Charlie sov till 7.30 :+++: vilket gjorde att inte hann äta frukost :+: , utan jag kastade mig in i en Top Cab :+++: mot Rix FM. Chauffören var en trevlig prick :+++: , men han kunde inte vägen så bra, körde via Zinkensdamm och skit :+: , vilket gjorde att jag kom lite sent. Har fortfarande inte fått något passerkort  :+: vilket gjorde att jag fick stå och dividera med vakterna. Gjorde radio, var inte på topp, kände mig en sekund efter det jag själv sa, är jag vänlig mot mig själv ger jag :+++: . Gick sedan ner till tv-avdelningen och där satt Fredrik Ljungberg :++++: och tittade på gårdagens tittarsiffror. Han pekade på avancerade grafer. Han var glad över Efterlyst :+++: , som fått fina siffror. Och så var han sur över något program som inte riktigt levererat, jag uppfattade inte vilket. Sen tog jag ett informellt möte och åkte sedan tillbaka från Södermalm :+: in till Norrmalm :++++: . In i butiken, tog en Citodon :+++: , blandade upp med en halv Ipren :++: och en halv Alvedon :+++: och så åt jag en macka från Brunkebergsbageriet :++++: . Nu sitter jag och surfar på Hemnet :+++: , Aftonbladet :++++: , och sen går jag in på SVTPlay :++++: och låter det senaste avsnittet av Minuten :+: stå på medan jag gör en kopp kaffe. Där har ni den, min morgon, den får allt som allt :+++: .

Amanda är ute med en väninna på middag ocgh själv ligger jag hemma och tittar Big Brother. De tjattrar om någon mullvad. Vem är mullvad? Är du mullvad? Själv har jag bara tandvärk. Aj aj. Så här ser jag ut när jag ligger och ojar mig. Stör det er? Inte? Jag har förstått att några av er ”tröttnat” på att lyssna på mitt ”gnäll”. Ni tycks inte ha förstått att jag skriver om min tandvärk precis hur mycket jag vill. Jag skriver om det tusen gånger till om jag känner för det.

På fredag har jag tid hos tandis. Det krävdes en del för mig att ringa och boka den tiden. Jag är stolt över mig själv. Jag gjorde det. Nu gäller det att gå dit också. Hej med er.

Sitter på Calles produktionsbolag och förbereder Schulman Show, idag med Eva Dahlgren och Fredrik Wikingsson. Går på toaletten och ser att de ordnat det så fint för brorsan. En toalett för de som arbetar här och så en till Calle, så att också han kan gå på toaletten. Gulligt!!

Vaknade upp imorse helt utan tandvärk. Blev så glad att jag gick och köpte mig en kex-choklad. Satte i mig den väldigt fort, tryckte in den i munnen så att det flög chokladflarn och grejer, jag gjorde det nästan rituellt, som att visa tanden, jag ville manifestera min triumf, det var mitt sätt att säga till tanden: ”Vad sa du nu då? Nu värker du inte längre!”

Och då högg det till utav bara helvete. Höll på att fysiskt ramla av stolen av denna sanslösa smärta. Och nu sitter jag här och ojar mig igen.

Jag ringde till Amanda för att kontrollera att hon och jag inte hade något planerat för den 31:a mars då jag ska på middag hos talmannen. Det samtalet, med lite oväntad utgång, kan ni läsa i hennes blogg – klicka HÄR.

Jag: Visst var det nån skit vi planerade den 31 mars?
Calle: Var det? Nej, jag tror inte det.
Jag: Jo, jag tror det.
Calle: Nej.
Jag: Jo! Vi skulle käka middag eller nåt.
Calle: Ok.
Jag: Men jag kan inte.
Calle: Okej.
Jag: Nån jävla tjosan med talmannen.
Calle: Talmannen?
Jag: Ja. Sveriges riksdags talman, du vet? Rikets tredje högsta höns.
Calle: Ja. Vad är det med honom?
Jag: Äh, det är nån middagsjox som han har då.
Calle: Jaha. Och du är bjuden på det?
Jag: Precis. Hade helt glömt bort det där.
Calle: Okej.
Jag: Det blir väl nån sittning med digniteter eller vad det är.
Calle: Jaha. Vad kul!
Jag: Kul och kul. Har man lovat så har man lovat.
Calle: Men det låter kul.
Jag: Äh. Men det blir svårt med vår middag.
Calle: Ok. Men jag tror som sagt inte vi hade nåt inplanerat.
Jag: Det blir att dra på sig nån kostym och hanka sig till Riksdagen.
Calle: Ja.
Jag: Nåt riksdagsjippo…
Calle: Ja. Du, jag måste sticka.
Jag: Middag och hela det åbäket.
Calle: Hej då, Alex.

Jag har lagt mina skor på elementet här i butiken. Jag låter dem ligga där en stund. Tar en kopp kaffe, installerar mina datorgrejer, kollar några mejl, ringer ett samtal.

Sen gör jag mig ett ärende ut och när jag tar på mig skorna är det som att långsamt sjunka ner i ett varmt bad.

Det är en fin känsla.

Ligger i sängen, Amanda sover tungt här bredvid mig. Vi har tittat på True Blood här i sängen. Vi är båda mycket förtjusta i serien, Amanda tycker att det påminner om Twin Peaks och det är en fantastiskt träffsäker parallell, helvete, stavas det så, parallell?

Försöker göra upp en plan för morgondagen. så att jag kan få in så mycket som möjligt mellan 09 och 16. Ska träffa min förläggare på lunch imorgon, det ser jag fram emot. Vi ska tala om min nästa bok är det tänkt. Jag jobbar med två olika spår som jag är likställt lockade av och det är svårt att bestämma sig, särskilt som jag är så förvirrad för tillfället. Det finns egentligen bara en stund på dagen då jag verkligen kan tänka och det är när jag lägger min dotter för att sova om kvällarna. Hon ligger och bökar och det brukar ta en halvtimme, ibland 45 minuter, innan hon somnar in. Då måste jag stå där i mörkret och vara nära henne. Hon blir trygg av det. Går jag ut blir hon olycklig.

Och det är inte mycket man kan göra där. Man kan inte fiska fram telefonen, för då blir hon nyfiken och vill titta på bilder. Man kan inte läsa, för det måste vara mörkt. Då står man där rakt upp och ner och funderar och i detta mörkertänkande häromdagen kom jag att tänka på en artikel jag läste i DN om att 100 människor erkänt mordet på Olof Palme. Alla har kunnat avskrivas. 100 människor. Tänk att skriva en bok om dem. 100 kapitel om 100 människor och deras historier. Vad hände i livet som ledde fram till att de – var och en – en vacker dag kontaktade polisen och informerade dem om att de mördat statsmnistern.

Titeln: ”Jag mördade Olof Palme!”

Eller: ”Vi mördade Olof Palme!”
Nej, det är bättre med ”Jag mördade Olof Palme!”

SKIT SAMMA, SPELAR INGEN ROLL!!!

Tyckte det var en bra idé ett tag. Men så funderade jag lite mer och insåg att de här människorna sannolikt måste ha psykiska sjukdomar av olika slag. Varför erkänner man ett mord som man inte begår? Det måste vara ganska komplexa saker. Och jag är inte rätt man att skriva om den typen av saker. Jag kan för lite om psykiska sjukdomar. Jag har umgåtts för lite med den världen. Kan inte mekanismerna, känner inte till psykologi på det sättet, jag har väl i min skyddade värld aldrig ens träffat en sant psyksjuk människa. Visserligen är ju Amanda underlig och udda, men alls icke psykisk sjuk, och med de orden säger jag god natt och tack så mycket för att ni läste.

Det är rätt svårt att fungera med allra de här smärtstillade grejerna jag stoppar i mig mot tanden. Jag känner mig alldeles svullen i hjärnan, har inte tänkt en enda klar tanke sedan i torsdags. Inte en enda!

Jag påbörjar en tanke, avslutar en annan. Gillar inte att stå över huvud taget – så fort jag hittar en lämplig yta, så lägger jag mig. Och när jag väl lagt mig så ska det mycket till för att resa mig. Det skulle vara om jag glömt de smärtstillande i jackfickan eller nåt.

Jag måste vänta på att inflammationen går ur tanden innan en tandläkare kan gå loss på den. Till dess äter jag mina smärtstillande och lever som en ständigt berusad människa. Därför blir också ina blogginlägg sämre, titta bara på detta – ingen kvalitutta, bara strunt.