Jag kan ha varit fem år, eller sex. Jag och mina bröder var hos dagmamma om veckorna. En av döttrarna i familjen hette Stina, hon var ett par år äldre och om henne sades det att hon kunde stoppa in en sockerbit i snippan. Jag hade aldrig sett det själv, men pojkarna på gården talade ofta om det. De som hade sett beskrev i detalj hur det gick till och vi andra lyssnade ivrigt på. Jag tänkte ofta på det där, hur det kunde tänkas vara när hon gjorde det. Det brände och brann i mig. Jag ville SE!

En gång var det  dags. Stina kom fram till mig och bad mig följa med bakom husknuten. Jag minns att det var en mycket het dag, Mitt hjärta fladdrade oroligt. Hon satte sig ner i gräset, tog av sig byxor och trosor och tog fram den bländvita, gnistrande sockerbiten ur en av fickorna. Och så tryckte hon upp den i snippan. Den försvann helt och hållet. Sen var det färdigt. Utan att tala reste vi oss, hon tog på sig sina kläder, log mot mig och och sprang iväg.

Det finns något där.

Micke Lejnegard gästar veckans Schulman Show.
Säg gärna vad ni tycker i kommentarsfältet, så ska jag se till att göra nästa veckas säsongsfinal precis som ni vill ha den! Nästa vecka är Amanda Schulman i panelen. Det blir roligt. Då ska vi prata om när hon intervjuade Marcus och Jonna Birro, men struntade i intevrjun och ägnade sig åt att äta-äta-äta!

Här sitter jag i ett par lite för stora solglasögon i en bil någonstans i nivå med Rimbo, ute på ett litet jobb och vad har jag i handen, JO: imorse var jag och Amanda på ultraljud och vi bad den vänliga kvinnan skriva ner könet på en lapp och sedan vika ihop den och denna lapp har jag nu i min hand. Först ikväll ska vi öppna den. Vi ska klä oss fina, jag ska vattenkamma håret och så ska vi gå på restaurang och där ska vi med darrhand öppna lappen och få beskedet om det blir en pojke eller flicka.

Den här lappen! Den bränner hål i fickan min! Amanda har bett om namnförslag på sin blogg. Jag har läst igenom det där – bara skit!! Kan inte vi bräcka henne? Jag skulle bli så glad om ni ville komma med förslag på namn, på båda kön, så skriver jag ut dem och så läser jag upp dem ikväll med Amanda!

Vi åkte till Gotland i helgen. Att komma tillbala var som det alltid är. Spindelnät i håret och lite fågelspillning på bordsytor som vi noggrant betraktade och så tittade vi upp i taket – finns fågeln kvar där uppe, tro? Hannah och Amanda köpte en ny gräsklippare och jag blev driftsansvarig. Att klippa gräs är det absolut bästa jag vet. Jag skojar inte, eller: jag överdriver inte. Jag vet ärligt talat ingenting som gör mig lyckligare än att klippa gräset.

Jag åkte runt med klipparen, upptäckte förra årets stigar och det var en riktigt fin upplevelse där i vårsolen, för allt gnistrade så fint. Den femte juni åker jag ner till Gotland och sen kommer jag inte tillbaka förrän i augusti, när dagarna mörknar minut för minut.

Jag förstår att ni är besvikna på mig. Och jag ska villigt erkänna: jag har varit otrogen. Jag har lagt all min kärlek på en annan. Jag köpte en piano för en vecka sen och sedan dess har jag försökt lära mig det. Jag sitter på kvällarna och nätterna, när Amanda har lagt sig, och försöker lära mig hur det går till. Det är svårt!Men otroligt roligt.

Nu ska jag bli lite mer balanserad i livet. Jag kan inte sitta vid det här pianot hela tiden. Men jag skulle så gärna vilja lära mig min favoritlåt, ”Sista morgonen” av Niklas Strömstedt. Jag har lärt mig ackorden, och sedan fått veta att på ett piano kan man spela samma ackord på 250 000 olika sätt, så även om jag spelar ”rätt” ackord så låter det ändå inte som Niklas Strömstedt. Så irriterande! Men jag kämpar på. Jag ska lära mig detta!

Men jag ska också blogga. Det lovar jag. Ni kanske vill lyssna på när jag försöker spela introt till Sista morgonen? Okej då.

Minns ni Twin Peaks? Ingen tv-serie har påverkat mig så mycket. Nej: Ingen populärkulturell företeelse har påverkat mig så mycket. Jag har sett varje avsnitt säkert 50 gånger. Några av de bästa episoderna – fyran, femman och femton och några till – har jag settöver hundra gånger. Jag har forskat på Twin Peaks – skrev min c-uppsats i filmvetenskap på serien.

Jag ramlade över det här klippet, där seriens geniale kompositör Angelo Badalamenti berättar hur det gick till när han och regissören David Lynch tillsammnans skapade melodin till serien. Jag är helt fast i detta. Det är otroligt.

Surfade runt lite på nätet och hamnade av oklar anledning på Linda Rosings dotters blogg och kollade på bilderna och DÖM OM MIN FÖRVÅNING när jag plötsligt ser min brorsa på en av bilderna. Så många frågor: varför umgås Calle med Linda Rosings dotter? Är inte hon bra mycket yngre än Calle? Hur ser deras umgänge ut, jag menar: VAD GÖR DE TILLSAMMANS?

VAD ÄR DET SOM PÅGÅR HÄR?

Om drogen alkohol skulle upptäckas idag, skulle den sannolikt bli bannlyst på nolltid. Den gör ju människor osedvanligt dumma i huvudet. Själv är jag inte alls road av att vara full, men det finns ett moment i drickandet som är oemotståndligt och det är det första glaset. Jag blir full av liv bara jag tänker på det.
   
ICA-kassarna på blank diskbänk, man packar upp de delikatesser som man kostat på sig, det är ju fredag, och börjar dona med maten och det är lätta steg mellan kylskåp och spis, så mycket förväntningar, så många underbara möjligheter i kroppen! Och man tar fram en flaska rött, korkar upp den med krökt rygg. Det snabba kluckandet när man häller upp första glaset! Det ljudet! Det kittlar i roten av hela ens system!
   
Man har just tagit en bastu. Handduk runt midjan, vattenpärlor på bröstkorgen, man immar litegrann. Och man är så törstig att man gapar när man andas. Försvagad men lycklig sjunker man ner någonstans i vissheten att härifrån reser jag mig inte på ett bra tag. Ingenting att göra, inga löften att hålla. Någon man älskar räcker över en iskall öl och slår sig ner bredvid en. De första ljuvliga klunkarna! Den underbara iskylan mot gommen! Kroppen väcks åter till liv! Det händer något nästan oförklarligt, man ser hela sin historia i en enda snabb blixt och sen sitter man lugn.
 
Man är själv en kväll och man njuter av det, har mod att ta in det bitterljuva i ensamheten. Man stöter ner whisky i ett glas som är så tjockt nertill att det krävs en liten ansats för att lyfta det. Rullar whiskyn i glaset en stund, funderar på saker och ting, och så dricker man och när vätskan far genom en uppstår det underbara, lövtunna filtret som omedelbart lägger sig mellan en själv och omvärlden, ett utsökt litet membran som kalibrerar verkligheten åt en. Det tar blixtsnabbt udden av ens varelse. Man blir mild och mjuk.
   
Det första glaset! Som jag älskar det första glaset!
   
Varje gång jag dricker det första glaset tänker jag mig att jag har två brottare i mig, som står någonstans och bufflar ursinnigt mot varandra. Det första glaset gör att de reser från sina låsta positioner, släpper sin tag och lutar sig mot varandra i en utmattad kram.
   
Det första glaset! Jag vet inget bättre.    

Gina Dirawi är veckans gäst. Jag tyckte gillade innan programmet, men nu är jag SUPERFÖRTJUST!

Vi tog bort dödslöpsleken, eftersom ni hatade den så mycket i förra veckan.

Säg gärna vad som är bra och vad som är mindre bra!

Trevlig helg

Alex