lyssna på programmet på iTunes kan klicka HÄR.
Ni som vill lyssna på programmet på nätet kan klicka HÄR.

Säg gärna vad ni tycker om programmet, så att vi kan göra det bättre!

Tillbaka i bloggen efter ett par dagars nätskugga. Hoppas att ni alla mår bra!!! Själv sitter jag och tar en kopp kaffe på ett hotell och detta gör jag därför att min fina stol i butiken har gått sönder. Jag kan inte sitta i den över huvud taget. Därför sitter jag nu här, i denna lobby, och funderar på om det inte är just på det här hotellet som landslaget alltid samlas inför matchen, jovisst fan är det! Tänk om de samlas idag, inför matchen på fredag!

Jag bjöd in Helena Seger att vara gäst i Schulman Show via mejl och hon svarade att hon brukar sitta i köket hemma och titta på Schulman Show, och även om hon bra gärna skulle vilja vara med, så tror hon inte att hon ”har vad som krävs” för att vara det. Det är ju fel tänkt, Schulman Show är ju ett omfamnande program, men skit i det. Tänk istället på att Helena Seger där hon sitter i sitt kök och tittar på Schulman Show och så kommer Zlatan in efter träningspass.

”Vad tittar du på”, frågar han.
”Schulman Show”, svarar hon.

Jaha tänker Zlatan. och så säger han kanske inte mer. han kanske drar bort till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Men vid något tillfälle har Zlatan i alla fall TÄNKT på mig. Mitt namn har passerat genom hans medvetande. Fattar ni hur stort det här är!

Amanda är bortrest på en möhippa. Jag är ensam med Charlie, hon har just somnat. Ni som följer den här bloggen vet att när jag är ensam hemma så köper jag alltid fiskgratäng till middag. Men idag i affären flög fan i mig. Jag struntade i gratängen och slog till med en lövtunn bit! Så går det till när Alex Schulman lever på den farliga sidan.

Jag blev genast förtjust i paketet. Särskilt meddelandet uppe i högra hörnet om att detta rör sig om en ”wärdshusklassiker”.

Jag var mycket förtjust i måltiden. Krispiga grönsaker, frasig potatis och jag kände mig som Opfinnar-Jocke när jag avlägsnade smörbiten INNAN jag stoppade in den i ugnen. Helt klart gott. Den får :++++: .

Dagens gäst är Mona Sahlin. Härlig tjej, tycker ni inte? Berätta gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet! Jag har redan fått reaktioner på att vi inte hade dödslöpsleken. Men det kändes inte rätt att ha den typen av lek med en person som faktiskt varit hotad till livet och levt med det obehaget. Så vi struntade i det den här gången.

Jag stammade en del som barn. Hadet det besvärligt med det där, särskilt under de muntliga framträdandena i skolan när man skulle stå framme vid katedern och hålla låda i något ämne. Då kunde det hända att det började fnissas bland bänkarna, när jag inte fick fram ett ord eller så. Jag har fortfarande minnen av det, det stinger till lite, jag känner mig plötsligt krokigare.

Numera har jag inte längre problem med stamning, i stort sett. Ibland när jag känner mig stressad kan det komma tillbaka. Jag kan se stamningen komma på långt håll. Jag kan redan när jag börjar komponera en mening veta när det kommer att haka upp sig. Det sker på vissa ord, gärna dom som börjar på bokstäverna L och M. Av någon anledning. Då kan det hända att jag blixtsnabbt byter ut orden innan jag säger dem.

Ordet ”mobiltelefon” spökar särskilt. Problemet med det ordet är att det enda synonym jag kan till ”mobiltelefon” är ”nalle”. Därför händer det rätt ofta att jag säger saker som ”jag ringer dig på nallen”, trots att nalle är så utomordentligt fånigt. Jag skäms ofta då. Men hellre säga nalle än att säga ”m-m-m-m-m-m-m-mobiltelefon”.

Eller hur.

Det är fjärde säsongen av Schulman Show som vi spelar in den här våren. Det är roligt att göra något som fungerar så fint och som folk uppskattat under så lång tid. Jag har ägnat kvällen åt att titta på några gamla program för att se om vi haft moment där som fallit bort, som man kanske skulle kunna använda igen. Och jag stöter på något som jag nästan helt glömt. I det andra programmet som någonsin spelades in tog vi in ett medium och genom detta medium intervjuade vi Ted Gärdestad. Det blev en mycket speciell stund.

(Det är förresten inte jag eller någon i redaktionen som lagt upp klippet. Vi ligger alltså inte bakom kommentarerna som är inklippa i klippet).