Härmed förklarar jag eposten död.

Andra, som Facebooks Mark Zuckerberg har gjort det långt tidigare, men nu är det min tur. Jag gör slut, rycker ut pluggen, vinkar farväl. För närvarande har jag över 21 000 oöppnade email i min inbox….arrggghhh!

När jag och mina jobbarpolare försöker få ihop planering och idébollande över två världsdelar, kluvna av en brutal tidsskillnad, yr emailen fram och tillbaka som vilsna höstlöv.

Just när jag kommit igång som bäst och mitt huve går på högvarv har teamet hemma just klarat av hämta-från-dagis-springet, handlat, lagat mat, läst gonattsaga och själva borstat tänderna. När jag själv loggat ut, ska släcka lampan och sova börjar entusiastiska email rulla in från jobbarkompisar som varvar upp på t-banan mot jobbet.

Inte konstigt att email förblir obesvarade, att idéspånet kommer av sig.

Och det värsta med email är att det känns som ett ständigt dåligt samvete. Som en förbannelse. Svarar du på ett dunkar tre nya in under tiden. Och om du inte svarar eller sparar viktig information från olika email känns det snabbt som om allt går över styr. Och så sitter du där med 21 000 oöppnade email. För mitt i allt viktigt kommer reklamstrunt från hotellkedjan som du en gång bokat hos eller glada hejarrop från HR-avdelningen som vill att du ska börja träna. Lägg till läsarmejl, kompismejl, tipsmejl, mejl med pressreleaser och mejl med Uberkvitton.

Mitt jobbteam bestämde sig för att göra något åt eländet. För att slippa eposten när vi jobbar ihop har vi just börjat använda Slack och Trello.

Kommunikationsverktyget Slack ersätter emailen, vilket innebär att jag inte behöver gå in i epostens kaotiska värld när jag vill ha feedback eller spåna idéer med jobbarkompisarna. Det är ett snyggt och enkelt sätt att kommunicera. Det är vår egen fredade plats.

Trello är ett planeringsverktyg som ser ut som en anslagstavla med post-it-lappar, där hela teamet kan vara inne och böka. Jag flaggas när någon i teamet har feedback eller frågor till mig. Och jobblapparna flyttas på trello-anslagstavlan av redaktören – från idé-kolumnen till “klar att publicera” – så alla kan se hur vi ligger till.

Lättnad är bara förnamnet.

Häromveckan träffade jag Greg Shove som är epostens bödel, kan man säga.

Hans start-up SocialChorus är övertygade om att emailen är på utdöende. Shovs app ersätter redan idag internkommunikation på jätteföretag som AT&T, Shell, Target, Philips och Walmart.

– Epost funkar inte för att det helt enkelt kommer för mycket, säger Shove.

Istället för internkommunikation över email, eller intranätet (när var du inne där senast?) gör SocialChorus-appen internkommunikation sexigt.

– Vi har blivit vana ta in information via en feed, säger Shove och drar ingång appen på sin mobil.

Än så länge är det redaktörer som bestämmer vilka nyhetsmeddelande som ska dyka upp flödet, men framöver kan urvalet säkert automatiseras. Alltihop liknar ett Facebook eller Instagramflöde, här finns inget som påminner om email med långa rubriker i ämnesraden. Och det skönaste är att ingenting annat stör. När du drar igång appen vet du att du är inne på företagets mark. Allt handlar om vad just ditt företag sysslar med och vilken info du måste ha. Både måste-info och kul-info.

Greg Shov ser nöjd ut och jag har redan börjat tråna efter företagsappen som kan påskynda min göra-slut-process med emailen.

Ok, det kommer inte ta slut på riktigt på väldigt länge. Men genom att hitta nya vägar för all viktig kommunikation, så kommer det bli bra mycket enklare att hitta guldkornen i en överfull inbox.

Premiärvalen i USA rycker närmare, temperaturen stiger och söndag natt svensk tid möttes demokraternas höjdar-kandidater Hillary Clinton, Martin O´Malley och Bernie Sanders i en sprakande och riktigt bra debatt.

Tv-jätten NBC:s smarta drag i nattens presidenvalsdebatt var att sända alltihop på Youtube. Och dessutom plocka in några av USA:s youtubare som i bandade inslag fick ställa frågor till kandidaterna. Såklart drar det initativet intresse från youtube-generationen som knappast hört talas om NBC.

Youtubaren Marqes Brownlee, en känd tech-kritiker som snackar om allt från smarta telefoner till drönare på sin kanal, ställde en skarp fråga – och debattens enda som adresserade det digitala livet – om nätövervakning. Ska regeringen ha rätt att spionera på medborgarna via en bakdörr?

O´Malley fick ordet och sa att regeringen har rätt att ta reda på vad medborgarna har för sig på nätet om det finns misstankar om terrorism. De kan både ta köksingången och huvudingången, menade han. Med det viktiga tillägget att det krävs en husrannsakan –  i den digitala världen, precis som i den fysiska. Människors integritet ska inte komma i kläm.

I fredags flög president Obama och hans  till Kalifornien för att be Silicon Valley om hjälp att hindra terrorister som använder nätet för att rekrytera och radikalisera människor och planera attacker. Det är tydligt att politikerna står handfalla. Både Sanders och O´Malley underströk vikten av att få hjälp av Silicon Valley-jättar som Facebook, Twitter och Google, med möjlighet att övervaka vad användarna sysslar med på nätet.

– Vi kan göra detta utan att köra över människors rätt till privatliv, sa Bernie Sanders.

Vad Obamas möte med tech-eliten resulterade i råder det olika meningar om. Rapporter vittnar om att han fick kalla handen. Men Hillary Clinton protesterade från debattscenen:

– Det är inte alls vad jag har hört, sa hon.

Youtubestjärnornas frågebatteri gav debatten en energikick. Vlogger Francheska Ramsey, ställde frågor om polisvåld.

– Som ung, svart kvinna oroar jag mig ibland. Det räcker inte med att vara en laglydig person, du kan råka riktigt illa ut ändå, sa hon.

Hennes engagemang för gay-och-transfrågor sätter också fokus på frågor som presidentkandidater i USA helst duckar.

Att youtube-genreationens smarta röster fick plats i demokraternas debatt var en hit.

Vad världen behöver just nu är ett nytt socialt nätverk. Not. Tänker du. Mer skräp att skrolla igenom?

Hursomhelst, Peach är här. En ny app som Silicon Valleys tech-sajter satt strålkastarljuset på senaste veckan. Grundaren är kändis. Dom Hoffman som stod bakom Vine, video-på-sex-sekundersappen.

Jag laddar ner Peach-appen. Ikonen ser ut som en rosa rumpa, men ska föreställa en persika. Börjar testa och kopplar ihop mig med en vän i Sverige som just dragit igång det traditionella fredagsmyset med På Spåret.

En personlig hälsning. Fint. Man kan nämligen rita egna teckningar här i persiko-appen.

Peach är en intim app. Du kan inte följa vem som helst, som på Twitter, och måste vara vän för att få kika in i någon annans feed. Eftersom jag inte har fler kompisar på Peach får jag hålla till godo med min vän som någon timma senare meddelar att hon går och lägger sig. Via en gif. 

Peach har en rad “magic words”, ett snabbspår för att dela med sig av livsinformation. Giffarna är ett av dom. Klicka “gif”, skriv ner ett ledord och appen hittar en rad giffar som beskriver ditt tillstånd. Det finns flera andra magiska ord:

Att använda magiorden är ett enkelt sätt att kommunicera, ungefär som att skriva en blogg utan att anstränga sig. Om man vill lägga ner mer tid går det såklart utmärkt att lägga till text. Eller länkar. Jag får ändå känslan att Peach passar emoji-generationen bäst. Kids som är vana att kommunicera fåordigt och med symboler.

I Facebooks tidiga dagar var puffandet inne. Poke, poke. Ingen fattade riktigt vad det skulle vara bra för, men eftersom det kändes som någon tänkt på en puffade man nöjt tillbaka.

Peach har förfinat puffandet och serverar en rad möjligheter att skicka snabba vinkar, kyssar, väsningar eller tårta.

De nya versionerna av puffandet känns inte speciellt nytänkande. Men visst, lite kul.

Om Peach kommer ta fart? Ingen aning.

Sociala-medier-giganten Facebook, med 1,5 miljarder människor som loggar in varje månad verkar ha ett ointagligt försprång. Den andra stormakten på socialamedier-arenan är Twitter, som har haft oerhörd betydelse med hashtaggar som fått spridning till miljontals människor. Tänk arabiska våren.

Men trots jättarnas övertag fortsätter nya sociala nätverk att dyka upp med jämna mellanrum. Instagram och Snapchat har fått in en fot. Men har du hört talas om Path? Ett nätverk som skulle vara nyskapande genom att det bara gick att koppla ihop sig med 150 vänner. Idén störtdök. Precis som Ello, en app som gjorde en snabbvisit 2014 och marknadsfördes som Facebooks motsats: Inga annonser och inget spionerande på användarna. Idag är det ingen som använder appen. För att inte snacka om bottennappet Peeple, som skulle fungera som Yelp, fast det var inte restauranger och barer som skulle betygsättas – utan människor. Appen gick under i en lavin av protester.

Det vore såklart spännande om ett helt nytt socialt nätverk – som Peach –  tog skruv, men så länge inte hela kompiskretsen kliver över är det inte speciellt intressant. Bara ensamt.

PS Vill du testa Peach och behöver en kompis så heter jag SwedishKat.

Egentligen är det ganska konstigt.

Vi har inte kommit jättelångt från skrivmaskinens dagar.

Vi skriver fortfarande på tangentbord som ser ungefär likadana ut som den gamla Haldans. Vi messar, googlar och fyller i Uberadresser i text. Petar med fingrarna på ett jättelitet tangentbord på mobilen.

Men är det ute att skriva?

På jättemässan CES (Consumer Electronic Show) i Las Vegas märks det att techjättar och start-ups tänker i nya banor.

Under en paneldiskussion som arrangeras av techsajten Cnet (som för övrigt har 90 reportrar på plats) diskuteras framtidens kommunikation med digitala prylar, allt från telefoner till robotar. Alla i panelen framme på scenen är överens: Det är inte text. Att skriva är för långsamt.

Röststyrning av techprylar blir bara bättre och bättre.

Visst, varje gång en techjätte ska demonstrera hur bra mobilen funkar med röststyrning så a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-s det och pratas jättehögt. Ungefär som prylen var en riktigt gammal människa som inte hör ordentligt.

Men röststyrningen håller på att bli bättre.

Idag är teknik som känner igen just din röst på gång. Det betyder att techprylarna inte blir distraherade, eller inte fattar, om ett gäng andra röster hörs i bakgrunden.

Men röststyrning är inte alltid bekvämt för mobilägaren.

Att sitta på bussen och prata in ett sms känns lite väl utlämnande. Alla runt omkring hör vad du messar. “Vi ses vid åttatiden, älsklig. Längtar. Puss!”.

Att prata in en googling är lika avslöjande. Inte en chans i världen att det händer mitt i offentligheten, på på bussen eller på ett café.

När vi människor kommunicerar spelar rösten mindre roll, visar forskningen.

Det är inte orden vi säger som räknas, det är våra ansiktsuttryck och gester som är den viktigaste delen av kommunikationen människor emellan.

Då är det såklart logiskt att gester blir nästa steg för att styra våra techprylar.

Marcus Behrent från BMW berättar hur biljätten experimenterar med att bilföraren ska kunna höja volymen på bilradion genom att veva runt med fingret i  en cirkel i luften. Precis så som man gör om man vill gestikulera till en kompis att skruva upp.

– Men vi vill inte göra det för krångligt. Folk ska inte behöva lära sig teckenspråket för att kommunicera med sin bil, det måste vara självklara gester, säger Marcus Behrent.

Jag tänker automatiskt på den världskända finger-gesten. Vad skulle BMW:n ta sig till om man gav den fingret?

En ögonbrynshöjning, en liten böjning i mungipan eller att lätt luta sig framåt är rörelser som förstärker ett budskap. Det där finliret klarar ingen mobil i världen klarar av att tyda. Än.

Lite senare träffar jag svenska startupen Manomotion i ett av de svettiga konferensrummen på mässan. Företaget jobbar med rörelseteknik.

-Vi tror att händerna är framtiden, säger Daniel Carlman, grundare till Manomotion.

Händerna är ett finstämt redskap. Mycket mer sofistikerade än någon techprodukt på markanden. I en hand finns 27 olika ben som kan vridas och roteras på otaliga sätt.

-Om man kan sänka volymen på sin smarta tv med en vanlig “shhh-tystare”-gest är det toppen, säger han.

Jag håller med.

Plötsligt känns allt tappande på ett tangentbord oerhört gammalmodigt.

Kan mobilen bara fatta med en gest? Kan jag få skriva i luften, tack.

Idag har jag träffat Siri. Japp, DEN Siri. Som du hör i din Iphone. Hon är originalet. Den första amerikanska Siri-rösten. Susan Bennett, som heter, hade ingen aning om att hon skulle bli allas Siri när hon spelade in fraserna för tio år sen.

– Jag spelade in tusentals meningar. En del väldigt konstiga. Som ”Melissa hallucinates”. Allt för att de skulle kunna plocka ihop fraser och delar av ord, säger Susan Bennett.

Nu ska Siri – alias Susan –  bli film också. Ett dokumentärteam som siktar på Sundance filmfestival nästa är följer henne häck i häl.

– Jag tror att det var Susans personlighet som gör Siri till den hon är, säger regissören.
– Bossig, smart och med torr humor. Precis så är Susan.

Kolla min intervju med Siris röst från mega-teknik-mässan CES i Las Vegas här:

https://www.facebook.com/katarina.andersson.1848/videos/10153472456016925/?pnref=story

Netflix vd Read Hastings gjorde det snyggt. I de allra sista meningarna av sin keynote på jättemässan CES i Las Vegas annonserade han Netflix just släppts i 130 nya länder. Bland annat Saudiarabien, Indien, Ryssland, Turkiet och Polen.

“Vi jobbar på Kina, men är inte där än”, sa Hastings och det gick ett sorl av fniss genom den enorma publiken på flotta kitchiga meaghotellet och casinot Venetian (med ett tusental spelmaskiner, kanaler och gondoljärer inomhus).

Netflix annonserade också ny säsonger av succén Narcos – om knark-kungen Escobar i Columbia – och fängelseserien Orange is the New Black, plus två helt nya originalserier. The Queen om drottning Elisabeth av England och en annan fiction-serie från New Yorks mer huzzliga-buzzliga och ruffiga era: Om discons, hiphopen, breakdansens och grafittins genombrott. Trailern såg spännande ut, så lägg The Get Down på minnet och pricka in premiären senare i år.

Netflix har också tagit steget från tv-serier till film och släppte i slutet av förra året sin allra första långformatsfilm – Beast of No Nation. Filmen bygger på en bästsäljarroman om en ung pojke som blir barnsoldat i ett odefinerat land i Västafrika. Vi kommer få se mer av Netflix originallångfilmer, var så säker.

Blev också glatt överraskad när tidigare talk-show-ikonen Chelsea Handler dök upp på scen och förklarade att hon framgångsrikt pitchat en dokumentärserie till Netflix, som går live senare i år. Dokumentärerna handlar om vitt skilda ämnen. Rasism, äktenskap (“eftersom jag aldrig varit intresserad av det själv”, förklarade Handler), droger och – Silicon Valley.

Chelsea Handler körde länge sin egen late-night-show på amerikanska nöjeskanalen E! och stack ut ur mängden av talkshowvärdar eftersom hon var kvinna, kaxig och cool. Om ni frågar mig: Letterman, Leno och Conan som körde sena tv-shower på den tiden stod sig rätt slätt. Nu går hon alltså vidare i dokumentärgenren och såklart kommer hon göra det fantastiskt.  

Det är helt rätt att göra Netflix till ett av huvudnumren på CES – en mässa som fokuserar på techinnovationer som gör våra liv bättre.

Netflix ställde en gammal inställning till tv och film totalt på ända och lanserade en tjänst som alla längtat efter, utan att riktigt veta om det.

Visst, videoapparater och dvd:er som kunde spela in favoritprogrammen löste på ett klumpigt sätt den frustrerande situationen att behöva sitta framför tv:n en viss tid för att se sitt älsklingsprogram. Men när Netflix lanserades och det gick att titta i stort sett var man vill, när man vill gick en tung suck av lättnad genom tv-publiken.

Netflix har också för evigt förändrat vårt tittarbeteende när man lanserade idén att släppa alla avsnitt av en säsong på en och samma gång. Frustrerat väntande för att se hur cliffhanger-avsnittet går vidare – no more. Vi älskade det och maratontittandet blev ett begrepp. Vem har inte låst in sig en helg och frossat i House of Cards eller Orange is the New Black?

Jag vill också påstå att Netflix visar hur nya, moderna tv-serier ser ut.

I år släpper Netflix 600 timmar egenproducerade program. Streamingtjänsten har gått från att vara leveratör till att bli tv-skapare.

Tack vare on-demand-tittandet, som inte kräver en utspädd tv-serie som passar ung, gammal, nörd eller hipster samtidigt, kan Netflix ta större risker med innehållet. Och det har belönat sig.

Det är på grund av krångliga upphovsrättsregler som Netflix tagit steget till tvserie-producent. Tv-branschen forstsätter sätta käppar i hjulen för krävande streamingtittarna som inte vill ha restriktioner. Det är helt enkelt enklare för Netflix att skapa eget.

Till sist förklarade Reed Hastings att Netflix kommer att fortsätta personifiera vårt tittande genom att följa våra beteenden. Tanken är att Netflix ska veta exakt vad jag känner för när jag slår på appen en viss tid, en viss dag.

Jojo.

Guldgruvan av tittardata som Netflix sitter på har gett företaget samma position som Apple har gadgetvärlden och Google har i sökvärlden.

Virtual reality är tongivande på CES (Consumer Electronics show) i Las Vegas den här veckan. 

Snälla, kan vi få testa?

Jag fjäskar. Det gör killen brevid också. I stilen jag-är-en-jätte-jätte-viktig-person-för-er-business.

Megamässan CES i Las Vegas är inte öppen på allvar än, och Samsungs virtual reality-bio är inte startklar.

Sorry, säger teknikern och slår ut med armarna. Imorron.

För några minuter sen såg vi Samsung-teamet testa. Med VR-set på huvet satt de i biofotöjarna som hoppade och skakade. Biobesökarna skrek. Det såg roligt ut.

Så, det där är framtidens bio?, säger jag till Warren Lincoln från England. Han jobbar för företaget Multiplay, och kan massor om virtual reality-trenden.

– VR är framtiden, slår Warren fast.

Virtual reality har börjat i underhållningsvärlden. Med spel och filmer. Speljättarna kan ge gajmers en vassare upplevelse, värsting-VR-seten är på väg ut på marknaden. Google har skänkt bort sitt kartong-VR-set till skolor runt om i USA, så kidsen på en enda eftermiddag kan besöka både kinesiska muren, Stora barriärrevet och planeten Mars. Youtube har rullat ut sin VR-kanal, där den som vill kan ladda upp filmer som gjorts med 360-kamera.

Men det finns så mycket mer, säger Warren. Möjligheterna är gränslösa, “massive!”

Mäklare borde använda VR-set och visa potentiella husköpare tio hus på en dag. Läkarstudenter kan via VR följa världens bästa kirurg utföra en komplicerad operation – och de spelar ingen roll var i världen de befinner sig. Sport är en jättemarknad. Köp en VR-biljett till matchen istället för att stångas med jobbiga fotbollsfans på läktaren. Såklart kan du också köpa upplevelsen att följa din favoritspelare direkt på planen. Ur hans perspektiv.

Resebolagen kan sälja billigare varianter av VR-resor. Du slipper pass och långa flygresor.

När en ny teknik landar på marknaden är det upp till idékläckarna att göra något bra av den – något som konsumenterna vill ha och behöver. VR står vid den punkten, menar Warren Lincoln. Tekniken är tillräckligt bra. Nu behövs bara fler idéer.

VR-tekniken kommer alltså att kunna ge oss upplevelser som vi annars inte haft råd med eller tid för.

Och hur kommer det förändra folk? Om vi vänjer oss vid att smita ifrån en trist verklighet och koppla på en mer spännande upplevelse. Förvandlas vi till asociala upplevelseknarkare,  instängda bakom våra stora VR-glasögon?

Warren slår ifrån sig. Så kommer det inte bli. Vi slutade inte prata med varandra lajv eller träffas på krogen för att Facebook rullades ut till massorna.

– Min mamma sa alltid “Allt med måtta”. Alkohol, mat och jobb, säger Warren.

Men såklart, alla har inte fallenhet för måtta och måttlighet. Porr kommer bli stort i VR-världen och VR-sexets uppgång har redan oroat bordellbranschen. Såpass att Nevada-bordellen Sheri´s ranch gick ut med ett pressmeddelande inför CES öppnande.

“Kan lagliga bordeller hotas av virituell prostitution, som inte skulle vara olagligt eftersom ingen har sex på riktigt ?, undrar bordellens talesperson Jeremy Lemur.

Marly, en av bordellens prostituerade svarar i samma pressmeddelande att det kommer krävas mer än VR-teknik för att hota hennes business.

“Vi erbjuder verklig intimitet, inte en illusion”, säger hon.

CES – Consumer Electronics Show är världens största mässa för konsument-teknik och pågår hela veckan i Las Vegas.

Det börjar med en tre timmars försening i San Francisco. Orsak: Det regnar. Man får försöka förstå. Kalifornien har inte sett regn på två år, så klart det blir panik när det börjar skvätta. Slösurfar på CES-sajten. Inser att det inte går att få grepp. Mässan är större än någonsin förr, utspridd över hela Las Vegas. Alla är där. 220 000 kvadratmeter utställnings yta. 170.000 personer besöker monstermässan. Etthundra-sjuttio-fuckig-tusen. Som tre Borås, nästan.

Branschens höjdare står på rad för att hålla keynotes. Hur många paneldiskussioner, föredrag, sessions och presskonferenser? Oändligt. Alla i ett kors-och-tvärs tidsschema som aldrig går att få ihop. I olika delar av stan. Pressmeddelanden fortsätter att hagla in. Techprylsöverdos. Får kraftig lust att stänga av inboxen. Att mangla fram vad som är mest intressant att rapportera om i den här tsunamin av information känns övermäktigt.

En Silicon Valley-veteran och stenrik risk-kapitalist som jag träffade för nåra veckor sen messar. Såklart är han CES- veteran också.
Hur ska jag överleva det här, undrar jag?
”Drink heavlily!?!”, föreslår han.

En man med som sitter bredvid i gaten klev på sitt plan mot USA och CES vid sex i morse. Fransk tid. Han har varit igång ett tag, men är vid gott mod och ska besöka mässan för sjätte året i rad.
– Jag blir som ett barn i tomteverkstan på mässgolvet, säger han och ler.
Sedan berättar han att han alltid kör en debriefing-helg i San Francisco efter CES-spektaklet – för att komma ner i varv.
– Nu för tiden håller jag max tre-fyra dagar, det är en lavin av intryck, säger han.

Flödet i sociala medier är upptrissat.
”Nu börjar galenskapen”, hojtar en kompis som ställer ut hörlurar på CES från sitt facebook-konto.
En annan förklarar att han helt slut sänkt sin kropp i hotellrummets jaccuzzi (och gärna stannar där resten av veckan) efter första pressdagen på mässgolvet. ”Koffein, koffein, koffein”, är en annan CES-kommentar.

Det låter det som om jag ska på boot-camp.

När jag till sist landar i pråligt kitchiga Las Vegas har första mässdagen redan tagit slut. Men det är inte slut än på länge. Vi får se hur länge jag håller.

Just när man skakat av sig nyårsfirandet, kommit ut ur bubbeldimmorna och det nya året slår till startar världens största mässa för tech-prylar  i Las Vegas. CES (Consumer Electronic show), som kickar igång i veckan sätter tech-trenderna för det kommande året. Mässan är enorm – 3.600 utställare och 170.000 besökare. Jag ska dit.

Under de senaste veckorna har meddelanden strömmat in till min inbox från tech-företag världen över (klickade “ja” till att få alla pressmeddelanden när jag registrerade mig). Floden av entusiastiska mejl tar aldrig slut. Prylar, prylar, prylar och tjänster. Innovation. Revolutionary. Gamechanger. Alla trigger-words finns där.

Här är några av huvudnumren på mässan :

Nästa steg för streaming-trenden. De båda största i streaminglandskapet – Youtube och Netflix – är huvudtalare på CES i år. Det betyder att streamingtjänster kommer få stort utrymme. Splash TV, som presenterades under mässan förra året har blivit en succé. Tjänsten finns än så länge bara i USA, och ger dig online-tv hemma – lajv. Splash har samlat en rad attraktiva kanaler i sitt paket, tjänsten gick hem hos millenials som inte har en tv-apparat hemma. Nu börjar racet om att bli Netflix för live-tv.

Smarta hemmet – kan det äntligen bli verklighet?  Det som först verkade sci-fi-lustigt och off kommer närmare och närmare. Kylskåp som kan påminna om att mjölken är slut, fönster som kan tala om när det läcker in och beställa hantverkare och ytterdörren som öppnas med ansiktsigenkänning. Utmaningen för jättar som Intel och Samsung, som vill visa framfötterna i smarta-hemmet-världen är att få alla prylar att tala samma språk. Vem ska hitta en standard, så kaffekokaren kan snacka med ytterdörren och alla hemma-appar kan samlas på ett och samma ställe och användas ihop? Om inte det händer kommer det smarta hemmet förbli en dröm.  

Framtidens bilar rullar vidare. Volkswagen som drabbades av skandalrubriker tidigare i år (avslöjandet om fusk med avgasmätningar, remember?) verkar vara på benen igen. Nya vd:n håller ett av huvudtalen och det ryktas om att VW kommer presentera en ny minibuss, en elektrisk version som påminner om den gamla sköna, klassiska folkabussen. Låter spännande. Precis som rykten om att Google i samarbete med Ford planerar en självkörande splash under mässan. Redan 2020 kommer det att finnas tio miljoner självkörande bilar ute på vägarna spår Google. Dags att börja rulla ut dem?

Inte bara hoverboards. En stor trend under året som gick vara alla nya små tech-åkdon – allt från hoverboards till enhjulingar och elektriska cyklar. Allt som går och färdas på fick en elmotor. Nya tech-hjulingar kommer presenteras under mässan, men ironiskt nog är inte hoverboards tillåtna på mässgolvet. Larmen om brinnande scooterbrädor har fått världens största techmässa att förbjuda dem. Hihi.

VR – upp till bevis. Det var 20 år sedan som det första VR-setet presenterades på CES. Den gången kastades idén i soptunnan. Användarna mådde tjyvtjockt, blev yra och fick huvudvärk. Idag har tekniken kommit längre. Storspelarna langar ut sina VR-set inom några månader. Sonys Playstation VR, Oculus Rift och HTC Vive – alla deltar i VR-racet och Silicon Valley verkar tvärsäkert: VR är “the next big thing”. 2016 blir året när alla förhoppningar ska upp till bevis. VR kliver också in på områden som film och blir ett tema i kommande filmfestivalen Sundance i slutet av januari. Men även om VR är kul och spännande (en stund) är frågan om vi verkligen kommer använda det så flitigt som techbranschen förutspår? Det handlar om en teknik där man skärmar av sig, plockar på ett headset och försvinner in i sin egen värld. Redan nu tittas det snett på folk som dippar näsan i mobilen under en middag.

Wearables and hearables

Eftersom det inte finns något bra ord heter pryltech som vi har på kroppen wearables på svenska. “Kroppsnära teknik” var det någon som försökte introducera, men det låter inte riktigt klokt. Trenden har vi sett länge, den är fortfarande stark och nu har modebranschen har börjat utforska wearbable-området. Kropps-tech har hittills varit maskulint och funktionellt, nu kommer wearables som är mer smycke än techpryl. Dessutom är jag nyfiken på en ny wearable som mäter känslor som lycka, stress, sorg och ilska. Allt för att alla som bär Feel (som sensorn kallas) ska kunna öva upp sina tankemönster, komma ner i varv tillexempel.

Lägg också begreppet hearables på minnet. Hearable är wearables som du bär i öronen och som kan ge dig viktig info direkt i örat.

Ok, måndag kväll drar jag och twittrar på @katmedias direkt från mässgolvet tisdag till torsdag. Vi hörs där. Kolla gärna in CES-sajten och hör av dig om det är något speciellt du vill att jag ska titta närmare på. Cheers! /Kat

Häromdan satt jag framför kameran och blev intervjuad om Silicon Valley av filmskaparen Viktor Petrovski, som gör dokumentär om svenska superentreprenörerna Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Poyua och deras inspirerade väg mot ett miljardimperium – företaget Serendipity.

“De är näringslivets Zlatan”, säger regissören Viktor Petrovski (skapare till dokumentären om ABBA), som följt killarna i två år. Och ja, storyn är kittlande. Ett par flyktingkillar som tar sig upp och fram, flyttar in i flotta kontor på Stureplan nu har ögonen på Silicon Valley.

Ska bli spännande att se dokumentären om Serendipity-killarna när den är klar för visning någon gång i höst.
Serendipity betyder ungerfär ”en lycklig slump”, förresten. Men det är mer än en lycklig slump som ligger bakom Ashkan Poyuas och Saeid Esmaeilzadehs framgångssaga. Det är jag helt säker på.