I dag har jag varit i ett vårflodsöversvämmat Uppsala och följt den mest detaljrika vägbeskrivningen jag fått nedskriven till mig (inberäknat olika potentiella väderförhållanden under min promenad) fram till sociologiska institutionen, vars fönster blickar ut över botaniska trädgården.

Där sitter professor Bo Lewin och forskar, just nu om företeelsen ”knullkompis” bland studenter i Uppsala och Oslo.
Givetvis undrade jag vad han kommit fram till, men han och den norska kollegan är än så länge kvar i stadiet av datainsamlingar och intervjuer med studenterna.

Lewin var huvudforskare bakom befolkningsstudien 1996, och vi pratade en hel del om olika studier. Innan den första stora befolkningsstudien, den svenska 1967, fick man förlita sig på indikatorer för människors sexualliv. Gonorré var i denna vetenskapliga bemärkelse en riktig guldklimp.

Tidigare användes nämligen gonorréstatistik för att se turbulenta förändringar. Gonorré var under hela 1900-talet fram till mitten av 80-talet en vitt spridd sjukdom i befolkningen. Den speglade inte bara en liten subgrupp, som syfilis alltid gjort. Gonorré smittar häftigt, vid runt hälften av samlagen, och symptomen blir så kraftiga att man i regel sökte vård.
Eftersom inkubationstiden är kort kunde man tydligt se perioder när det var vanligare med partnerbyte. Det var alltså en indikator på fler tillfälliga partners.
(Får man sedan penicillin går det över utan komplikationer, bör nämnas).

I västvärlden har vi haft vad man i sexologvetenskapliga kretsar kallar tre ”världskrig”, toppar av gonorré.
– Den första var efter första världskriget, på 20-talet. De korta kjolarna, man dansade Charleston: en slags modernitet bryter in. Med första världskriget går den gamla världsordningen verkligen i graven, säger Bo Lewin.
– Den andra toppen är efter andra världskriget 1945. Det är då freden bryter ut, det är omställningen till fredsindustrin, det Socialdemokraterna kallar för ”skördetiden”. Det är en omställningstid.
– Den tredje är 68-generationen. Det är också en omställningstid: strukturomvandlingen, flyttlasspolitiken, det sista arvet av jordbrukarsamhället försvann.

– Det var varken världskrig eller Vietnamkrig i Sverige, men det handlar om högkonjunkturerna när allt var möjligt och omställningstider då normkontrollen brast. Nya tider då det inte var relevant vad föräldragenerationen tyckte, och den äldre generationen, normupprätthållarna, accepterar att det är irrelevant eftersom de ser att tiderna har ändrats. Men sedan tar det slut. Efter 20-talet kom börskraschen 1929. Efter skördetiden efter andra världskriget kom Koreakriget med bistrare tider och männen kom tillbaka till sina jobb och trängde tillbaka kvinnorna i hemmet.

– Det som fick slut på gonorréspridningen kring 1970-talets början var inte RFSU:s kampanj utan oljekrisen 1974. Då får vi vad som amerikanarna kallar för cocooning.
– Får man lågkonjunktur och kris är det inte frågan om att ha tillfälligt sex, utan då är man rädd om den partner man har och så håller man den i handen och köper en skinnsoffa i stället. Ungefär så.

I dag vänder jag mig särskilt mot par med hemmaboende barn, i förskole- och skolålder. Känner ni att ni kan tänka er diskutera samliv, vardag och samhälle öppet med namn och bild, mejla: granskning@aftonbladet.se.

Lisa Röstlund
reporter